Uri Avnery

26.4.08

Den militära möjligheten.

KRIG MED Syrien? Fred med Syrien?

En stor militäroperation mot Hamas på Gazaremsan? Ett eldupphör med Hamas?

Våra media diskuterar sakligt dessa frågor som om de var likvärdiga möjligheter. Som en person som står i en bilhall för att göra ett val mellan två bilar. Den ene är bra och det är också den andre. Vilken skall man köpa?

Ingen utropar: Krig är höjden av dumhet!

CARL VON CLAUSEWITZ, den berömde militärteoretikern, yttrade de berömvärda orden att krig är ingenting annat än en fortsättning på politiken med andra medel. Vilket innebär att krig finns för att tjäna politiken och är oanvändbart när det inte gör det.

Vilken politik tjänade krigen under de senaste hundra åren?

För nittiofyra år sedan utbröt första Världskriget. Den direkta anledningen var mordet på den österrikiske tronföljaren av en serbisk student. I Sarajevo visade man mig hur det gick till. Efter att ett första försök på huvudgatan hade misslyckats hade lönnmördaren redan gett upp hoppet när en av dem av en ren tillfällighet åter kom nära offret och dödade honom. Efter detta nästa oavsiktliga lönnmord förlorade många millioner människor livet under de följande fyra åren.

Lönnmordet tjänade naturligtvis endast som en förevändning. Alla de krigförande nationerna hade politiska och ekonomiska intressen som drev dem in i kriget. Men tjänade kriget verkligen dessa intressen? Resultaten säger det motsatta, tre mäktiga imperier - det ryska, det tyska och det österrikiska - bröt samman; Frankrike förlorade sin ställning som världsmakt bortom allt hopp om återhämtning; det brittiska imperiet blev dödligt sårat.

Militära experter pekar på nästan alla generalers chockerande dumhet när de gång på gång kastade in sina soldater i hopplösa strider vilka inte uppnådde någonting annat är slakt.

Var statsmännen klokare? Inte en enda av de politiker som började kriget förställde sig att det skulle vara så länge och bli så fruktansvärt. Tidigt i augusti 1914 när soldaterna i alla länderna marscherade in i kriget med jublande entusiasm blev de lovade att de skulle komma hem "före jul".

Inget politiskt mål uppnåddes i det kriget. Fredsavtalet som tvingades på de besegrade var monument av otyglad dumhet. Man kan påstå att det huvudsakliga resultatet av första Världskriget var det andra Världskriget.

DET ANDRA Världskriget var skenbart mer rationellt. Mannen som praktiskt taget ensam satte igång det, Adolf Hitler, visste precis vad han ville. Hans motståndare gick i krig eftersom de inte hade något val om de inte ville bli överkörda av en monstruös diktator. De flesta av generalerna på båda sidor var betydligt intelligentare än sina föregångare.

Men trots detta var det ett dumt krig.

Hitler var i grunden en primitiv person som levde i det förflutna och som inte förstod tidsandan. Han ville göra Tyskland till en ledande världsmakt - ett mål som var långt ifrån dess möjligheter. Han avsåg att tömma östra Europa på sina invånare för att bosätta tyskar där. Det var en hopplöst föråldrad maktmetod. Som alla idéer att etablera bosättningar som ett nationellt instrument tillhörde det förflutna århundraden. Hitler förstod inte betydelsen av den teknologiska revolution som höll på att förändra världen. Man kan säga att Hitler inte bara var en ond tyrann och en monumental krigsförbrytare, men också en mycket dum person.

Det enda mål som han nära nog uppnådde var utplånandet av det judiska folket. Men även detta galna mål misslyckades. Idag har judarna ett stort inflytande på den mäktigaste staten i världen och Holocaust spelade en viktig roll i bildandet av staten Israel.

Hitler ville krossa Sovjetunionen och nå en kompromiss med det Brittiska imperiet. Han förringade USA och nästan ignorerade det. Krigets resultat var att Sovjetunionen tog över en stor del av Europa, Amerika blev den ledande världsmakten och det Brittiska imperiet för alltid upplöst.

