Uri Avnery

24.5.08

                                                                                       Fly framåt.

TYSKARNA KALLAR DET "die Flucht nach vorne" - flykten framåt. När situationen är desperat, attackera! Istället för att ta till reträtt, avancera! När det inte finns någon utväg, storma framåt"

Denna metod var framgångsrik 1948. Vid slutet av maj avancerade den egyptiska armén mot Tel Aviv. Vi - en mycket mycket smal linje soldater var allt som stod i dess väg. Så vi attackerade. Igen och igen och igen. Vi led stora förluster. Men vi stoppade egyptierna.

Nu använder Ehud Olmert samma metod. Hans situation är desperat. De flesta i Israel tvivlar inte på att han har tagit emot stora summor dollar i mutor. Riksåklagaren är skyldig att när som helst åtala honom, vilket skulle tvinga honom att avgå.

Stopp och belägg, vid det mest kritiska ögonblicket, just innan de mest förgörande detaljerna kommit fram, ges ett gemensamt uttalande ut samtidigt i Jerusalem, Damaskus och Ankara som tillkännager att fredsförhandlingar skall påbörjas mellan Israel och Syrien med Turkiet som medlare. Samtalen kommer att baseras på vad som kom fram vid konferensen i Madrid 1991, vilket innebär återlämnandet av hela Golanhöjderna.

Wow!!!

ÄVEN I DETTA är Olmert den värdige eleven till sin föregångare och mentor Ariel Sharon.

Sharon stod upp till halsen i korruptionsaffärer. I en av dem, den så kallade "grekiska-ön-affären", betalade den israeliske miljonären enorma summor till Sharons son, en novis, för "råd". Också då tycktes det att riksåklagaren inte kunde undvika att åtala.

Sharons åtgärd var strålande genial: Separationen. Avskiljande av Gazaremsan. Separation från åklagaren.

Det var en gigantisk operation. I en minutiöst iscensatt melodramatisk föreställning avvecklades Gush Katif bosättningarna. Flera armédivisioner och alla polisstyrkor - samma polis som antogs att skulle undersöka Sharons familjs affärer - användes för en gastkramande nationell ansträngning. Fredsrörelsen stödde naturligtvis evakueringen av bosättningarna. Korruptionsaffärerna glömdes fullständigt bort.

Seperationen, som genomfördes utan någon dialog med palestinierna, har förvandlat hela Gazaremsan till en tickande bomb, och nu måste Ehud Olmert förhandla om ett eldupphör. Men för Sharon var hela exercisen en succé. Om han inte hade fått en hjärnblödning skulle han fortfarande ha varit premiärminister.

Olmert lärde sig lektionen.

ESTETER KANSKE utropar: Vilka dumheter! Vi skulle aldrig tillåta ett sådant smutsigt trick! Vi kan inte gå med på en fred som slutits i synd!

Kanske mitt estetiska sinne är avtrubbat. Ty jag är redo att acceptera fred även från en fullständigt korrupt ledare, även från själve Fan. Om en politikers korruption föranleder honom att göra någonting som kan komma att rädda livet på hundratals och tusentals människor på båda sidor så är det OK med mig. Talade inte filosofen Friedrich Hegel om "förnuftets slughet"?

Bibeln berättar att när Damaskus armé belägrade Samaria, konungadömet Israels huvudstad, kom fyra leprasjuka män med nyheten att fienden hade hastigt flytt (2 Konungaboken, 7). Den hebreiska skaldinnan Rachel skrev, hänsyftande på denna historia, att var inte villig att erhålla goda nyheter från spetälska. Det är jag.

Konventionell visdom säger att för att stifta fred behöver man en stark ledare. Nu ser det ut som om också det motsatta kan ske, att en svag ledare nästan helt nersjunken i problem, vars tid på sin post helt plötsligt kan vara slut och vars koalition står på lerfötter, en ledare som ingenting har att förlora - också han kan riskera allt för att skapa fred.

