Övning i eskapism.

JAG HAR varit på många demonstrationer på  Rabintorget i Tel-Aviv, också när det ännu kallades "Israels konungars torg".

Jag var där vid den legendariska "400 tusen demonstrationen" efter Sabra och Shatila massakern (egentligen var det omkring 200 tusen, vilket även det är ett imponerande antal). Jag var där när Yitzhak Rabin blev skjuten. Jag var där när massor av unga människor satt på marken och tysta grät och tände ljus för den mördade ledaren. (Det sades då att den unga generationen slutligen hade vaknat upp. Men den unga generationen torkade sina tårar och gick sin väg tillsammans med kamerorna.) Jag var där när 100 tusen spontant strömmade till torget i glädje över att Ehud Barak hade vunnit valet och befriat Israel från mardrömmen med Benjamin Netanyahu (även om många senare ångrade sig).

Men demonstrationen i vilken jag deltog häromdagen skilde sig från de tidigare. Det fanns folk från högern och från vänstern, religiösa och sekulariserade, sefarder och ashkenazer, bosättare och fredsaktivister, unga (många unga) och gamla. Vid ett tillfälle kom jag förbi MK Effi Eitam, som jag anser vara Israels fascist No 1, och som säkert anser mig vara Israels förgörare No 1. Vi ignorerade varandra, men vi var båda där.

Det var en medborgarnas uppror och som samlats för att ropa: Nu är det nog! Efter det nesliga fiaskot i Libanon skulle ledarna genast ha avgått. än mer så efter Winogradkommissionens dräpande rapport. Som en av talarna vid demonstrationen, författaren Meir Shalev, sa: "Herr Olmert, du sa att du arbetar för oss. Du är avskedad!"

Det var en uppvisning av styrkan i Israels demokrati. Minst 120 tusen medborgare samlade på torget för att uttrycka sin frustration och sin ilska. En del av dem hade ett egenintresse i att fälla Olmertregeringen, men de flesta hade kommit för att helt enkelt säga ett de hade fått nog.

DEMONSTRATIONEN RIKTADE sig mot tre personer, premiärministern, försvarsminister och arméchefen vid tiden för kriget.

Dan Halutz har redan tagit konsekvensen och avgått. Visserligen säger bibeln i Ordspråksboken 24:17 att: "Gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända." Men jag tillät mig att glädjas och mitt hjärta att fröjdas.

Historien börjar när Halutz var chef för flygvapnet. I avsikt att döda Hamasledaren Salah Shehadeh gav han order om att fälla en en-tons bomb på dennes hus, varvid också dödades 15 civilpersoner varav 9 barn.

Vi sände honom och hans kollegor brev, vi varnade dem att vi övervägde att stämma dem för krigsförbrytelser. När Halutz tillfrågades hur det kändes att släppa en sådan bomb svarade han att det känns en svag stöt i vingen. Han tillade att vi var förrädare och att vi borde föras inför domstol. (Förräderi är det enda brott som fortfarande kan straffas med döden i Israel.)

När Halutz blev utnämnd till arméchef protesterade vi utanför generalstabens byggnad. Protesten var inte enbart grundad på moraliska överväganden, vi varnade också för att ge kommandot över armén till en person vars skrytsamma maner vittnade om att han var hänsynslös, oansvarig och omdömeslös.  

Nu kommer Winogradkommissionen och upprepar nästan precis det vi sa. Men under tiden har 119 israeliska soldater, 40 israeliska civilpersoner och omkring 1000 libaneser dödats, på grund av ett ömkligt politiskt ledarskap förhäxade av denne bevingade idiot.

FOLKET PÅ torget riktade sin ilska mot Ehud Olmert och i något mindre grad mot den patetiske Amir Peretz. Som vanligt i televisionens era, när kamerorna endast kan fokusera på ansikten men inte idéer, blir allting personligt. Hela protesten var fokuserad på individer.

Det var fullt berättigat. Denne man Olmert har visat sig vara en arrogant och dumdristig ledare som rusade in i ett krig med minimal kunskap om situationen i Libanon, arméns duglighet och den israeliska allmänhetens sårbarhet för raketanfall. Han beaktade inga andra alternativ. Det enda område han är expert på är partimanipulation, vilket han nu åter ger prov på.

Vad är Olmert anklagad för? Att han överilat beslöt att gå i krig. Att kriget inte hade något klart definierat politiskt och militärt mål. Att han inte mobiliserade reserven i tid och inte försäkrade sig om att trupperna var rätt övade och rätt utrustade. Att han inte satte in marktrupperna i tid. Att han beslöt om en stor markattack i sista stund, efter att FN redan hade godkänt eldupphörresolutionen och på så sätt ödslade bort livet för ytterligare 40 soldater.   

Alla dessa anklagelser är riktiga. Men de innehåller också ett stort mått av eskapism.

Det är en egenskap hos det israeliska folket (kanske hos alla folk), de gör allt de kan för att undvika diskussion om den verkliga sjukdomen och bekymrar sig om sekundära och ibland triviala symptom.