Nazistdiktatorn bevisade mer än någon annan krigets fullständiga meningslöshet som ett politiskt instrument vid denna tid. Efter att Hitlers Reich hade krossats uppnådde Tyskland hans mål. Tyskland är nu den dominerande ekonomiska och politiska makten i ett förenat Europa - detta uppnåddes inte med stridsvagnar och kanoner, men utan krig och militär makt, enbart med diplomati och export. En generation efter att alla tyska städer hade blivit ruinhögar under det nazistiska äventyret blomstrade Tyskland som aldrig förr.     

Detsamma kan sägas om Japan som var än mer militaristiskt än Tyskland. Det uppnådde med fredliga medel vad generalerna och amiralerna hade misslyckats att uppnå med krig.

DÅ OCH DÅ läser jag entusiastiska rapporter av amerikanska turister om Vietnam. Vilket underbart land! Vilket vänligt folk! Vilka goda affärer man kan göra här!

För bara en generation sedan löpte ett brutalt krig amok där. Massor av människor dödades, hundratals byar brändes, skogar och åkrar förstördes av kemiska gifter, soldater dog som flugor. Varför? På grund av dominoeffekten.

Teorin var den att om Vietnam skulle tas över av kommunisterna skulle alla de andra länderna i Sydostasien falla. Var och en av dem skulle bringa sin granne på fall, likt en rad av dominobrickor. Verkligheten har visat att detta var fullständig nonsens. Kommunisterna tog över hela Vietnam utan att destabilisera Thailand, Malaysia eller Singapore. Vietnam följde i sin norra grannes fotspår, röda Kina, men med tiden har Kina fått en blomstrande kapitalistekonomi.

I Vietnamkriget tävlade generalernas dumhet med politikernas. Mästaren var Henry Kissinger, en krigsförbrytare vars omåttliga egenkärlek dolde hans fundamentala enfald. Vid krigets höjdpunkt invaderade han det intilliggande fridfulla Kambodja och fullständigt krossade det. Resultatet blev ett grymt självmord när kommunisterna mördade sitt eget folk. Trots det betraktar många Kissinger som ett politiskt geni.

MEN IRAKKRIGET vinner priset på detta våldsamma tävlingsfält.

Det tycks som det politiska ledarskapet i Washington förutsåg den dramatiska ökningen av världens efterfrågan på olja. De beslöt därför att stärka sitt grepp över Persiska vikens och Kaspiska havets olja. Avsikten med kriget var att göra Irak till en amerikansk sattelit och att där stationera en permanent amerikansk garnison som skulle ha kontroll över hela området.

Resultatet hittills har varit det motsatta. Istället för ett enat Irak under en stabil proamerikansk regim rasar ett inbördeskrig, staten vacklar på randen till upplösning, befolkningen hatar amerikanerna och betraktar dem som främmande ockupanter. Utflödet av olja är mindre än det var före invasionen, kriget enorma kostnader underminerar den amerikanska ekonomin, priset på olja ökar oavbrutet, USA:s tidigare upphöjda position hos världsopinionen har nått den absoluta botten och den amerikanska allmänheten kräver att soldaterna tas hem.

Det finns inga tvivel om att amerikanska intressen skulle ha kunnat räddas långt bättre med diplomatiska medel och med användandet av USA:s ekonomiska inflytande. Det skulle ha räddat tusentals amerikanska soldater, tio gånger så många irakiska civila och miljarder av dollar. Men George Bushs problematiska ego, som döljer sin tomhet och osäkerhet bakom högljudd arrogans, fick honom att föredra krig. Om hans cerebrala förmåga har en världsomfattande samstämmighet nåtts redan innan han slutar sin presidentperiod.

UNDER STATEN ISRAELS 60 åriga existens har den utkämpat sex krig och flera "mindre" krig (utnötningskriget (the War of Attrition), militäroperationen Vredens druvor (the Grapes of Wrath)), de två intifadorna och flera) 

1948 års konfrontation var ett krig "utan alternativ", om man rättfärdigar det judiska intrånget i Palestina som det faktum att det inte fanns någon annan lösning för problemet med dess existens. Men redan den andra ronden, kriget 1956, var ett exempel på otrolig kortsynthet.

