Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 7.6.08
Nej, jag kan inte.
EFTER MÅNADER av hård
och bitter tävlan, en obarmhärtig kamp, har Barak Obama besegrat sin
utomordentliga motståndare Hillary Clinton. Han har åstadkommit ett mirakel. För
första gången i historien har en svart person blivit en trovärdig
presidentkandidat för världens mäktigaste land. Och vad var det första
han gjorde efter sin förbluffande seger? Han rusade till den israeliska lobbyns,
AIPAC:s (The American Israel Public Affairs Committee) konferens och höll ett
tal som slog alla rekord i inställsamhet och kryperi. Det är skakande nog,
men än mer chockerande är att ingen blev chockerad. DET VAR EN triumfartad
konferens. Även denna mäktiga organisation har aldrig varit med om dess like.
7000 judiska funktionärer från hela USA samlades för att vid sina fötter ta emot
hela Washingtons elits vördnad och inställsamma kryperi. Alla de tre
presidentkandidaterna höll tal och försökte överträffa varandra i smicker. 300
senatorer och kongressmedlemmar trängdes i korridorerna. Varenda en som vill bli
vald eller återvald till något departement, ja alla som har några som helst
politiska ambitioner kom för att se och bli sedd. AIPAC:s Washington är
som de bysantinska kejsarnas Konstantinopel under dess glansperiod. Världen tittade på och
var fylld av förundran. Israelisk media var exstatisk. I alla världens
huvudstäder följdes evenemanget noga och slutsatser drogs. Alla arabiska media
rapporterade utförligt om det. Aljazeera ägnade en timma av diskussion om
fenomenet Professorerna John
Mearsheimers och Stephen Walts mest extrema slutsatser blev fullständigt
bekräftade. Just innan deras besök i Israel kommande torsdag står den israeliska
lobbyn i centrum för det politiska livet i USA och för världen i stort. MEN VARFÖR? Varför tror
kandidaterna i det amerikanska presidentvalet att Israellobbyn är av så oerhörd
betydelse för att de skall bli valda? De judiska rösterna är
naturligtvis viktiga, särskilt i flera osäkra stater som kan komma att vara
avgörande. Men afroamerikanerna har fler röster och det har också
latinamerikanerna. Obama har dragit upp på den politiska scenen miljoner nya
unga väljare. Numerärt är även det arabisk-muslimska samhället en betydelsefull
faktor. En del säger att
judiska pengar talar. Judarna är rika. Kanske donerar de mer än andra för
politiska ändamål. Men myten om de judiska pengarnas makt har en antisemitisk
klang. Trots allt har andra lobbyorganisationer som de enorma multinationella
företagen gett avsevärda summor till Obama (liksom till hans motståndare). Obama
själv har stolt deklarerat att hundratusentals vanliga medborgare har sänt honom
tiotals miljoner. Det har bevisats att
den judiska lobbyn kan nästan alltid förhindra valet av en senator eller
kongressledamot som inte med glöd dansar till den israeliska pipan. I några
avskräckande fall (som var avsedda att ses som exempel) har lobbyn besegrat
populära politiker genom att ge sitt politiska och finansiella inflytande för en
valkampanj åt en praktiskt taget okänd rival. Men i en
presidentvalskampanj? OBAMAS TYDLIGA
inställsamhet inför den israeliska lobbyn är mer anmärkningsvärd än liknande
ansträngningar hos de andra kandidaterna. Varför? Därför hans
uppseendeväckande framgång i primärvalen berodde helt och hållet på hans löfte
att åstadkomma förändring, att göra slut på Washingtons ruttenhet och ersätta de
gamla cynikerna med en ung modig person som inte kompromissar med sina
principer. Men stopp och belägg,
det allra första han gör efter att ha säkrat sitt partis nominering är att
kompromissa med sina principer. Och hur! Det som alldeles
särskilt skiljer honom från både Hillary Clinton och John McCain är hans från
första stund oförbehållsamma opposition mot kriget i Irak. Det var modigt. Det
var inte populärt. Det var fullständigt emot Israellobbyn vars alla delar
ihärdigt sökte påverka Bush att starta det krig som skulle befria Israel från en
fientlig regim. Och här kommer Obama
och krälar i stoftet vid AIPAC:s fötter och avviker från sin väg för att
rättfärdiga en politik som fullständigt förnekar hans egna idéer. OK, han lovar att till
varje pris garantera Israels säkerhet. Det är det vanliga. OK, han är hotfull
mot Iran, trots att han lovade att möta deras ledare och fredligt klara upp alla
problem. OK, han lovade att få tillbaka våra tre tillfångatagna soldater (han
tog fel i att alla tre hålls av Hizbollah - ett misstag som visar att han inte
vet så mycket om våra affärer). Men det han sa om
Jerusalem spränger alla gränser. Det är ingen överdrift att säga att det var
skandalöst. INGEN PALESTINIER,
ingen arab, ingen muslim vill stifta fred med Israel om Haram-al-Sharif området
(Tempelberget) inte kommer under palestinsk överhöghet. Det är en av islams tre
heligaste platser och den mest betydelsefulla symbolen för palestinsk
nationalism. Detta är en av kärnpunkterna i konflikten. Det var på grund av
just detta som Camp Davidkonferensen bröt samman, även om premiärminister Ehud
Barak var villig att i viss mån dela Jerusalem. Så kommer Obama och
plockar från skräphögen den uttjänta sloganen “Ett odelat Jerusalem, i evighet
Israels huvudstad”. Sedan Camp David har alla Israels regeringar förstått att
detta mantra utgör ett oöverstigligt hinder för varje fredsprocess. Den har
försvunnit – tyst, nästan i hemlighet – från arsenalen av officiella slagord.
