Lista över Avnery artiklar på svenska.
Uri Avnery biografi
Uri Avnery skapade världssensation när han under slaget om Beirut gick över stridslinjerna och mötte Yassir Arafat den 3 juli 1982. Detta var första gången som en palestinsk ledare någonsin träffat en israelisk. Flera regeringsmedlemmar krävde att Avnery skulle åtalas för högförräderi, medan fredsaktivister hyllade mötet som ett historiskt genombrott, Det var höjdpunkten på ansträngningar Avnery påbörjade många år tidigare.
Avnery föddes som Helmut Ostermann den 10 september 1923 i Beckum, Westfalen i en välbärgad gammal tysk judisk familj. Hans far var bankman i Beckum och senare finansexpert i Hannover. Zionist sedan länge tog han sin familj till Palestina omedelbart efter Hitlers maktövertagande 1933. I Palestina förlorade fadern hastigt det betydande kapital han hade haft med och var tvingad till hårt kroppsarbete liksom hans hustru.
Han antog ett hebreiskt namn, Uri Avnery, när han fyllt 18, vilket var vanligt vid den tiden. Han började grundskolan i Nahalal och senare i Tel-Aviv. På grund av sin familjs fattigdom vid den tiden lämnade han skolan efter sjunde klassen, 14 år gammal. Han förtjänade sitt levebröd på olika arbeten tills han 1947 kunde arbeta som journalist.t.
1938, strax innan han fyllde 15 anslöt han sig till den underjordiska organisationen Irgun (Tzwai Leumi – National Military Org.) för att ta del i kampen mot den brittiska kolonialregimen. Han stannade i Irgun tre år, men avgick i protest mot dess anti-arabiska och reaktionära attityder och deras terroristmetoder. Senare redogjorde han för sina åsikter i en skrift, Terrorism, the infantile disease of the Hebrew revolution (1945). Hans ende bror, Werner, kommandosoldat i den brittiska armén, dödades under kriget i Etiopien.
Efter några års sporadisk politisk aktivitet grundade Avnery 1946 rörelsen Eretz Yisrael Hatz’ira (“Unga Palestina”), också känd som “Bama’avak (Kamp) gruppen” efter namnet på den publikation Avnery utgav. Denna grupp skapade enorm kalabalik på grund av sitt hävdande att det judiska samhället utgör en “ny hebreisk nation” inom det judiska folket och att denna nation är en del av Asien och en naturlig allierad till den arabiska nationen.
I september 1947, strax före av Israel-Palestina kriget, utgav Avnery ett häfte kallat War or Peace in the Semitic Region, i vilket han förespråkade en radikalt ny inställning: En allians med den hebreiska och de arabiska nationella rörelserna med målet att befria den gemensamma “Semitiska regionen” (ett begrepp myntat av Avnery för att undvika den kolonialistiska benämningen Mellersta östern) från imperialism och kolonialism och skapa ett semitiskt samhälle och en gemensam marknad som en del av utvecklingsländerna. Utdrag av skriften sändes till media i arabvärlden och nämndes i en del arabiska tidningar strax innan kriget började.
Vid krigets utbrott anslöt Avnery sig till armén (Giv’ati brigaden) och senare som frivillig i “Samsons rävar”, en kommando enhet vid den egyptiska fronten som snart blev legendarisk. Han blev alvarligt skadad under krigets sista dagar och efter många månaders konvalescens utskriven sommaren 1949 med sergeants grad.
Under hela kriget rapporterade Avnery om sina erfarenheter som stridande soldat och tog del i nästan alla de större slagen om Jerusalem och på de södra fronterna. Dessa rapporter, som kunde läsas i Ha’aretz kvällstidning, publicerades efter kriget i en bok, “Bisdoth Pleshet" (1948), In the Fields of the Philistines som över en natt blev en storsäljaren, och anses fortfarande som den främsta boken om kriget. Tio upplagor blev i snabb följd publicerade och senare fler. (En ny upplaga publicerades i april 1998, vid Israels 50 års jubileum.) Men när han skrev en uppföljare, “Den andra sidan av myntet”, som beskrev den mörka sidan av kriget, illdåden och fördrivningen av palestinierna, blev den bojkottad.
