Olmerts sanning.

OM GUD vill kan även ett kvastskaft skjuta. Det är ett gammalt jiddisch ordspråk. Man kan nu tillägga att om Gud vill kan även Olmert ibland säga sanningen. 

Sanningen enligt premiärministerns vittnesmål, som läckte till media i fredags, inför undersökningskommissionen ledd av domare Vinograd, är att Libanonkriget inte var en spontan reaktion efter tillfångatagandet av de två soldaterna, utan ett krig sedan länge planerat. Så som vi från början påstod.

Olmert berättade för kommissionen att omedelbart efter att ha antagit uppgiften att vara tjänstgörande premiärminister i januari 2006, konsulterade han med armécheferna om situationen vid norra gränsen.  Den då rådande doktrinen var grundad på Ariel Sharons beslut - logiskt sett ur dennes synpunkt - att inte reagera med våld på provokationerna i norr, för att Israels armé skulle kunna koncentrera sig på att bekämpa palestinierna. Men detta gjorde det möjligt för Hizbollah att bygga upp ett stort lager raketer av alla de slag. Olmert beslöt att ändra på denna politik.

Armén förberedde en tudelad plan. En operation på marken med målet att eliminera Hizbollah och en luftoffensiv med målet att förstöra Libanons infrastruktur för att sätt press på libaneserna för att de i sin tur skulle sätta press på Hizbollah. Som arméchefen Dan Halutz uttryckte det vid början av kriget: "Vi skall vrida tillbaka Libanons klocka 20 år". (Ett ganska blygsamt mål jämfört med det berömda förslaget från en amerikansk kollega, att "bomba Vietnam tillbaka till stenåldern".) Flygvapnet hade också uppgiften att förstöra Hizbollahs raketarsenal.

Men nuförtiden är det inte passande att attackera ett land utan en övertygande anledning.  Redan före det Första Libanonkriget krävde amerikanarna att Israel skulle anfalla först efter en tydlig provokation som kunde övertyga världen. Vid en passande tidpunkt försågs man med den nödvändiga anledningen av Abu Nidals gäng som försökte mörda Israels ambassadör i London. I det nyligen aktuella fallet beslöts det i förväg att tillfångatagandet av en israelisk soldat skulle kunna utgöra en sådan provokation.

En cyniker skulle kunna påstå att detta beslut gjorde israeliska soldater till lockbeten. Det var känt att Hizbollah ville ta till fånga soldater i avsikt att tvinga fram utväxling av fångar. Israeliska arméns patruller längs gränsstaketet skulle kunna ses som en stående invit till Hizbollah att uppfylla den ondskefulla planen.

PALESTINIERNAS TILLFåNGATAGANDE av soldaten Gilad Shalit nära gränsen till Gazaremsan tände rött ljus i Israel. Olmert sa i sitt vittnesmål att från det ögonblicket var han övertygad om att Hizbollah skulle försöka göra något liknande.

Om det var så skulle kanske premiärministern ha beordrat armén att dra in patrulleringen längs norra gränsen, eller förstärka den på ett sätt som kunde avskräcka Hizbollah. Men så gjordes inte. De stackars soldaterna i den ödesbestämda patrullen gav sig ut på patrullering som för en picknick.

Samme cyniker kanske säger att Olmert och armécheferna var intresserade av en förevändning för att utföra sina krigsplaner. De var i alla fall övertygade om att soldaterna skulle kunna hämtas hem på ett ögonblick. Men, som Strumpebandsordens motto lyder, Honi soit qui mal y pense – Skam den som tänker illa härom.

Hursomhelst, Hizbollah attackerade, två soldater tillfångatogs och den planerade operationen skulle smidigt ha satts igång. Men så blev inte fallet. Kriget utbröt visserligen som planerat, men sedan gick nästan ingenting enligt planen. Rådslagen var förhastade, besluten förvirrade och operationerna tveksamma. Det visar sig nu att planen inte var färdigställd och bekräftad.

Det kan förmodas att Vinogradkommissionen söker svar på några viktiga frågor: Om kriget var planerat under så lång tid i förväg, varför var inte armén redo för krig? Hur kommer det sig att arméns budget skars ner? Varför var reservförråden tomma? Varför inkallades reserven, som skulle utföra markoperationerna, först när kriget redan pågick för fullt? Och när de slutligen sattes in, varför fick de förvirrande och motsägande order?

Allt detta visar att Olmert och generalerna var mycket inkompetenta i sitt militära beslutsfattande. Men de saknade också all kunskap om den internationella scenen.

HASSAN NASRALLAH har öppet medgivit att han begick ett misstag.

Han förstod inte att det i Israel hade skett en förändring. Istället för Sharon, en gammal krigshäst som inte sökte krig i norr, hade det anlänt en ny man, en oerfaren politiker som sökte krig. Vad Nasrallah hade i sinnet var bara ännu en omgång av det vanliga, att tillfångata några soldater och få till stånd en fångutväxling. Istället bröt ett fullskaligt krig ut.

Men än större var Ehud Olmerts misstag. Han var övertygad om att USA skulle ge honom sin välsignelse på vägen och tillåta honom att härja i Libanon som han ville. Men de amerikanska intressena hade också förändrats.

I Libanon hade Fuad Sinioras regering lyckats ena alla proamerikanska krafter. De hade lojalt utfört alla Washingtons order, de hade drivit ut syrierna och de hade stött utredningen om mordet på Rafiq Hariri som syftar till att förse amerikanarna med en förevändning för ett kraftig slag mot Syrien.

Enligt Olmerts läckor talade Condoleezza Rice med honom just efter krigets utbrott och meddelade honom de aktuella amerikanska orderna. Det var helt klart önskvärt att Israel skulle utdela ett förkrossande slag mot Hizbollah, Sinioras fiende, men det var absolut förbjudet att göra någonting som skulle kunna skada Siniora, som att bomba libanesisk infrastruktur utanför Hizbollahs område.