Fransmännen, som initierade kriget, var i ett tillstånd av förnekande. De kunde för sig själva inte erkänna att ett äkta frihetskrig pågick i Algeriet. Därför övertygade de sig själva att den egyptiske ledaren Gamal Abd-al-Nasser var roten till problemet. David Ben-Gurion och hans medhjälpare (i synnerhet Shimon Peres) ville avlägsna den "egyptiske tyrannen" (som han då allmänt kallades i Israel) eftersom han hade höjt den arabiska enighetens banér, som de ansåg utgöra ett existentiellt hot mot Israel. Storbritannien, den tredje partnern, längtade efter det förflutnas ära.

Alla dessa mål blev totalt avsågade av kriget. Frankrike drevs ut ur Algeriet, tillsammans med mer än en million bosättare; Storbritannien förflyttades till Mellanösterns marginaler; och "faran" av arabisk enighet visade sig vara en fågelskrämma. Priset blev att en hel generation araber blev övertygade om att Israel var en allierad till de otrevligaste av koloniala regimer, och chanserna för fred drevs tillbaka för många år.

Kriget 1967 var i sin inledning avsett att bryta belägringen av Israel. Men under stridernas förlopp blev försvarskriget ett erövringskrig som drev Israel in i en svindlande berusning från vilken det ännu inte helt har hämtat sig. Sedan dess har vi varit fångar i en ond cirkel av ockupation, motstånd, bosättningar och permanent krig.

Ett av de direkta resultaten var kriget 1973, vilket krossade myten om vår armés oövervinnlighet. Men utan att det var vår regerings avsikt gav detta krig ett positivt resultat. Tre sällsynta personligheter - Anvar Sadat, Menachem Begin och Jimmy Carter - lyckades överföra den egyptiska stoltheten över framgången att ha gått över Suezkanalen, till ett fredsavtal. Men samma fred hade kunnat uppnås ett år tidigare utan krig och utan tusentals döda, om inte Golda Meir så arrogant hade tillbakavisat Sadats förslag.

Det första Libanonkriget var kanske det mest hopplösa och mest korkade av Israels krig, en blandning av arrogans, okunnighet och fullständig brist på förståelse för motståndaren. Ariel Sharon avsåg - som han i förväg berättade för mig, att (a) krossa PLO, (b) få de palestinska flyktingarna att fly från Libanon till Jordanien, (c) driva ut syrierna ur Libanon, (d) göra Libanon till ett israeliskt protektorat. Resultatet blev (a) Arafat for till Tunis, och senare, som ett resultat av den första intifadan, återvände till Palestina i triumf, (b) de palestinska flyktingarna stannade kvar i Libanon trots massakern i Sabra och Shatila, vars avsikt var att bringa dem till panik och fly, (c) syrierna stannade i Libanon ytterligare 20 år, och (d) shiiterna som hade varit nertryckta och förbundna med Israel blev en stark makt i Libanon och Israels främsta fiende.

Desto mindre det sägs om det andra Libanonkriget desto bättre - dess sanna karaktär var tydlig redan från början. Dess mål blev inte omintetgjorda, helt enkelt för att det inte fanns några tydliga mål alls. Idag är Hizbollah där det var, starkare och bättre beväpnade, skyddade från israeliska attacker av en internationell styrkas närvaro.

Efter den första intifadan erkände Israel den Palestinska befrielseorganisationen och Arafat återvände till landet. Efter den andra intifadan vann Hamas de palestinska valen och tog senare direkt kontroll över en del av landet.

ALBERT EINSTEIN betraktade det som ett symptom på galenskap att åter och åter upprepa att göra någonting som redan hade misslyckats och varje gång förvänta sig ett annorlunda resultat.

De flesta politiker och generaler följer det receptet. Igen och igen försöker de att uppnå sina mål med militära medel och uppnår det motsatta. Vi israeler upptar en hedrande plats bland dessa dårar.

Krig är helvetet, som en amerikansk general uttryckte det. Sällan uppnår det ej heller sina mål.

Uri Avnery

upp 

(övers. fr. eng. Sven Börtz

övers. länk:

the War of Attrition  (Utnötningskriget))