Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 19.4.08
Lejonet och gasellen. I NATT KOMMER alla
judar i hela världen att fira seder, den unika ceremoni som förenar judar på
alla platser i den betydelsefulla judiska myten om uttåget ur Egypten. Varje år förundras jag
över det geniala i denna ceremoni. Den förenar hela familjen, och alla - från
den vördnadsvärde farfadern till det minsta barnet - har en roll i den. Den
engagerar alla sinnen; synen, hörseln, luktsinnet, smaksinnet och beröring.
Textens enkelhet i Haggadah, boken ur vilken man läser högt, den symboliska
maten, de fyra glasen vin, den gemensamma sången, den exakta repetitionen av
varje del varje år - alla dessa intryck på ett barns medvetande från tidig ålder
utgör ett outplånligt minne som de kommer att bära med sig till graven, om de är
religiösa eller inte. De kommer aldrig att glömma tryggheten och värmen i den
stora familjen runt sederbordet, även i hög ålder kommer de att minnas den med
starka känslor. En cyniker kanske ser den som ett perfekt exempel på hjärntvätt.
Jämfört med denna myts
kraft, spelar det egentligen någon roll att uttåget ur Egypten aldrig har hänt?
Tusentals egyptiska dokument som under de senaste åren har uttytts lämnar ingen
plats för tvivel, uttåg av massor av människor såsom det beskrivs i bibeln,
eller någonting över huvud taget likt det, har bara inte inträffat. Dessa
dokument som in i minsta detalj täcker varje period och varje del av Kanaan
under denna epok bevisar bortom varje tvivel att det existerade ingen “erövring
av Kanaan” och inget David och Salomos kungadöme. I hundra år har sionistiska
arkeologer ägnat outtröttliga ansträngningar åt att finna åtminstone något litet
bevis som skulle kunna stödja bibelns berättelse, men till intet resultat.
Men detta är ganska
betydelselöst. I striden mellan “objektiv” historia och myt vinner alltid den
myt som fyller våra behov, och vinner stort. Det är inte viktigt det som var,
det viktiga är det som får vår fantasi att brinna.
Det är det som är vägledande för
oss idag.
DEN BIBLISKA
berättelsen kan kopplas samman med dokumenterad historia endast omkring år 853
f.v.t. när Israels kung Ahab med tio tusen soldater och två tusen stridsvagnar
tog del i en stor koalition med Syriens och Palestinas kungadömen mot Assyrien.
Striden, som dokumenterades av assyrierna, stod vid Qarqar i Syrien.
Den assyriska armén blev
uppehållen, om inte besegrad.
(En personlig notering:
jag är inte historiker, men under många år har jag reflekterat över vår historia
och försökt dra några logiska slutsatser. De flesta av dem stöds av en
framspringande samstämmighet från oberoende forskare runtom i världen.)
Israels och Juda
kungadömen som ockuperade delar av landet mellan Medelhavet och Jordan skilde
sig inte från de andra kungadömena i regionen. även enligt Bibeln offrade folket
till många olika gudomligheter “på alla höga kullar och under alla gröna träd”.
(1 Konungaboken 14:23).
Jerusalem var en liten
marknadsstad, alltför liten och alltför fattig för någonting av det som Bibeln
beskriver skulle ha utspelats där vid den tiden. I de böcker i Bibeln som
beskriver den perioden förekommer benämningen “jude” (Yehudi på hebreiska)
nästan inte alls, och där den gör det refererar den bara till en invånare i
Juda, området kring Jerusalem. När en assyrisk general blev ombedd “... tala
icke med oss på judiska språket...” (2:a Konungaboken 18:26), menades med detta
den lokala Judadialekten av hebreiska. Den “judiska” revolutionen skedde under den
babyloniska exilen (587 - 539 f.v.t.). Efter den babyloniska erövringen av
Jerusalem blev Juda rikes elit utvisad till Babylon där de kom i kontakt med
betydelsefulla kulturella strömningar vid den tiden. Resultatet blev en av
mänsklighetens stora skapelser, den judiska religionen. Efter ungefär femtio år återvände några av de
utvisade till Palestina. De tog med sig namnet “judar”, benämningen på en
religiös-idéologisk-politisk rörelse, mycket lik “sionisterna” av vår tid.
Därför kan man endast därefter tala om “judendom” och “judar”, så som man gör
nu. Under de följande 500 åren utkristalliserades gradvis den judiska
monoteistiska religionen. Under denna tid tillkom den hebreiska Bibeln, alla
tiders mest enastående litterära verk. Bibelns författare avsåg inte att skriva
“historia” i vår tids bemärkelse, utan snarare en religiös, uppbygglig och
lärorik text. FÖR ATT FÖRSTå judendomens födelse och
utveckling måste man ta i beaktande två viktiga fakta: (a) Från början, när “judarna” kom tillbaka
från Babylon, var det judiska samhället i detta land en minoritet bland judarna
i sin helhet. Under hela det “andra templets” tid levde en majoritet av judar på
andra platser, numera kända som Irak, Egypten, Libyen, Syrien, Cypern, Italien,
Spanien m.fl. Judarna vid den tiden var inte en “nation” -
idén om en sådan existerade inte då. Palestinas judar deltog inte i judarnas
uppror mot romarna i Libyen och Cypern, och judarna på andra platser deltog inte
i judarnas Stora revolt i detta land. Mackabéerna var inte nationella krigare,
snarare religiösa krigare likt våra dagars talibaner.
