16.12.06
Tillbaka till platsen för brottet.
NÄR ISRAELS regering inom en tidsrymd om några timmar beslöt att starta det andra Libanon kriget, hade den ingen plan.
När arméchefen drev på regeringen att starta kriget la han inte fram någon plan.
Detta avslöjades i veckan efter en militär utredning. Det är chockerande.
En plan är inte något eventuellt extra, någonting man kan vara utan. Ett krig utan plan är som en kropp utan ryggrad. Skulle någon bygga ett hus utan plan? Resa en bro? Tillverka en bil? Hålla en konferens? Och till skillnad från dessa är ett krig menat att döda människor. Dess verkliga mening är död och förstörelse.
Nästan alltid är det brott att sätta igång ett krig. Att börja ett krig utan plan och vederbörliga förberedelser är fullständigt oansvarigt, ett brott ovanpå ett brott.
NÄR EN STAT sätter igång ett krig är, enkelt uttryckt, gången följande:
(1) Regeringen godkänner ett tydligt politiskt mål.
(2) Regeringen överväger huruvida detta mål kan uppnås genom krig, efter att den kommit till slutsatsen att det inte kan uppnås på något annat sätt.
Från denna punkt flyttas tyngdpunkten från det politiska ledarskapet till det militära, vars uppgift är:
(3) Att göra upp en strategisk plan för att uppnå de mål som beslutats av regeringen.
(4) Att utifrån den strategiska planen utforma en taktisk plan. Att bland annat besluta vilka trupper som krävs, vilka trupper som skall sättas i tjänst, vad som är målet för varje trupp och hur lång tid den har på sig att uppnå det. Liksom att söka förutse den andra sidans rörelser.
(5) Att förbereda trupperna för sina uppgifter utifrån deras träning och utrustning.
En förutseende regering tänker också på vilken situation den skulle vilja se efter kriget och instruerar militären att ta det under övervägande när den planerar sina operationer.
Nu visar det sig att ingenting av detta har försiggått. Det fanns inget tydligt bestämt mål, det fanns ingen politisk eller militär plan, det fanns inga tydliga anfallsmål för trupperna och de var inte förberedda för de uppgifter som de förelades. Utan en överbryggande plan kunde inte något av detta vara möjligt.
Ett krig utan en plan är inte något krig, det är ett äventyr. En regering som sätter igång ett krig utan planering är inte en regering, bara ett gäng politiker. En arméstab som går i krig utan en plan är ingen arméstab, bara en grupp generaler.
SÄTTET SOM händelserna utvecklade sig enligt undersökningskommittén var att regeringen beslöt om kriget under brådska, på några timmar, utan att definiera något mål.
Under de följande dagarna flöt flera mål omkring, de följde snabbt på varandra och motsade varandra på många sätt. Det är i sig ett recept för katastrof då varje mål kräver sina egna sätt och metoder, vilka kan vara helt olika varandra.
Bland de mål som utsades var befrielsen av de två tillfångatagna soldaterna, förintelsen av Hizbollah, elimineringen av missilarsenalen i södra Libanon, tillbakapressandet av Hizbollah från gränsen och mer därtill. Utöver det fanns en allmän önskan att få en libanesisk regering som var fullständigt undergiven amerikanska och israeliska intressen.
Om kompetenta arméofficerare hade instruerats att dra upp en plan för vart och ett av dessa mål skulle de snart ha kommit till slutsatsen att inget av dem skulle kunna uppnås med militära medel, och säkerligen inte under rådande omständigheter.
Idén att de två fångarna skulle kunna befrias genom krig är över hövan löjlig. Det är som att jaga myggor med en slägga. Det lämpliga sättet är medelst diplomati. Kanske skulle någon ha kunnat föreslå att tillfångata några Hizbollahledare för att på så sätt få till stånd en utväxling av fångar. Vad som helst, men inte ett krig.
Tillintetgörandet av Hizbollah i ett med nödvändighet begränsat krig var omöjligt, vilket borde ha varit tydligt från början. Hizbollah är en gerillaarmé som är en del av en politisk rörelse som är djupt förankrad i den libanesiska verkligheten (som man kan se på varje TV dessa dagar). Ingen gerillarörelse kan nedgöras av en reguljär armé, säkerligen inte med ett enda slag på några dagar eller veckor.