1949 erbjöd utgivaren av Haaretz Avnery att arbeta på dennes redaktion som ledarskribent. Efter ett år slutade Avnery i protest mot att han inte fick uttrycka sina åsikter, speciellt rörande Ben-Gurions regerings massexpropriation av arabiskt land. Därefter, i april 1950, köpte han ett slocknande familjemagasin och vände den till en unik israelisk institution.
Haolam Hazeh (Denna värld) var en kombination av nyhetsmagasin som Time Magazine och språkrör för en aggressiv politisk opposition mot etablissemanget, med avslöjanden av politisk och ekonomisk korruption och förslag om en radikalt annorlunda nationell politik. Den skapade också en ny hebreisk stil som upptogs av israelisk media och tjänade som skola för de flesta av de unga män och kvinnor som blev framstående journalister i Israel.
Haolam Hazeh baserades på en till synes omöjlig motsättning: en masspridd tidning som attackerade folks allra heligaste övertygelser och myter. Den klarade detta problem genom nya journalistiska metoder och den fick ett stort inflytande på formandet av åsikterna hos två generationer unga israeler.
I 40 år drog Haolam Hazeh på sig mycket såväl beundran som hat på grund av sin outtröttliga opposition mot det officiella “konsensus” inom nästan alla områden. Grunden till debatterna var Avnerys outtröttliga opposition mot den nationalistiska och teokratiska judiska stat som Ben-Gurion skapat, och Avnerys talan för en modern liberal stat som tillhörde alla sina medborgare oberoende av etniska, nationella eller religiösa rötter. Haolam Hazeh har kämpat för separation mellan stat och religion, mänskliga rättigheter, den arabiska minoritetens rättigheter, jämlikhet mellan judar från Europa och de av österländskt ursprung, antagandet av en skriftlig konstitution (finns fortfarande inte), kvinnans rättigheter, medborgerliga rättigheter och mycket mer. Den var den första tidning som avslöjade fakta om den ökända Lavonaffären (israeliskt sabotage i Egypten), liksom om korruptionsaffärer. Sedan tidiga 50-talet talade den för skapandet av en palestinsk stat bredvid Israel och till stöd för arabisk kamp för oberoende (Egypten, Algeriet, Irak etc.)
Fiender till Avnery (som Aharon Amir, en betydande höger (right-wing) ideolog) anklagade Avnery för att ha förgiftat två generationer av israelisk ungdom, vänt dem bort från de nationella myterna mot en ideologi av “integration i den semitiska regionen”. Kanske den betydelsefullaste kampen som Avnery vann var den gradvisa förändringen i israeliskt nationellt medvetande, från fullständigt förnekande av det palestinska folkets existens (Golda Meir: “Det finns ingenting sådant som ett palestinskt folk!”) mot det allmänna erkännande som gjorde Osloavtalet möjligt.
Chefen för underrättelsetjänsten under 50-talet, Issar Har’el, intygade senare att etablissemanget kring Ben-Gurion betraktade Avnery och Haolam Hazeh som “Samhällets fiende no:1”. Detta kanske förklarar varför attackerna mot Haolam Hazeh ofta blev våldsamma. Redaktion och tryckeri blev utsatt för sprängattentat flera gånger och några anställda skadades; Avnery blev överfallen och båda händerna brutna efter att han hade kritiserat den ökända Kibieh massakern (1953). 1975 var han offer för ett mordförsök av en person officiellt förklarad galen. Avnery kom undan med många knivhugg. Menachem Begin avslöjade 1977 att chefen för säkerhetspolisen vid slutet av 50-talet hade begärt hans stöd för att sätta Avnery i häkte under nödlagar, Begin vägrade. Haolam Hazeh och dess ovärderliga arkiv blev totalt förstörda vid en mordbrand 1972. Under hela denna tid upprätthöll alla regeringens ministerier total bojkott mot tidningen.