De dödade fler “helleniserade”
judar än fiendesoldater. (b) Denna judiska diaspora var inte något unikt
fenomen. Tvärtom, vid den tiden var sådant vanligt. Begrepp som “nation” tillhör
den moderna världen. Under perioden för det “andra templet” och senare var det
dominerande socialpolitiska mönstret ett religiöst-politiskt samfund med
självstyre och som inte var bundet till något speciellt territorium. En jude i
Alexandria kunde gifta sig med en judinna i Damaskus, men inte med en kristen
kvinna på andra sidan gatan. Hon, å sin sida, kunde gifta sig med en kristen man
i Rom, men inte med sin hellenistiske granne. Den judiska diasporan var bara ett
av många sådana samfund. Detta sociala mönster bevarades under det
Bysantinska imperiet, togs senare över av det Ottomanska och kan ännu återfinnas
i israelisk lag. Idag kan en muslimsk israel inte gifta sig med en judisk
israel, en drus kan inte gifta sig med en kristen (åtminstone inte i själva
Israel). Druserna är ett exempel på en sådan diaspora från den tiden.
Judarna var unika endast i ett avseende. Efter
att de europeiska folken efter hand övergick till nya organisationsformer och
till slut blev nationer, kvarblev judarna i vad de var - en religiös folkgrupp i
diaspora. PUSSLET SOM upptar
historikerna är hur ett mycket litet kollektiv som återvände från Babylonien
kunde bli en världsomfattande diaspora av millioner judar?
Det finns bara ett övertygande
svar på det: omvändelse.
Den moderna judiska
myten säger att nästan alla judar är ättlingar till det judiska samhälle som
levde i Palestina för 2000 år sedan och som drevs ut av romarna år 70. Detta är
naturligtvis utan grund, “Utdrivningen från detta land” är en religiös myt: Gud
var arg på judarna på grund av deras synder och drev ut dem ur Hans land. Men
romarna hade inte för vana att flytta på befolkningar, och det finns klara bevis
att en stor del av den judiska befolkningen i landet stannade kvar där efter
Zealots uppror och efter Bar-Kochba upproret, och att de flesta judar levde
utanför landet långt innan dess. Vid tiden för det andra
templet och senare var judendomen en missionerande religion. Under de första
seklerna e.v.t. konkurrerade den bittert med kristendomen. Medan slavar och
andra förtryckta människor i det romerska imperiet attraherades av den kristna
religionen med dess känslorörande mänskliga historia, rörde sig de övre
klasserna mot judendomen. över hela imperiet antog ett stort antal den judiska
religionen. Särskilt förbryllande
är ursprunget till “ashkenazi"- judarna. Vid slutet av det första millenniet
framträdde i Europa - till synes från ingenstans - en mycket stor judisk
befolkning vars existens inte tidigare dokumenterats.
Var kom de ifrån?
Det finns många teorier
om det. Den vedertagna teorin säger att judarna kom från Medelhavsområdet och
gick norrut, bosatte sig i Rhendalen och flydde pogromer upp till Polen, det vid
den tiden mest liberala landet i Europa. Därifrån spred de sig till Ryssland och
Ukraina och tog med sig en tysk dialekt som blev jiddisch. Forskaren Paul Wexler
vid universitet i Tel Aviv försäkrar å andra sidan att jiddisch ursprungligen
var ett slaviskt språk. En stor del av ashkenazijudarna är, enligt denna teori,
ättlingar av sorberna, ett slaviskt folk som levde i östra Tyskland och som
tvingades att överge sin forntida tro. Många av dem föredrog att bli judar
hellre än kristna. I en nyligen utkommen
bok med den provokativa titeln "När och hur det judiska folket uppfanns",
argumenterar den israeliske historikern Shlomo Sand - liksom Arthur Koestler och
andra före honom - att de flesta ashkenazijudar härstammar från kazarerna, ett
turkiskt folk som skapade ett stort kungadöme i vad som nu är södra Ryssland,
för mer än tusen år sedan. Den kazakiske kungen omvände sig till judendomen, och
enligt denna teori är de flesta av östra Europas judar ättlingar till kazakiska
omvända. Sand tror också att de flesta sefardiska judar är ättlingar till
arabiska och berbiska stammar i Nordafrika som omvände sig till judendomen
istället för att bli muslimer, och som deltog i den muslimska erövringen av
Spanien. När judarna slutade med
att värva proselyter blev judarna en sluten etnisk-religiös folkgrupp (som sägs
i Talmud: "Konvertiter är för Israel som en hudsjukdom"). Men den historiska
sanningen, vilken den än är, är inte så viktig. Myt är starkare än sanning, och
den säger att judarna blev utdrivna ur detta land. Detta är ett grundläggande
skikt i modern judisk medvetenhet, och ingen akademisk forskning kan rubba det. UNDER DE SENASTE 300
åren har Europa blivit "nationellt". Den moderna nationen ersatte tidigare