Undanröjandet av missilarsenalen? Om armékommandot hade satt sig ner för att omsorgsfullt utarbeta en plan för detta skulle de insett att luftangrepp endast delvis skulle kunna uppnå målet. En total förstörelse skulle ha krävt ockupation av hela södra Libanon långt bortom Litanifloden. Under den tiden skulle en stor del av Israel varit exponerat för missiler utan att befolkningen var förberedd för det. Om den slutsatsen presenterats för regeringen, skulle den då ha tagit det beslut den gjorde?
Att trycka tillbaka Hizbollah några kilometer norr om gränsen är inte ett godtagbart krigsmål. Starta ett krig med det syftet, vilket skulle leda till att massor av människor dödades och att samhällen och bostäder förstördes, skulle ha inneburit ett lättsinne där det krävs allvarliga överväganden.
Men regeringen behövde inte gå in i sådana överväganden. Eftersom den inte bestämde några tydliga mål varken krävde den eller fick någon militär plan.
OM DEN politiska ledningens vårdslöshet var skandalös var den militära ledningens än större.
Arméledningen gick i krig utan något klart definierat mål och utan någon plan. Det fanns en del planer som hade förberetts och övats, men utan något bestämt politiskt mål. De ignorerades och övergavs när kriget hade påbörjats. Vem behöver en plan? Sedan när planerar israeler? Israeler improviserar och är stolta över det.
Alltså improviserade man. Arméchefen, en flygvapengeneral, beslöt att det var tillräckligt att bomba. Om tillräckligt många av civilbefolkningen dödades och tillräckligt många hus, vägar och broar förstördes skulle det libanesiska folket falla på knä och göra vadhelst den israeliska regeringen begärde.
När detta misslyckades (vilket borde ha förutsetts) och de flesta libaneser ställde upp bakom Hizbollah, insåg arméchefen att markoperationer var oundvikliga. Eftersom det inte fanns någon plan satte han igång utan. Trupper sändes in i Libanon på en höft, utan tydliga anfallsmål, utan tidsplaner. Samma platser ockuperades flera gånger. Slutresultatet blev att styrkorna betade av små landområden på ytterkanterna av Hizbollahs territorium, utan några verkliga framsteg och med tunga förluster.
Man kan inte säga att krigets mål inte uppnåddes, helt enkelt för att det inte fanns något mål för kriget.
DET VÄRSTA var inte avsaknaden av en plan, det värsta var att generalerna inte ens märkte att det inte fanns någon plan.
Den statliga kontrollkommissionen avslöjade förra veckan ett förbluffande faktum av yttersta vikt, de flesta inom generalstaben har aldrig deltagit i någon av kurserna i högre befälsutövning, vilka är Israels motsvarighet till en militärakademi.
Detta betyder att de aldrig har lärt militärhistoria och principerna för strategi. De är militära tekniker, motsvarande ingenjörer eller bokhållare. Jag antar att de är väl insatta i den tekniska sidan av sitt yrke, hur man förflyttar trupp, hur vapensystem aktiveras och liknande. Men de har inte studerat militärteori och krigets konst, inte studerat hur ledare av arméer genom seklerna har anfört sina krig, har inte satt sig in de stora militära tänkarnas tankar.
En militär ledare behöver ha intuition, men intuition växer ur erfarenhet, sin egen erfarenhet, hans armés erfarenhet och den samlade erfarenheten av seklers krig.
Om de till exempel hade läst Basil Liddell Harts böcker, kanske det senaste seklets mest auktoritativa militärkommentator, kunde de ha lärt att kampen mellan David och Goliat inte var en konfrontation mellan en pojke med en primitiv slunga och en tungt beväpnad och bepansrad jätte, så som det vanligtvis görs gällande, utan precis det motsatta, en kamp mellan en sofistikerad krigare med ett modernt vapen som kunde döda på distans och en klumpig kämpe utrustad med föråldrade vapen.