PLANEN KAN härifrån gå i många olika riktningar.

Den första möjligheten är att allt är ett tomt påhitt ("spin") - en amerikansk term som har blivit Olmerts mellannamn. Han kommer bara att utsträcka förhandlingarna som ett tuggummi, så som han har gjort med palestinierna, och vänta på att stormen skall blåsa förbi.

Det kommer att bli svårt för honom att göra det eftersom Turkiet nu är en del i spelet. även Olmert förstår att det skulle vara mycket dumt att förarga turkarna som nu riskerar sin nationella prestige i detta. Turkiet är en viktig partner för vår säkerhetstjänst.

Vad resultatet än blir är Olmerts beslut att ingå förhandlingar baserade på återlämnandet av Golanhöjderna ett viktigt steg framåt. Efter de tidigare försöken i denna sak av Yitzhak Rabin, Binyamin Netanyahu och Ehud Barak passeras en gräns utan återvändo.

Den andra möjligheten är att Olmert verkligen menar allvar. För sin egen saks skull kommer han att genomföra förhandlingar "i god tro", som han sa denna vecka, och nå en överenskommelse. I landet kommer en rasande kampanj att sättas igång mot honom. Knesset kommer att söndras, nyval kommer att hållas, Olmert kommer åter först på Kadimas lista och han kommer att vinna som fredsstiftare

Eller han kommer att förlora valen. Men han kommer att lämna scenen på ett hedersamt sätt, inte utslängd på grund av sin korruption, men offrande sig själv på fredens altare.

Eller kommer riksåklagaren att trots detta åtala honom. Han kommer att avgå men gå hem med huvudet högt som en ledare som har tagit ett historiskt steg. åklagaren kommer att se ut som en fredens sabotör och kanske också bli orsak till ännu ett krig.

EN RELEVANT FRÅGA. Om Olmert verkligen har beslutat att "fly framåt", varför fly framåt mot fred och inte mot krig? Det är det som vanligen händer. Ledare på gränsen till katastrof föredrar att börja ett litet (ibland stort) krig. Det finns ingenting som krig för att avleda uppmärksamhet, och föra krig är nästan alltid populärare än att stifta fred, åtminstone i början.

Detta är också två möjligheter:

Den första: likt Paulus hade Olmert en uppenbarelse och har verkligen blivit en fredens man. Den nationalistiske demagogen har mognat och förstår nu att det nationella intresset kräver fred. En cyniker kommer att skratta högt. Men sällsammare ting har inträffat på vägen till Damaskus.

Den andra: Olmert tror att den israeliska allmänheten föredrar fred framför krig med Syrien, och hoppas att vinna en del popularitet som fredsstiftare. (Jag tror att detta är sant.)

Den tredje: Olmert vet att alla säkerhetsetablissemangets chefer (med det anmärkningsvärda undantaget för Mossadchefen) stödjer fred med Syrien utifrån kalla strategiska beräkningar. I generalstabens ögon är förlusten av Golanhöjderna ett skäligt pris att betala för att bryta Syrien loss från Iran och minska deras stöd till Hizbollah och Hamas, särskilt om en internationell styrka placeras där efter att de återgått till att vara de "Syriska höjderna".

Syrien är ett sunniland, även om det styrs av medlemmar av den lilla Alawitsekten som är närmare shia. (Alawiterna härleder sitt namn från Ali, profetens svärson, som shiiterna betraktar som hans rättmätige arvinge.) Alliansen mellan det sekulära sunnitiska Syrien och det ortodoxa shiitiska Iran är ett bekvämlighetsäktenskap utan ideologisk grund. Alliansen med det shiitiska Hizbollah är också baserat på intresse. Eftersom Syrien inte vågar attackera Israel då man vill få tillbaka Golan stödjer man istället Hizbollah som sitt ombud.