sociala mönster såsom stadsstaten, det feodala samhället och det dynastiska
imperiet. Den nationella idén innehöll allt som fanns före den, inklusive
historia. Varje ny nation skapade för sig en egen historia. Med andra ord, varje
nation arrangerade om gamla myter och historiska fakta för att skapa en
"nationell historia" som hävdar sin betydelse och tjänar som ett sammanhållande
lim. Den judiska diasporan
vilken var, som ovan sagts, "normal" för 2000 år sedan, blev "onormal" och
ovanlig. Detta intensifierade det judehat som var på framväxt i det kristna
Europa. Då alla nationella rörelser i Europa var mer eller mindre antisemitiska
kände många judar att de blev lämnade "utanför", att de hade ingen plats i det
nya Europa. En del av dem beslöt att judarna måste anpassa sig till den nya
tidsandan och göra den judiska folkgruppen till en judisk "nation". För det ändamålet var
det nödvändigt att återskapa och återuppfinna judisk historia, vända det från en
religiös-etnisk diaspora till en "nations" episka historia. Arbetet utfördes av
en man som kan anses vara den sionistiska idéns gudfader: Heinrich Graetz, en
tysk jude som var influerad av tysk nationalism och som skapade en "nationell"
judisk historia. Hans idéer har skapat judiskt medvetande av idag.
Graetz godtog bibeln
som om den var en historiebok, samlade alla myter och skapade en fullständig och
sammanhängande historisk berättelse. Fädernas tidsepok, uttåget från Egypten,
erövringen av Kanaan, det "första templet", den babyloniska exilen, det "andra
templet", förstörelsen av templet och exilen. Det är den historia som vi alla
lärde i skolan, den grund på vilken sionismen byggdes.. SIONISMEN REPRESENTERAR
en revolution på många områden, men dess mentala revolution var ofullständig.
Dess ideologi gjorde den judiska gemenskapen till ett judiskt folk, och det
judiska folket till en judisk nation - men den klargjorde inte skillnaderna. För
att vinna över de fromt religiösa judiska massorna i östra Europa gjorde den en
kompromiss med religionen och blandade alla begrepp till en stor cocktail -
religionen är också en nation, nationen är också en religion, och försäkrade
senare att Israel är en "judisk stat" som tillhör dess (judiska?) medborgare,
men också det "judiska folket" i hela världen. Officiell israelisk doktrin säger
att Israel är en "judisk nationalstat", men israelisk lag definierar en "jude"
endast som en person som tillhör den judiska religionen. Herzl och hans
efterföljare var inte modiga tillräckligt för att göra vad Mustafa Kemal Ataturk
gjorde när han grundade det moderna Turkiet. Han drog en tydlig och skarp gräns
mellan den turkiska nationen och islamsk religion och införde en fullständig
delning mellan de två. Hos
oss förblev allting en stor sallad. Detta har många konsekvenser i verkliga
livet.
Till exempel: om Israel
är det "judiska folkets" stat, som en av våra lagar säger - vad är det som
hindrar en israelisk jude från att ansluta sig till den judiska samfälligheten i
Kalifornien eller i Australien? Inte undra på att det finns nästan ingen ledare
i Israel vars barn inte har emigrerat. VARFÖR ÄR DET så
viktigt att skilja mellan Israel som nation och den judiska diasporan? En av
anledningarna är att en nation har en annorlunda attityd mot andra än en
religiös-etnisk diaspora. Man kan göra en
jämförelse med olika djurs olika sätt att reagera på fara. En gasell flyr när
den känner fara och naturen har utrustat den med de nödvändiga instinkterna och
den fysiska förmågan. Ett lejon däremot håller fast vid sitt territorium och
försvarar det mot inkräktare. Båda metoderna är framgångsrika annars skulle det
inte ha funnits varken gaseller eller lejon i världen. Den judiska diasporan
utvecklade en effektiv respons som passade bra för dess situation. När judarna
kände fara flydde de och skingrades. Det är därför den judiska diasporan
lyckades överleva oräkneliga förföljelser och även själva Holocaust. När
sionisterna beslöt att bli en nation - och verkligen skapade en riktig nation i
detta land - antog de den nationella responsen att försvara sig och att
attackera farorna. Därför kan man inte vara i diaspora och vara en nation, en
gasell och ett lejon, samtidigt. Om vi israeler vill
trygga vår nation måste vi befria oss från de myter som tillhör en annan
existensform och omdefiniera vår nationella historia. Berättelsen om uttåget ur
Egypten är bra som en myt och som en allegori - den hyllar värdet av frihet -
men vi måste erkänna skillnaden mellan myt och historia, mellan diaspora och en
stat, för att finna vår plats i regionen i vilken vi lever och utveckla normala
relationer med de kringboende folken.
Uri Avnery
(övers. fr. eng.
Sven Börtz
övers. länkar: