Uri Avnery

1948

JAG HOPPAS att en dag en "Sannings- och försoningskommission" enligt Sydafrikansk modell kommer att upprättas här. Den skulle vara sammansatt av israeliska, palestinska och internationella historiker vars uppgift skulle vara att fastställa vad som verkligen hände i detta land 1948.

Under de 60 som har förflutit sedan dess har krigets händelser begravts under lager på lager av israelisk och palestinsk, judisk och arabisk propaganda. En "arkeologisk" utgrävning behövs för att synliggöra det understa lagret. även de ögonvittnen som fortfarande är i livet har ibland problem med att skilja på vad de verkligen såg och de myter som har vridit och förfalskat händelserna till nästan oigenkännlighet.

Jag är ett av ögonvittnena. Under de senaste dagarna har, med anledning av 60-årsdagen, dussintals radio- och TV-journalister från hela världen intervjuat mig och bett mig att beskriva vad som verkligen hände. Här är några av frågorna och mina svar på dem. (Om jag upprepar saker som jag redan skrivit om ber jag om överseende.)

- Hur skilde sig detta krig från andra krig?

Först, det var inte ett krig, det var två krig som följde efter varandra utan avbrott.

Det första kriget utkämpades mellan judarna och araberna i landet. Det började genast efter FN:s generalförsamlings resolution den 29 november 1947, vilken bestämde delningen av Palestina i en judisk och en arabisk stat. Det varade till det att staten Israel proklamerades den 14 maj 1948. Den dagen markerar början på det andra kriget - det mellan staten Israel och grannländerna, vilka kastade in sina arméer i striden.

Detta var inte ett krig mellan två länder om ett stycke land mellan dem, som krigen mellan Tyskland och Frankrike om Alsace. Ej heller var det ett broderkrig som det amerikanska inbördeskriget där båda sidor tillhörde samma nation. Jag kategoriserar det som ett "etniskt krig".

Ett sådant krig utkämpas mellan två olika folk som lever i samma land, och där båda folken gör anspråk på hela landet för sig själva. I ett sådant krig är målet inte bara att nå en militär seger utan också att ta i besittning så mycket som möjligt av landet utan den andra sidans befolkning. Det är vad som hände när Jugoslavien bröt samman och när, inte av en tillfällighet, den motbjudande termen "etnisk rensning" föddes.

- Var kriget oundvikligt?

Vid den tiden hoppades jag intill sista stund att det kunde undvikas (mer om det senare). I efterhand står det klart för mig att det redan var för sent.

Den judiska sidan var besluten att etablera en egen stat. Detta var ett av de grundläggande målen för den sionistiska rörelsen som grundades 50 år tidigare, och som hundrafalt stärktes efter Holocaust som hände endast två och ett halvt år tidigare.

Den arabiska sidan var besluten att hindra etablerandet av en judisk stat i det land som de (med rätta) betraktade som ett arabiskt land. Därför började araberna kriget.

- Vad tänkte ni, judarna, när ni gick i krig?

När jag i början av kriget enrollerade mig var vi fullständigt övertygade om att vi stod inför faran att utplånas och att vi försvarade oss själva, våra familjer och hela det hebreiska samhället. Sloganen "Det finns inget alternativ" var inte bara en slogan utan en djupt känd övertygelse. (När jag säger "vi" menar jag samhället i allmänhet och soldaterna i synnerhet.) Jag tror inte att den arabiska sidan genomsyrades av samma övertygelse. Det var deras olycka.

Detta förklarar varför det judiska samhället från första stund var totalt mobiliserat. Vi hade ett enat ledarskap (även Irgun och Sterngruppen accepterade dess auktoritet) och en enad militär, som snabbt antog karaktären av en reguljär armé.

Ingenting liknande detta försiggick på den arabiska sidan. De hade inget enat ledarskap och ingen enad arabisk-palestinsk armé, vilket betydde att de inte kunde koncentrera sina styrkor vid de avgörande stunderna. Men detta förstod vi först efter kriget.

- Trodde ni att ni var den starkaste sidan?

Inte alls. Vid den tiden utgjorde judarna endast en tredjedel av befolkningen. De hundratals arabiska byarna i landet dominerade huvudådrorna som var avgörande för vår överlevnad. Vi led svåra förluster i våra ansträngningar att öppna dem, speciellt vägen till Jerusalem. Vi kände uppriktigt att vi var "de få mot de många".

Sakta skiftade maktbalansen. Vår armé blev bättre organiserad och lärde av erfarenhet, medan den arabiska sidan fortfarande var beroende av "fazáh" - engångsmobilisering av lokala bybor utrustade med sina egna gamla vapen. Från och med april 1948 började vi erhålla stora kvantiteter lätta vapen från Tjeckoslovakien, som sänts oss på Stalins order. Vid mitten av maj när vi väntade oss intervention av de arabiska arméerna var vi redan i besittning av ett sammanhängande territorium.

- Med andra ord, ni drev ut araberna?

Detta var ännu inte "etnisk rensning", men en biprodukt av kriget. Vår sida förberedde sig för den massiva attacken av de arabiska arméerna och vi kunde inte ha en stor fientlig befolkning i ryggen. Denna militära nödvändighet var, naturligtvis, sammanflätad med den mer eller mindre medvetna önskan att skapa ett homogent judiskt territorium.

Under årens lopp har motståndare till Israel skapat en konspirationsmyt om "Plan D", som om den hade varit den etniska rensningens moder. I verkligheten var det en militär plan för att skapa ett sammanhängande territorium under vår kontroll, som förberedelse för den avgörande konfrontationen med de arabiska arméerna.

- Menar du att vid detta stadium fanns det ännu inget beslut om att driva bort alla araber?

Man måste erinra sig den politiska situationen. Enligt FN-resolutionen skulle den "judiska staten" inkludera mer än halva Palestina (som det var 1947 under det brittiska mandatet). ) Inom detta territorium var mer än 40 % araber. De arabiska talesmännen argumenterade att det skulle vara omöjligt att upprätta en judisk stat när nästan halva befolkningen var arabisk, och krävde att delningsresolutionen skulle dras tillbaka. Den judiska sidan som höll fast vid resolutionen ville bevisa att det var möjligt. Således gjordes en del ansträngningar (i t.ex. Haifa) för att övertyga araberna att inte lämna sina hem. Men krigets egna verklighet orsakade massutvandring.

Man måste förstå att inte vid något skede "flydde araberna landet". I allmänhet gick det till på detta sätt: under stridernas gång kom en arabisk by under häftig beskjutning. Dess invånare - män, kvinnor och barn - flydde naturligtvis till nästa by. Sedan besköt vi nästa by och de flydde till nästa och så vidare, tills vapenstilleståndet trädde i kraft och plötsligt fanns det en gräns (den Gröna linjen) mellan dem och deras hem. Massakern i Deir Yassin bidrog också starkt till flykten.

Även invånarna i Jaffa lämnade inte landet - trots allt är Gaza, dit de flydde, också en del av Palestina.

- I så fall, när började den "etniska rensningen" som du talade om?

Under den andra delen av kriget, efter att de arabiska arméernas framryckning hade stoppats, blev en överlagd politik att driva ut araberna ett krigsmål i sig.

I sanningens namn måste man komma ihåg att detta inte var ensidigt. Inte många araber stannade kvar inom de områden som erövrades av vår sida, men det var också så att inga judar stannade kvar inom de områden som erövrades av araberna, som kibbutzen Etzion Bloc och de judiska kvarteren i Jerusalems Gamla stad. De judiska invånarna dödades eller drevs bort. Skillnaden var kvantiteten. Medan den judiska sidan erövrade stora områden land lyckades den arabiska sidan endast erövra mindre områden.

Det verkliga beslutet togs efter kriget. Att inte tillåta de 750 tusen arabiska flyktingarna att återvända till sina hem.

- Vad hände när de arabiska arméerna gick in i striden?