ALLT DETTA händer utan USA. Också detta har sina tidigare fall. Sadatinitiativet 1977 mognade bakom amerikanernas rygg (som den då amerikanske ambassadören i Kairo senare berättade för mig). Osloinitiativet mognade också utan amerikanskt deltagande.

Intill den senaste tiden har USA varit emot varje upptining av Israels relationer med Syrien, och även nu ser man misstroget på dem. I George Bushs cowboyvision av världen tillhör Syrien "det ondas axel" och måste isoleras.

Detta är säd för John Mearsheimers och Stephen Walts kvarn, de två amerikanska professorerna som skall besöka Israel nästa månad. Deras provokativa bok försäkrade att den israeliska lobbyn fullständigt dominerade USA:s utrikespolitik. Med denna nya utveckling tycks det verkligen som om Jerusalem har böjt Washington efter sin vilja.

Under sitt besök i Jerusalem för några dagar sedan uttryckte Bush kritik mot att samtala med fiender. Detta förstods att vara en tillrättavisning ämnad för Barak Obama som har tillkännagett att han är villig att tala med ledarna för Iran. Kanske Olmert redan har satsat på att Obama kommer att inträda i Vita huset.

Men Bush har ännu inte slutat. Han har ännu åtta månader kvar, och kanske har också han kommit fram till att han borde "fly framåt". I hans fall genom att anfalla Iran.

HUR KOMMER allt detta att påverka alla problems moder, kärnan till Israel-arab konflikten, frågan om Palestina?

Menachem Begin slöt separat fred med Egypten och gav tillbaka hela Sinaihalvön för att koncentrera på kriget med palestinierna. Otvivelaktigt var Begin redo att göra detsamma på den syriska fronten. Enligt Vladimir (Ze'ev) Jabotinskys karta, som Olmert vuxit upp med, är Golan liksom Sinai inte en del av Eretz Israel.

En separat fred innebär stora faror för palestinierna. Om Israels regering når en fredsöverenskommelse med Syrien (och sedan Libanon) kommer den att ha fred med alla grannländerna. Palestinierna kommer att bli isolerade och den israeliska regeringen kommer att kunna göra med dem som den önskar.

Mot denna fara finns det en positiv utsikt, att efter evakueringen av Golan kommer det att bli ett ökat tryck, inifrån och utifrån, att äntligen uppnå fred också med palestinierna.

Bosättarna på Golanhöjderna är mycket populärare i Israel än de på Västbanken. Medan bosättarna i Ofra och Hebron ses som religiösa fanatiker vars vansinniga beteende är främmande för den israeliska karaktären, ses bosättarna på Golan som "folk som vi". Desto mer så eftersom de sändes dit av Laborpartiet. Om de blir evakuerade kommer det att bli mycket lättare att handskas med "Judéen och Samarien" folket.

Med fred med alla arabstaterna kommer den israeliska allmänheten att känna sig mycket säkrare, och därför mer villiga att ta risker för fred med det palestinska folket.

Den internationella atmosfären kommer också att förändras. Om "ondskans axel" fantasin försvinner tillsammans med George Bush och ett nytt amerikanskt ledarskap gör seriösa ansträngningar för att uppnå fred kommer optimismen åter att våga visa sitt nerslagna huvud. En del människor drömmer om ett kompanjonskap mellan Barack Obama och Tzipi Livni.

Allt detta tillhör framtiden. Under tiden har vi en svag Olmert som behöver ett kraftfullt initiativ. I den bibliska legenden dödade hjälten Samson ett ungt lejon, och när han återvände till det, "då fick han i lejonets kropp se en bisvärm med honung". Samson satte samman en gåta för filistéerna: "Från storätaren utgick ätbart, från den grymme kom sötma", och ingen kunde ge svaret på den (Domarboken, 14)

Nu kan vi fråga oss: "Kommer den svage att bringa sötma?"

Uri Avnery

 upp

(Övers. fr. eng. Sven Börtz)