Uri Avnery
3.11.07
Säg det med blommor.
LÅT OSS GLÄDJAS: utrikesministern har beslutat upprätta en kommitté som skall ta itu med "kärnfrågorna" för fred med palestinierna.
Ja, så är det. För att förbereda mötet i Annapolis har premiärministern satt utrikesministern att ta hand om förhandlingarna med den Palestinska myndigheten.
Men, kan man fråga, är det inte brukligt för en utrikesminister att ta hand om utrikespolitik?
Visst, det är kanske brukligt i andra länder, men i Israel är det inte vanligt.
REDAN UNDER statens första år var utrikesdepartementet måltavla för skämt. En vän till mig hittade på en lustig visa som ungefär kan översättas till "Utrikesdepartementet / det är mycket viktigt / det förutan / vad skulle tjänstemännen göra?"
Staten föddes under krig. Dess hjältar var arméns befälhavare. Statens arkitekt, David Ben-Gurion, la ut spåren vilka staten har följt intill denna dag. Till sin sista dag på sin post var han både premiärminister och försvarsminister. Han brydde sig aldrig om att dölja sitt förakt för utrikesdepartementet.
Hela den generationen var delaktig i detta förakt. Riktiga män, med sabraaccent, gick in i armén, blev generaler och bemannade försvarsministeriet. Veklingar, med anglosaxisk eller tysk accent, gick in i utrikesdepartementet, blev ambassadörer och pappersvändare. Alla kunde se skillnaden.
Detta fann även sitt uttryck i personliga relationer. Ben-Gurion pinade den förste utrikesministern, Moshe Sharett, vilken han såg som en rival. När Ben-Gurion 1953 beslöt att tillfälligt dra sig tillbaka till ökenbosättningen Sdeh Boker blev Sharet premiärminister. Det fick han dyrt betala för. När Ben-Gurion kom tillbaka från sin självvalda exil tryckte han ner Sharett och under förberedelserna för Sinaikriget avlägsnade han honom.
Han överlät utrikesministeriet till Golda Meir, men gick förbi också henne. Sinai-Suezkriget planerades av den unge Shimon Peres, försvarsministeriets generaldirektör och Ben-Gurions beundrande tjänare. Han hjälpte till att organisera det fransk-brittisk-israeliska hemliga samarbetet för attacken mot Egypten. Som tack för att vi var redo att stödja fransmännen i deras krig mot de algeriska upprorsmännen gav de oss kärnreaktorn i Dimona. Allt detta bakom ryggen på utrikesministeriet.
åren igenom var det så det gick till. De viktiga frågorna i utrikesrelationerna togs om hand av premiärministerns departement och av försvarsministeriet, med hjälp av Mossad. Våra ambassadörer runt om i världen fick informationen på nyheterna.
Detta är inte helt och hållet ett israeliskt sätt att sköta utrikespolitiken. I dessa dagar bedriver presidenter och premiärministrar sin egen utrikespolitik. Snabba flyg, telefon och mail gör det möjligt för dem att kommunicera sinsemellan. I nästan alla länder håller utrikesministrarna på att förvandlas till glorifierade kontorspojkar, eller flickor.
I vårt land är detta särskilt tydligt på grund av den centrala roll som armén spelar i vårt nationella liv. I det israeliska kortspelet är en general mer än tio ambassadörer. Arméns säkerhetstjänsts bedömningar och rapporterna från Mossad övertrumfar alla papper från utrikesdepartementet - om dessa överhuvudtaget läses.
JAG KUNDE inte låta bli att le när jag läste om Tzipi Livnis beslut att sätta samman en fredsstab.
För 51 år sedan, en vecka före fälttåget i Sinai, publicerade jag en artikel kallad “Den vita generalstaben”, som blev något av mitt flaggskepp. Den sa att eftersom vårt lands främsta uppgift var att uppnå fred var det oacceptabelt att det inte fanns någon professionell organisation som sysslade enbart med denna fråga. Jag föreslog skapandet av ett särskilt fredsministerium. Utrikesministeriet, vidhöll jag, passade inte för denna uppgift eftersom dess huvudsakliga funktion var att föra den internationella kampen mot arabvärlden.
För att popularisera idén sa jag att som motvikt till “kakigeneralstaben”, som planerar krig, behöver vi en “vit generalstab” som förbereder för fredsmöjligheter. Liksom arméns generalstab förbereder för alla tänkbara krig, skulle den vita generalstaben göra upp planer för fredsoperationer. Dess stab skulle bestå av experter på arabiska angelägenheter, diplomater, psykologer, ekonomer, underrättelsespecialister m.fl.
Tio år senare upprepade jag detta förslag i ett tal i Knesset, vilket senare ingick i en israelisk antologi med angelägna tal. Jag upprepade iakttagelsen att i hela den stora regeringsapparaten om tiotusentals anställda fanns det inte ens ett dussin som var anställda för att arbeta för fred.
Detta föregicks av en ganska lustig händelse. Eric Rouleau, en av de främsta franska journalisterna för Mellanöstern, arrangerade ett hemligt möte mellan mig och den tunisiske ambassadören i Paris. Detta var strax efter att den legendariske tunisiske presidenten Habib Bourguiba hade hållit ett historiskt tal i Jeriko, i vilket han, för första gången, uppmanade arabvärlden att sluta fred med Israel. Jag bad ambassadören att uppmuntra sin president att fortsätta med detta initiativ. Ambassadören föreslog en samverkan. Israel skulle använda sitt inflytande i Paris för att få fransmännen att förbättra sina relationer med Tunisien (som då var i botten) och i gengäld skulle Bourguiba förnya sitt initiativ.