I början såg vår situation desperat ut. De arabiska arméerna var reguljära trupper, väl tränade (de flesta av britterna), och utrustade med tunga vapen, stridsflygplan, stridsvagnar och artilleri, medan vi hade endast lätta vapen, gevär, maskingevär, lätta granatkastare och en del ineffektiva antistridsvagnsvapen. Först i juni började tunga vapen komma till oss.

Jag deltog själv i lossningen av de första stridsflygplanen som nådde oss från Tjeckoslovakien. De hade tillverkats för tyska Wehrmacht. över våra huvuden stred "tyska" plan på vår sida (Messerschmitts) mot "brittiska" plan flugna av egyptier (Spitfires).

- Varför stödde Stalin den judiska sidan?

Strax före FN-resolutionen gav Sovjets representant Andrei Gromyko ett passionerat sionistiskt tal. Stalins direkta mål var att få britterna ut ur Palestina, där de annars skulle kunna tillåta stationerandet av amerikanska missiler. Ett ibland bortglömt faktum skall nämnas här. Sovjetunionen var den första staten som lagligen (de jure) erkände Israel omedelbart efter självständighetsdeklarationen. USA erkände Israel vid den tiden endast av faktum (de facto).

Stalin vände inte Israel ryggen förrän några år senare när Israel öppet anslöt sig till det amerikanska blocket. Vid den tiden hade också Stalins antisemitiska paranoia blivit tydlig. Policymakarna i Moskva var sedan av den uppfattningen att den uppåtgående vågen av arabisk nationalism var en bättre satsning.

- Vad kände du personligen under kriget?

Före kriget trodde jag fortfarande på ett "semitiskt" broderskap för alla invånarna i landet. En månad före krigsutbrottet publicerade jag ett häfte "Krig eller fred i den semitiska regionen", i vilket jag la fram denna idé. I efterhand står det klart för mig att detta var alldeles för sent.

När kriget bröt ut anslöt jag mig omedelbart till en stridsbrigad (Givati). Under de sista dagarna innan jag kallades in lyckades jag - tillsammans med en grupp vänner - publicera ytterligare ett häfte kallat "Från försvar till krig", i vilket jag föreslog att kriget skulle föras med tanke på hur den kommande freden skulle gestaltas. (Jag var mycket influerad av den brittiske militärkommentatorn Basil Liddell Hart som förespråkade en sådan väg under andra Världskriget.)

Mina vänner vid den tiden försökte mycket enträget övertala mig att inte enrollera mig så att jag skulle kunna vara fri för den mycket viktigare uppgiften att låta höra mina åsikter under kriget. Jag kände att de hade fel - att platsen för varje frisk och stark ung man vid en sådan tid var i de stridande enheterna. Hur skulle jag kunna stanna hemma när tusentals i min ålder riskerade sina liv dag och natt? Och för övrigt, vem skulle någonsin lyssna till min röst igen om jag vid det för vår nationella existens avgörande ögonblicket inte fullgjorde min plikt?

Vid början av kriget var jag menig soldat i infanteriet och stred längs vägen till Jerusalem, och under den andra delen tjänstgjorde jag i Samsons rävars motoriserade kommandoenhet vid den egyptiska fronten. Detta tillät mig att se kriget från många olika sidor.

Under hela kriget skrev jag ner mina erfarenheter. Mina rapporter publicerades i tidningar vid den tiden och samlades senare i en bok kallad "På de filisteiska fälten, 1948" (som snart kommer ut på engelska). De militära censorerna tillät mig inte att tala om de negativa sidorna, varför jag omedelbart efter kriget skrev en andra bok, "Den andra sidan av myntet", utgiven att vara ett litterärt verk så att jag inte var tvungen att låta den underkastas censuren. I den rapporterade jag bland annat att vi hade fått order om att döda varje arab som försökte återvända hem.

- Vad lärde dig kriget?

De illdåd jag bevittnade gjorde mig till en övertygad fredsaktivist. Kriget lärde mig att det finns ett palestinskt folk, och att vi aldrig skall få fred om inte en palestinsk stat upprättas bredvid vår stat. Att detta ännu inte har förverkligats är en av anledningarna till varför 1948 års krig än i denna dag fortfarande pågår.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)