Endast den israeliska (och amerikansk-judiska) högern håller fast vid den, och
av samma anledning, att i god tid förhindra varje chans till en fred som skulle
göra det nödvändigt att avveckla bosättningar. I tidigare amerikanska
presidentval har kandidaterna tyckt att det var tillräckligt att lova att USA:s
ambassad skulle flyttas från Tel Aviv till Jerusalem. Efter att ha blivit valda
har ingen av kandidaterna någonsin gjort någonting för att uppfylla löftet. Alla
blev övertygade av utrikesdepartementet att det skulle skada grundläggande
amerikanska intressen. Obama gick mycket
längre. Det är inte omöjligt att detta endast var ett läpparnas löfte och att
han till sig själv sa att OK detta är vad jag måste säga för att bli vald. Trots
allt, Gud är stor. Men om än så kan inte
fakta ignoreras. Fruktan för AIPAC är så enorm att även denne kandidat, som
lovar förändring inom allt, inte vågar. I detta fall accepterar han den värsta
av all gammal Washington slentrian. Han är beredd att offra de mest
grundläggande amerikanska intressen. Trots allt har USA ett vitalt intresse av
att uppnå en israelisk-palestinsk fred som kan tillåta USA att finna vägen till
de arabiska massornas hjärtan, från Irak till Marocko. Obama har skadat sitt
ryckte i den muslimska världen och intecknat sin framtid - om och när han blir
vald till president. FÖR SEXTIOFEM ÅR sedan
stod den amerikanska judenheten hjälplös när Nazityskland utrotade deras systrar
och bröder i Europa. De var oförmögna att beveka president Franklin Roosevelt
till att göra något av betydelse för att stoppa Holocaust. (Vid samma tid vågade
inte många afroamerikaner gå till vallokalerna av rädsla för att bli attackerade
av hundar.) Vad är det som har
gjort att det amerikansk-judiska etablissemanget uppnått en sådan enorm makt?
Organisationstalang? Pengar? Klättring på den sociala stegen? Skam över deras
brist på glöd under Holocaust? Desto mer jag tänker på
detta märkliga fenomen desto starkare blir min övertygelse (om vilket jag
tidigare skrivit) att det som verkligen betyder något är likheten mellan det
amerikanska företaget och det sionistiska, både i det andliga och i det
praktiska. Israel är ett litet Amerika och USA är ett stort Israel. Mayflowerpassagerarna
flydde från Europa med en messiansk vision, religiös eller utopisk, och så
gjorde sionisterna av den första och den andra aliyan (immigrationsvåg).
(De tidiga sionisterna var oftast ateister, men religiösa traditioner hade stor
inverkan på deras vision.) Grundarna av det amerikanska samhället var
“pilgrimer”, de sionistiska immigranterna kallade sig själva “olim” - kort för
olim beregel, pilgrimer. Båda seglade till ett “förlovat land” och båda
trodde att de var Guds utvalda folk. Båda fick utstå mycket
lidande i sitt nya land. Båda såg sig själva som "pionjärer" som fick vildmarken
att blomma, "ett folk utan land i ett land utan folk". Båda ignorerade
fullständigt det infödda folkets rättigheter, de betraktade dem som underlägsna
vildar och mördare. Båda såg de lokala människornas naturliga motstånd som bevis
på deras inneboende mordiska karaktär, vilket rättfärdigade de värsta illdåd.
Båda drev bort infödingarna och tog deras land i besittning på det mest
själklara sätt. Besatte varje kulle och under varje träd, med bibeln i ena
handen och plogen i den andra. Visserligen är det sant
att Israel inte har begått något som liknar folkmordet på de infödda
amerikanerna, ej heller någonting sådant som det slaveri som i många
generationer fanns i USA. Men eftersom amerikanerna har undertryckt dessa illdåd
i sitt medvetande finns det ingenting som hindrar dem från att jämföra sig med
israelerna. Det verkar som om det i det undermedvetna hos båda nationerna jäser
undertryckta skuldkänslor som uttrycker sig i ett förnekande av missdåden i det
förflutna, i aggressivitet och i dyrkan av makt. HUR KOMMER det sig att
en man som Obama, sonen till en afrikansk man, så fullständigt identifierar sig
med tidigare generationers amerikanska vita? Det visar åter kraften hos en myt
som rotas i en människas medvetande, så att han identifierar sig till 100 % med
den nationella berättelsen. Till detta kan läggas den omedvetna driften att
vilja tillhöra vinnarna. Därför accepterar jag
inte utan reservationer spekulationen att “han måste nu tala på detta sätt för
att bli vald, väl i Vita huset kommer han att finna tillbaka till sig själv”.
Jag är inte säker på
det. Det kan mycket väl visa sig att dessa saker har ett förvånande starkt grepp
om hans mentala värld. En sak är jag säker på.
Obamas deklaration vid AIPAC:s konferens är mycket mycket dålig för fred. Och
det som är dåligt för fred är dåligt för Israel, dåligt för världen och dåligt
för det palestinska folket. Om han håller fast vid
den efter att ha blivit vald kommer han att tvingas att, vad fred mellan de två
folken i detta land gäller, säga: “Nej, jag kan inte!” Uri Avnery (Övers.
fr. eng.
Sven Börtz)