I Libanonkriget spelades Davids roll av Hizbollah, en rörlig och på tillgångar rik styrka, medan Israels armé var Goliat, tung, bunden till rutiner och med olämpliga vapen.
DE SOM läst denna kolumn regelbundet vet att vi blåste i visslan före kriget. Men vår kritik betraktades med misstänksamhet eftersom vi opponerade mot själva kriget som vi ansåg vara omoraliskt, onödigt och meningslöst.
Nu har vi flera militära undersökningskommittéer tillsatta av arméchefen själv (ca 40 av dem!), och de har, den ene efter den andre, bekräftat vår kritik nästan ord för ord. Inte bara bekräftat men också lagt till en mängd detaljer som målar en än mörkare bild
Det är en bild av största förvirring, improviserade operationer, en anarkistisk befälsstruktur, missförstådda order, order som gavs, drogs tillbaka och gavs igen, generalstabsofficerare som gav order direkt till underordnat befäl över huvudet på befälskedjan.
En armé som en gång var en av de bästa i världen, föremål för studier av officerare från många länder, har blivit en ineffektiv och inkompetent armé.
Men kommittéerna besvarar inte den yttersta frågan, hur kunde detta hända?
UTÖVER NÅGRA antydningar här och där säger inte kommittéerna hur det kunde bli såhär. Vad har hänt med den israeliska armén?
Vi har sagt det många gånger, armén är ett offer för ockupationen.
I juni kommer ockupationen av de palestinska territorierna att "fira" sin 40-årsdag. Det finns inget tidigare exempel på en så lång militärockupation. En militär ockupation är till sin natur ett kortvarigt instrument. Vid ett krigsförlopp erövrar en armé fiendens territorium, administrerar det till krigets slut då dess öde bestäms med en fredsöverenskommelse.
Ingen armé är glad över rollen som ockupationsmakt eftersom man vet att ockupationen förstör den, korrumperar den inifrån, skadar den fysiskt och mentalt, avleder den från sin viktigaste uppgift och tvingar på den uppgifter som inte har någonting att göra med dess verkliga uppgift att försvara staten i krig.
Hos oss blev ockupationen nästan från början ett politiskt instrument för att uppnå mål som är främmande för funktionen som "försvarsmakt". I teorin är den en militärregim, men i praktiken är den en underkuvande kolonialmakt i vilken Israels armé huvudsakligen fullgör den skamliga uppgiften som en förtryckande polismakt.
I dagens armé finns det ingen officer i aktiv tjänst som minns Israels försvarsmakt från tiden före ockupationen, den armé som växte fram i det "lilla" Israel innanför Gröna linjen, som slog fem arabarméer på sex dagar under befäl av den brillianta generalstaben under Yitzhak Rabin. Alla befälhavare under det andra Libanonkriget började sina karriärer när den var en ockupationsarmé. Den senaste militära framgången för Israels armé uppnåddes i början av ockupationsperioden, för en generation sedan, vid Yom Kippur kriget.
En armé vars jobb är att upprätthålla ockupationen, "målriktat dödande" ("targeted killings", tillstyrkt denna vecka av Högsta Domstolen i ett skamligt beslut), rasering av bostäder, illa behandling av hjälplösa civila, jaga stenkastande barn, förödmjukande av människor vid oräkneliga vägspärrar och hundratals andra dagliga uppgifter för en ockupationsarmé, har visat att den inte är lämpad för riktigt krig, inte ens mot en liten gerillastyrka.
KORRUPTIONEN AV Israels armé och den röta som har tagit fäste, exponerad med alla sina brister av utredningarna efter kriget, är en fara för staten Israel.
Det är inte tillräckligt att avlägsna arméchefen (vars fasthållande vid sin post är en annan skandal ovanpå krigets skandaler), inte heller är det tillräckligt att byta ut hela det högre befälet. Det behövs en reform från toppen till botten, en förändring av armén i alla sina delar och på alla nivåer. Men så länge som ockupationen pågår är det ingen idé att ens börja med det.
Vi har alltid sagt att ockupationen korrumperar. Nu måste det sägas med hög och tydlig röst, ockupationen hotar Israels säkerhet.
Uri Avnery
(Övers. fr. eng. Sven Börtz)