Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 17.5.08
Med vänner som
dessa...
På SISTA TIDEN har vi
överhöljts av vänner. De stora på Jorden, föredettingar och nuvarande, kom hit
för att smickrar oss, svansa omkring oss och kräla för våra fötter. "Gud, rädda mig från
mina vänner, mina fiender kan jag själv ta hand om!" säger en gammalt bön. De väcker min avsky. TA TILL EXEMPEL den
tyska kanslern Angela Merkel som gjorde pilgrimsfärden till Jerusalem. Hennes
koppleri var befriat från all kritik och hon nådde nya höjder av inställsamhet i
sitt tal i Knesset. Jag var inbjuden att deltaga, men avstod från privilegiet. Jag skall också stå
över nöjet när jag är inbjuden till sessionen med den hyperaktive Nicholas
Sarkozy, som kommer att slå sin tyska rivals smickerrekord. Innan dess besöktes vi
av John MacCains mentor, den evangeliske pastorn John Hagee, det var han som
beskrev den katolska kyrkan som ett monster. Utsöndrande skenheligt smicker ur
varje por förbjöd han oss i Guds (hans) namn att ge upp en endaste tum av det
heliga landet och befallde oss att kämpa till den sista droppen blod (vårt).
Emellertid har ingen av
dem kommit nära George Bush. Närmande sig slutet av den mest katastrofala
presidentperioden i republikens historia, tvingade han en tänd tändsticka i vår
regerings hand och uppmuntrade den att tända på tunnan av krut mellan våra
fötter. MEN LISTAN av dagens
ledare som deltar i koppleritävlingen bleknar i jämförelse med den långa paraden
av föredettingar som belägrar våra portar. En världsvid svärm av
föredettingar flyger från plats till plats som bin, alla för en och en för alla.
Denna vecka landade de i Jerusalem inbjudna av föredettingen no 1, Shimon Peres,
en politiker som under alla sina 84 år i livet aldrig har vunnit ett val, och
som slutligen av rent medlidande gavs den till stor del meningslösa posten som
Israels president. Den gemensamma nämnaren
för denna grupp är att deras prestige hemma är nära noll, medan deras anseende
utomlands är skyhög. Deras inbördes beundran kompenserar dem för bristen på
respekt i sina egna länder. En av medlemmarna i
denna klubb är Tony Blair som har fråntagits makten i sitt eget land, men som
inte är nöjd med att njuta av sin pension och odla rosor. Som ett tröstpris har
han beviljats nöjet att snurra runt med vår konflikt. Med några veckors
mellanrum sammankallar han till presskonferens för att presentera de goda
budskapen av hans fenomenala framgång i att förbättra palestiniernas
förhållanden, medan den verkliga situationen i de ockuperade territorierna blir
sämre och sämre. Vår säkerhetstjänst behandlar honom som en tiggare som man
måste kasta några brödsmulor till då och då för att han skall vara glad. På konferensen under
denna vecka fanns också en del bra folk, men scenen stals av föredettingarna,
från krigsförbrytaren Henry Kissinger till den detroniserade fredshjälten
Mikhail Gorbatjov (som jag betraktar som en hjälte då han förhindrade
blodsutgjutelse under Sovjetunionens kollaps). Synd att se honom i detta
sällskap. Av alla deltagarna i
denna orgie av inställsamt smicker av Israel yttrade ingen av dem ett ord av
kritik. Ingen ockupation.
Inga bosättningar. Ingen Gazablockad. Inget dagligt dödande.
Bara en underbar fredsälskande stat som de onda
terroristerna vill kasta i havet. Inte en enda av
gästerna stod upp och varnade oss för att fortsätta med den nuvarande politiken.
Inte en enda av dem stod upp och sa sanningen, att en fortsättning med denna
politik kan komma att leda oss till katastrof. Den som har vänner som
dessa har inget behov av fiender. En person som ser att hans vän spelar rysk
roulett och erbjuder honom kulor - är han en verklig vän? En som ser sin vän stå
på randen av en avgrund och säger till honom "fortsätt framåt" - är han en vän? BLAND SMICKRARNAS
broderskap var de som tilldrog sig mest uppmärksamhet de judiska miljardärerna
från Amerika (som också betalde för extravagansen). Flera av dem blev
kallade till polisens huvudkvarter omedelbart efter sin ankomst för att lämna
bevis på den affär som nu skakar Israel - korruptionsundersökningen av Ehud
Olmert. En lukt av korruption
har följt Olmert ändå från hans början i politiken för 45 år sedan. Men denna
gång stinker det. Polisen har tillkännagivit att den amerikanskjudiske
miljardären Moshe Morris Talansky har stött honom med kontantfyllda kuvert under
många år. Var har vi tidigare
sett detta? Naturligtvis i amerikanska filmer och TV-serier. Någon öppnar en
väska fylld med sedelbuntar. Givaren tillhör nästan alltid maffian och
mottagaren är för det mesta en korrupt politiker. Kan det vara så att Olmert
aldrig sett dessa filmer - han av alla människor som började sin karriär med
demagogiska tal som fördömde "organiserad brottslighet"? Men det är i denna
affär inte så mycket Olmert som intresserar mig som Talansky. Han tillhör en art av
"Israelälskande" miljardärer, de flesta av dem bor i USA, men också i Kanada,
Schweiz, Österrike, Australien och andra platser. De är alla israeliska
patrioter. De är alla filantroper. Alla bidrar med miljoner till israeliska
politiker. Nästan alla av dem stödjer vår extrema höger. Vad får igång dem? Vad
är det som lockar dessa miljardärer att göra vad de gör. En närmare undersökning
finner att en stor del av dem har gjort sina pengar i mörka hörn. En del är
spelbaroner, kasinoägare med alla de oundvikliga förbindelserna med våld, brott
och utnyttjande. åtminstone en har gjort sin förmögenhet på bordeller. En annan
har varit involverad i en skandal med äldreboende. åter en annan är ättling till
en familj som gjorde sina pengar på smuggling under förbudstiden. En del är
vapenhandlare av det mest usla slag som säljer vapen till politiska gäng som sår
död och förstörelse i Afrika Men pengar, som vi väl
känner till, luktar inte. De flesta av detta
slags multimiljonärer känner att de inte får den ära som borde tillkomma dem.