Det mest beslutsamma försöket att tysta Avnery gjordes 1965 när regeringen införde en speciell presslag med huvudsakligen “den där tidningen” i åtanke. (Kallad så av Ben-Gurion som inte ville yttra namnet Haolam Hazeh) Detta blev den sista knuffen för Avnery att starta något som länge varit i hans tankar, skapandet av ett nytt parti som skulle kämpa för de åsikter som hade framförts av Haolam Hazeh: åtskillnad mellan stat och religion; jämlikhet för den arabiska minoriteten, österländska judar och kvinnor; social rättvisa; stöd för skapandet av en palestinsk stat på Västbanken och Gaza (vid den tiden ännu inte under israelisk ockupation) och en israelisk – arabisk allians i hela regionen.
Det nya partiet, som antog tidningens namn, “Haolam Hazeh – Rörelsen för ny styrka", fick sin tillblivelse i strax innan 1965 års val som ett medborgarnas proteströrelse. Det förvånade etablissemanget med att vinna en plats i Knesset, vid den tiden en makalös bragd av ett fullständigt nytt parti. I 1969 års val fick partiet två platser.
Under sina första åtta år i Knesset beskrev även Avnerys fiender honom som en av Israels främsta parlamentariker. Han hade ett bestående inflytande i Knesset och höll mer än tusen tal i Knesset. Många av hans hundratals initiativ inom alla områden debatteras ännu idag i Knesset. Mest populär var han förmodligen som en påstridig kritiker av etablissemanget och han föranledde Golda Meir att i Knesset deklarera: "Jag är redo att bestiga berg för att få ut Avnery ur Knesset!" En bok, 1 against 119, om hans aktiviteter i Knesset, med sina 120 ledamöter, utgavs 1969.
På Sexdagarskrigets femte dag skrev Avnery ett öppet brev till premiärminister Levi Eshkol och vädjade till denne att göra en dramatisk gest och erbjuda det palestinska folket en möjlighet att skapa en oberoende palestinsk stat på Västbanken och på Gazaremsan, som just hade ockuperats av Israels armé. Denna idé, som framförts av Avnery sedan 1948 och som han i detalj drog upp linjerna för 1957, blev hans centrala tema efter 1967 och ämnet för hundratals av hans tal och initiativ i Knesset, där han under många år var den ensamma rösten för denna lösning.
För att utveckla denna idé skrev han 1967 en bok som analyserade konflikten. Den publicerades 1968 på engelska, Israel without Zionists och på hebreiska som "Sexdagarskriget" och översatt till många språk. Hans förslag till en "tvåstatslösning" blev 1970 attackerat av en bok publicerad i Beirut av PLO med titeln Uri Avnery and Neo-Zionism.
Emellertid skedde 1974 en förändring av PLO:s hållning. Avnery etablerade kontakt med företrädare för PLO. I början var dessa kontakter hemliga, men Avnery rapporterade om dem till premiärministern vid den tiden, Yitzhak Rabin. För Arafat fördes kontakterna av PLO: representant i London, Sa’id Hamami, som 1978 blev mördad av palestinska extremister på grund av detta. Sommaren 1975 föreslog Avnery bildandet av ett israeliskt råd för fred mellan Israel och palestinierna. Rådet grundades officiellt i december och tog över de fortfarande hemliga samtalen, nu för PLO förda av Issam Sartawi. Dessa samtals fascinerande historia, med sina många upp- och nedgångar, är ämnet för Avnerys bok My Friend, the Enemy, (1986), som också översatts till många språk.
Avnery hos Arafat i Beirut juli 1982, under Beiruts belägring.
Kontakterna antog en ny dimension i juli 1982 när Avnery gick över frontlinjerna mitt under slaget om Beirut och öppet träffade ledaren för “fienden”, Yassir Arafat, vilken han sedan träffade många gånger
1977 gick Avnerys parti tillsammans med flera andra fredsgrupper och bildade ett nytt parti, "Shelli", som fick två platser vid valet det året. Avnery återvände till Knesset 1979, men gav upp sin plats 1981 till förmån för en arabisk kollega. Han var ordförande i partiets styrelse. Vid partiets splittring blev han ordförande i det nybildade judisk-arabiska partiet "Progressiva listan för fred", som fick två platser 1984. Emellertid ställde han inte upp i valet och 1988 lämnade han för gott partipolitiken. På grund av växande finansiella svårigheter blev han tvungen att ge upp Haolam Hazeh efter att ha varit dess utgivare och chefredaktör i exakt 40 år. Strax därefter lades tidningen ner.