Efter 1973 års krig frågade folk inte varför inte Golda Meir hade svarat på Anwar Sadats fredserbjudande före kriget. Varför spenderade vi efter 1967 års krig sex långa år med segerfestivaler, skrytsamma tal och upprättande av bosättningar istället för att ta en unik möjlighet till att stifta fred? Varför seglades statens skepp som vore det ett skepp med dårar?

Istället för att ställa dessa frågor fokuserade den israeliska allmänheten sin frustration, ilska och protester på två frågor. "Varför kallades inte reserven in? Varför flyttades inte instrumenten (stridsvagnar och artilleri) fram (före kriget)?" Relevanta frågor, men sekundära. Agranatkommissionen fokuserade också på dem. Folket demonstrerade på grund av dem. Menachem Begin red på dem till seger.

Detsamma hände efter det första Libanonkriget. Fördömandet var helt riktigt fokuserat på Sabra och Shatila massakern. På gund av den tillsattes Kahankommissionen. Den var orsaken till den stora legendariska demonstrationen på Israels konungars torg. På grund av den drevs Ariel Sharon bort från försvarsministeriet. Men den grundläggande frågan blev inte frågad. Varför invaderade Begin och Sharon Libanon överhuvudtaget? Varför föredrog de Golanhöjderna framför fred, liksom Moshe Dayan tidigare hade föredragit Sharm-el-Sheik framför fred? Varför startade de ett äventyr som kom att vara i 18 år till priset av mer än tusen israeliska soldater, ett krig vars enda varaktiga resultat var Hizbollahs uppstigande till makten?

NU HÄNDER det igen.

Skall vi störta Olmert? Kanske skulle det vara bättre att ersätta Olmert med Tzipi Livni eller Shimon Peres? (Nej, jag skojar inte.) Eller kanske det skulle vara bättre att hålla nyval, även om kanske Netanyahu skulle vinna? är en misslyckad Netanyahu bättre än en misslyckad Olmert, eller måste vi ta tillbaka en misslyckad Barak? Eller skall vi kanske låta Olmert var kvar trots allt, i hopp om att han inte startar fler krig utan att tänka?

Men den verkliga frågan är inte varför Olmert startade kriget i en hast, men varför han överhuvudtaget startade kriget.

Varje förnuftig person förstår att Hizbollah endast kan neutraliseras genom att stifta fred med Syrien, en fred för vilken vi måste ge tillbaka Golanhöjderna. Vad är viktigast för oss, fred eller Golan? Golan (och de gudsförgätna Shebaa farmerna) eller fred med Libanon?

Om detta hålls ingen seriös debatt, inte i Knesset, ej heller i media eller i allmänna diskussioner. Det var inte anledningen till att massorna samlades på torget. Det är alltför komplicerat. Det är alltför kontroversiellt.  Det kräver kallt tänkande och att dra slutsatser från vad som har hänt. Det är lättare att skrika "Avgå Olmert!"

Ja, Olmert måste verkligen avgå. Vi behöver ett nytt ledarskap, ett som förstår att Israel kan få lugn endast om vi stiftar fred med palestinierna, även om priset är avveckling av bosättningar. Diskuteras detta seriöst? Skulle detta krav dra hundratusentals ut på torget? Naturligtvis inte.

Vid demonstrationen den 3 maj tog Meir Shalev upp ockupationen och bosättningarna, till organisatörernas förargelse vilka önskade bevara enigheten. Några av demonstranterna protesterade (medan andra applåderade). Trots allt, det är kontroversiellt, så varför tala om det vid detta festliga tillfälle?

På grund av avsaknaden av en diskussion om det som kan avgöra vårt öde, blir allting annat en övning i eskapism.

NÄR JAG står på torget mellan män med virkade kippas och män med T-shirt, ortodoxa kvinnor i långärmat och kvinnor med mycket oortodoxa tajta jeans, kan jag inte undgå den bittra tanken, var var ni när era röster kunde ha räddat så många liv? Prisade ni Olmert, den hämnande hjälten, när han sände er i krig?

Och ni journalister som, nästan alla av er, kallade på folket att komma och protestera, kallade ni inte också på folket med samma entusiasm att gå i krig?

Vad behöver vi nu, förbereda för nästa krig eller förhindra ett nästa krig? Bilda en regering som åter vill invadera Libanon och kanske även Syrien, för att "återupprätta arméns avskräckande makt", eller en regering som vill börja med seriösa förhandlingar för att uppnå fred?

Mitt svar till mig själv var ungefär detta. även om det inte verkar så på ytan så har vårt folk redan kommit ett långt stycke på vägen, från "det finns inget palestinskt folk", "Stor-Israel", "Jerusalem för all evighet" och "bosättarna våra bröder", mot ett erkännande av verkligheten. Trots hjärntvätten, trots dyrkan av makt, trots ängslan.

Om man tittar på en klockas visare tycks de inte röra sig, men efter att ha tittat bort en stund kan man se att deras position har ändrats.

Med tiden kommer folk att samlas på samma torg och kräva ett slut på ockupationen och fred med palestinierna, syrierna och libaneserna. De flesta kommer att applådera och kanske också sjunga. Amen.

Uri Avnery

 Se även vad Uri Avnery skrivit tidigare kring senaste kriget i Libanon, bl.a.:

AvneryKrigUtanPlan.htm

AvneryOlmertsSanning.htm

upp