Jag skyndade hem och arrangerade ett brådskande möte med utrikesminister Abba Eban. Denne tog med sig Mordechai Gazit, chef för departementet för Mellanöstern. Eban lyssnade på vad jag hade att säga och svarade med några till intet förpliktigande ord. När han hade gått brast Gazit ut i skratt.
“Du har ingen aning om hur det här stället fungerar", sa han, “om Eban hade tagit denna sak seriöst och begärt av sitt departement att göra i ordning en rapport om de fransk-tunisiska relationerna så skulle de inte kunna finna någon att göra jobbet. Inom utrikesdepartementet finns det kanske sex personer som sysslar med arabiska frågor.”
Så jag höll det där talet och talade med premiärminister Levi Eshkol, och senare med premiärminister Yitzhak Rabin - men det blev ingenting av det. Det är därför jag tillåter mig att vara lite skeptisk till Tsipi Livnis initiativ.
NYLIGEN HAR förre utrikesministern Henry Kissinger kommit ut med en bok om diplomati. Han hävdar att de stora utrikesministrarna hade en mycket större inverkan på historien än kungarna och arméernas anförare.
Jag tillhör inte beundrarna av denne man, som är i min ålder och liksom jag född i Tyskland. Ibland undrar jag vad som skulle ha hänt om hans far hade emigrerat till Palestina och min far till Amerika. Skulle jag ha blivit en egofixerad krigsförbrytare och han en israelisk fredsaktivist?
Men jag är helt redo att acceptera bokens centrala tes: att ingen seriös utrikespolitik är möjlig utan ett tydligt, konsekvent och långsiktigt mål.
Den israeliska utrikesministern har inget sådant mål. Hon orerar, deklarerar och annonserar, men det är inte klart vart hon skulle leda vår utrikespolitik om hon verkligen skulle tillåtas leda den. Efter två år på jobbet är den politiska bild hon ger blek och otydlig.
Ibland försöker hon överflygla Olmert till vänster, en annan gång till höger. En dag talar hon om nödvändigheten att ta tag i “kärnfrågorna”, en annan gång säger hon att tiden inte är mogen för en slutlig lösning. Hon stödde det senaste Libanonkriget, men nu kritiserar hon det skarpt. Efter att Winogradkommissionens interimrapport hade kommit ut krävde hon Olmerts avgång, med avsikt att själv ta hans plats, men när det lilla upprorsförsöket föll samman blev hon kvar i hans regering och fortsätter att ta ansvar för hans handlingar och hans uraktlåtenheter.
Livni avskyr Olmert och Olmert avskyr Livni. Sant är att de kom “från samma by” - Ehuds far och Tzipis far var båda medlemmar av Irgun. Båda fostrades i samma högerpolitiska atmosfär, båda drack av samma källa. När Livnis moder dog för några veckor sedan stod de intill varandra vid begravningen och sjöng Betars hymn: “Tystnad är skräp / Offra blod och själ / För den dolda äran…” (Betar, som ännu existerar, var högerflankens ungdomsrörelse som födde Irgun.)
Den ömsesidiga avskyn mellan Ben-Gurion och Sharett och mellan Rabin och Peres upprepar sig nu. Dessa relationer har ett avgörande inflytande på politiken, i enlighet med det berömda uttalandet av Kissinger: “Israel har ingen utrikespolitik, endast inrikespolitik.” (Det tycks för mig som om detta stämmer för de flesta demokratiska länder, inklusive USA.) Israels utrikespolitik stammar ur inrikes förhållanden: Olmert vill till varje pris överleva. Eftersom hans regering inkluderar extrema högerflanks- och fascistelement skulle varje verklig rörelse mot fred leda till dess upplösning.
OM EN REGERING inte har ett långsiktigt mål vilken politik för den då?
Kissinger verkar inte ge något svar på detta. Jag har ett: När det inte finns något medvetet mål tar ett omedvetet mål över, ett mål som av sig själv tillhandahåller en riktning, i kraft av inaktiviteten.
Sioniströrelsens genetiska kod leder den att kämpa mot palestinierna för att ta i besittning hela det historiska Palestina och för den judiska bosättningens utvidgning från havet till floden. Så länge detta inte ersättes av ett nationellt beslut att anta ett annat mål - ett tydligt, öppet och långsiktigt beslut - kommer denna kurs fortsätta att följas.
Inget sådant beslut har mognat och blivit antaget. Ministrarna talar om andra möjligheter, babblar om “Tvåstatslösningen”, slänger omkring sig diverse slogans, gör tillkännagivanden och uttalanden, men i verkligheten, på marken, fortsätter den gamla politiken oförminskat, som om ingenting har hänt.
Om ett annat beslut hade antagits skulle förändringen ha blivit långtgående - från regeringens “kroppsspråk” till tonen av dess röst. För närvarande är tonerna som skapar musiken fortfarande Betarhymnens.
Finns det något bevis på att Olmerts avsikt är att inte ta något seriöst steg mot fred? Det finns det verkligen. Det är hans beslut att göra Tzipi Livni ansvarig för kontakterna med palestinierna.
Om Olmert skulle vilja nå ett historiskt genombrott skulle han se till att han själv fick full utdelning för prestationen. Om han överlämnar förhandlingarna till sin rival betyder det att det inte finns någon chans till genombrott.
FÖRRA VECKAN lämnade Hollands regering till Israels utrikesdepartement en begäran om att göra det möjligt för palestinska blomsterodlare att exportera sina varor till tulpanernas land.
Tzipi Livni, vice premiärminister och utrikesminister, var oförmögen att uppfylla denna blygsamma begäran. Armén förbjöd det.
I motsats till det välkända uttrycket så tror inte de på att säga det med blommor.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)
Sabra: se Avnery66YitzhakRabin.htm upp