Den 4 maj 1999, dagen efter Osloöverenskommelsens interimperiod slutade, publicerades på Avnerys initiativ ett manifest på en helsida i Haaretz undertecknat av 500 israeler. Det uttryckte “stöd för den palestinska nationens rätt att upprätta staten Palestina” på “alla” territorierna på Västbanken och på Gazaremsan, med Jerusalem som gemensam huvudstad för både Israel och Palestina.
I valet 1999 var Ehud Barak Avnerys kandidat, men blev snart besviken på Baraks ovillighet eller oförmåga att beslutsamt röra sig mot fred och att han fortsatte stödja bosättarnas expansion. Medan de flesta fredsorganisationerna fullt ut stödde regeringen blev Gush Shalom nästan de enda som kritiserade Barakregeringen och organiserade gemensamma israelisk-palestinska demonstrationer mot bosättningarna, husrivningarna och konfiskationen av mark.
Under de första åren av Baraks regering, som inkluderade så kallade fredspartier, organiserade Gush Shalom många demonstrationer mot denna politik, oftast tillsammans med palestinska organisationer. Man samlade också in 650 namnunderskrifter från 650 kända israeler till stöd för en palestinsk stat på Västbanken, östra Jerusalem och Gazaremsan, och rätt till återvändo och en pragmatisk hållning till dess genomförande.
1992 stödde Avnery Yitzhak Rabin och stödde senare Osloöverenskommelsen. Strax efter, frustrerad av många av regeringens handlingar och underlåtenheter, initierade han skapandet av en utomparlamentarisk medborgarrörelse för att påverka regeringen i riktning mot fred. Efter utdrivningen av 415 palestinier i slutet av 1992 satte Avnery tillsammans med judiska och arabiska israeler upp ett protesttält mitt emot premiärministeriet, där de stannade i 45 dygn. Denna erfarenhet ledde till bildandet av Gush Shalom, sammanslutning för fred, som sedan dess har blivit det ledande och ofta ensamma rösten i Israel för skapandet av en palestinsk stat på hela Västbanken och Gazaremsan, frisläppande av alla palestinska fångar, avveckling av alla bosättningar och erkännandet av Jerusalem som den gemensamma huvudstaden för båda staterna.
Sedan dess bildande har Gush Shalom organiserat hundratals demonstrationer, oftast tillsammans med palestinska aktivister, och åtskilliga andra politiska manifestationer, inklusive en ständigt pågående bojkott av produkter från bosättningarna och manifestet "Vårt Jerusalem" underskrivet av 750 framträdande israeler och de palestinska ledarna. Detta manifest, författat av Avnery, kräver erkännandet av Jerusalem som den gemensamma huvudstaden för de två staterna Israel och Palestina.
1 juli 1994, Arafats första dag i Gaza, en presskonferens med Uri Avnery.
Avnerys hustru Rachel spelar en stor roll vid organisationen av Gush Shaloms aktioner. Man erhåller inga pengar från utländska fonder (utom från mindre fredsgrupper i Europa) och har inga avlönade anställda. Alla aktioner utförs av, och för det mesta, betalas av frivilliga.
I maj 1995, på den första dagen av sin återkomst till Gaza, omfamnade Arafat offentligt Avnery, satte honom bredvid sig på podiet och kallde honom “min vän”. Osnabrück stad tilldelade Avnery Erich Maria Remarque’s fredspris för 1995. Vid utdelninsceremonin var både Israels och palestiniernas ambassadörer närvarande. Han har tilldelats Aachens fredspris, Kreiskypriset för mänskliga rättigheter och Saxens pris som framstående publicist (personligen överlämnat av Gerhard Schröder).
(Denna biografi är hämtad från Uri Avnerys hemsida, något förkortad.)
Tillbaka till lista över artiklar.
(övers. Sven Börtz)