Andra miljardärer, bland samhällets toppar, behandlar dem med förakt. En person
som nått denna position är inte tillfredställd med enbart pengar. Han kräver
ära. En sådan ära kan köpas i Israel, billigt. Israel säljer ära av
alla de slag, inga frågor ställs. För en passande donation kan även en
spelhallsägare bli mottagen av premiärministern, äta middag med presidenten, få
sitt namn på en universitetsbyggnad. (Jag skrev en gång ett
lättsinnigt stycke om det tredje Templet, må Gud snart bygga det, Amen.
Rosensteins det Heligaste av det heliga, Rosenzweigs altare, Rosenbergs keruber.
etc.) Direkt efter
Sexdagarskriget, under våra generalers storhetstid, spreds en ny vana bland de
bästa judiska miljardärerna. Att hålla en israelisk general för att kunna
presentera honom för sina vänner som sällskapsdjur. En del generaler fann inget
fel i detta. De hade trots allt förtjänat det. En miljardär höll Ezer
Weizman, flygvapenhjälten (som var tvungen att avgå från presidentämbetet när
det kom ut). Två miljardärer adopterade Ariel Sharon och satte upp den största
farmen i landet åt honom. Shimon Peres var ingen general (och inte ens soldat),
men minst tre miljardärer tog honom under sina gyllene vingar. Ingen miljardär
förlorar någonsin pengar av att hålla en israelisk general, stödja en israelisk
politiker eller göra en generös donation för en israelisk sak. Egoism är egoism,
patriotism är patriotism, men affärer är affärer. Det är här som
korruptionen tar vid. En person som donerar miljoner till en politiker Israel
(eller för den delen USA, Italien eller någon annan plats på planeten) vet
mycket väl att han kommer att få det tillbaka med ränta. När en politiker blir
minister, eller premiärminister, eller president, då har supportern fått
jackpot. I politik finns det
ingen oskyldig donation. På ett sätt eller annat kommer donatorn att hämta in
sin belöning - många gånger om. Det är sant i USA, det är sant i Italien och det
är också sant i Israel. Om donatorn säger att han inte har några affärsintressen
i Israel betyder det bara att man måste gräva djupare. OLMERTAFFÄREN bekräftar
ånyo vad vi länge har vetat. Bränslet som israels politik går på är inte bara
pengar, men pengar från utlandet. För att vinna primärval och valkampanjer
behöver en kandidat miljoner, och dessa kommer nästan alltid från utländska
donatorer. Utländska miljardärer
finansierade Olmert i partiets primärval, och de finansierade honom i de
allmänna valen i vilka han var säker på att bli premiärminister. Efter att ha
blivit vald startade han det andra Libanonkriget med all dess död och
förstörelse. Det kan sägas att amerikanska judiska miljardärer dödade de
soldater och civila, israeliska och libanesiska, som förlorade sina liv i
kriget. I sitt tal på
konferensen i Jerusalem hyllade Shimon Peres israelisk chutzpah. Vad vi
behöver är mer chutzpah, sa han. Det lät tilltalande och okynnigt, men
var rent struntprat. Jag vill tala om ett
annat chutzpah. Inte metaforiskt, men verkligt. Enkel chutzpah.
Miljardärernas, i New York, Genève och alla andra platser, chutzpah, som
ingriper i våra val och bestämmer vår nations öde. Den chutzpah som
donerar för ett krig i vilket inte deras söner men våra dödas. Den chutzpah
som sänder miljarder för etablerandet av bosättningar på de ockuperade
palestinska territorierna, och speciellt i Jerusalem, vilka placeras där för det
uttalade ändamålet att förhindra fred och lägga på oss ett permanent krig, ett
krig som hotar vår framtid - inte deras. Låt oss vara tydliga.
Jag kritiserar inte välmenande donatorer som känner ett moraliskt behov att
bidra till en sjukhusflygel eller en universitetsbyggnad i Israel. Jag
uppskattar folk som sänder några hundra dollar till en politisk sak som ligger
dem varmt om hjärtat. Jag vänder mig emot utländska miljardärer som strävar
efter att styra vår stats riktning. Kanske får också i
andra länder politiker donationer från utländska källor. Men det är i allmänhet
ett marginellt fenomen. Här är det en avgörande faktor. Detta är en av de
dåliga sidorna med att definiera Israel som en "judisk stat". På grund av detta
blir inte dessa donatorer vad de är - påträngande främlingar som ingriper i våra
liv och korrumperar vår stat - men "varmhjärtade judar" som stödjer en stat som
också tillhör dem. Gideon Levy skrev
nyligen en artikel i vilken han bad dem att "lämna oss ifred". Som en mindre
hövlig person än han vill jag säga det på ett primitivare sätt: åk hem och tag
era pengar med er. Vi är inte till salu. Sluta att styra våra liv (och död)! Uri Avnery (övers.
fr. eng. Sven Börtz)