Detta försvagade generalstabens planer. Den huvudsakliga idén hade varit att om civilbefolkningen i Libanon tillräckligt skadades skulle den sätta press på regeringen att beslutsamt agera mot Hizbollah, tillräckligt för att likvidera organisationen eller åtminstone avväpna den. Det är mycket tveksamt om denna strategi skulle ha lyckats om den hade följts. Men så skedde ej på grund av det amerikanska ingripandet.

Istället för massiva bombanfall som skulle ha ödelagt basindustrier och inrättningar fick Halutz, efter Condoleezzas telefonsamtal, nöja sig med att bomba vägar och broar som tjänade Hizbollah och den shiitiska befolkningen (inklusive försörjningslinjerna för syriska vapen till Hizbollahland). Skadorna var omfattande, men inte tillräckliga för att få Libanon på knä - om det överhuvudtaget var möjligt. Oberoende av det lyckades flygvapnet förstöra en del av långdistansraketerna, men kortdistansraketerna träffades inte och det var de som bringade förstörelse bland befolkningen i norra Israel.

På marken var operationen ännu mer förvirrad. Först under de sista 48 timmarna av kriget, när det redan var uppenbart att eldupphör skulle komma, sattes den största offensiven igång. Varför? I sitt vittnesmål hävdar Olmert att det var nödvändigt för att ändra några punkter i FN-resolutionen till Israels fördel. Vi vet idag (vilket vi sa vid den tiden) att dessa ändringar var värdelösa och att de förblev kvar på pappret.

CONDOLEEZZA RICES ingripande i krigets skeende är intressant också ur en annan synpunkt. Det kastar ljus över en fråga som nu under en tid har engagerat experterna. I relationen mellan USA och Israel, dominerar amerikanska intressen israeliska eller omvänt?

Denna diskussion kom till en höjdpunkt när de amerikanska professorerna Stephen Walt och John Mearsheimer publicerade sin undersökning. Enligt denna tvingar Israel på USA en politik som står i motsättning till amerikanska nationella intressen. Denna slutsats upprörde många som tror på det motsatta, att Israel bara är ett litet hjul i den amerikanska imperialistiska maskinen. (Jag tillät mig att argumentera för att båda versionerna är riktiga. Den amerikanska hunden viftar på sin israeliska svans och den israeliska svansen viftar på den amerikanska hunden.)

När Condoleezza Rice understödde Israels krig men förbjöd en väsentlig del av krigsplanen verkade det som hon bevisade att de två professorerna har fel. Det är riktigt, Olmert fick amerikanskt tillstånd för sitt krig, vilket tjänade amerikanska intressen (elimineringen av Hizbollah som är emot den proamerikanska Sinioraregeringen, även om de officiellt tillhör den), men endast under sträng begränsning (för att inte skada Sinioras regering).

SAMMA PRINCIP gäller nu på den syriska fronten.

Bashar al-Assad erbjuder Israel fredsförhandlingar förutsättningslöst. På detta sätt hoppas han undvika en amerikansk attack mot sitt land. Liksom de två professorerna tror han att den israeliska lobbyn styr Washington.

Nästan alla de viktigaste experterna i Israel är överens om att Syriens erbjudande är seriöst. även inom “säkerhetskretsar” uppmanar några Olmert att ta tillfället i akt och få fred i norr.

Men amerikanarna har ställt ett absolut veto mot det, något som Olmert har accepterat. Ett vitalt israeliskt intresse har offrats på det amerikanska altaret. Också nu när Bush är på väg in i något slags dialog med Syrien förbjuder amerikanerna oss från att göra detsamma.

Varför? Mycket enkelt, amerikanerna använder oss som hot. De håller oss på plats som en hund och säger till Assad att om du inte gör som vi vill så släpper vi lös hunden.

Om amerikanarna når en överenskommelse med syrierna med användandet av detta hot bland andra, så är det de som till slut kommer att inhösta de politiska vinsterna av varje förlikning med Syrien

Detta påminner mig om händelserna 1973. Efter Oktoberkriget började Israel – Egypten vapenstilleståndsförhandlingar vid punkten 101 km (från Kairo). Vid ett stadium tog general Israel Tal över som chef för den israeliska delegationen. Mycket senare berättade han för mig denna historia:

“Vid en viss tidpunkt kom den egyptiske representanten general Gamasy till mig och sade att Egypten nu var redo att skriva under ett avtal med oss. Uppfylld av glädje tog jag ett plan och skyndade till (premiärminister) Golda Meir för att bibringa henne den goda nyheten. Men Golda sa till mig att genast stoppa allting. Hon sa till mig att hon hade lovat Henry Kissinger att om vi når fram till en överenskommelse så skulle vi till honom överlämna hela saken så att han kunde knyta samman de lösa trådarna.”

Och det var så klart vad som hände. Förhandlingarna vid punkt 101 km stoppades och Kissinger tog kontroll över scenen. Det var med honom som avtalet uppnåddes och USA fick uppskattningen för det. Egyptierna blev USA:s lojala följeslagare. Israel – Egypten avtalet bordlades i fem år. Det uppnåddes med  Anwar Sadat som planerade sin historiska färd till Jerusalem bakom ryggen på amerikanarna.

Nu kommer kanske samma sak att hända på den syriska fronten. I bästa fall. I värsta fall kommer amerikanarna inte att uppnå ett avtal med syrierna och de kommer att hindra oss från att nå en överenskommelse själva, och tusentals israeler, syrier och libaneser kommer att få betala priset i nästa krig.

Uri Avnery