Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 12.4.08
Ödesbestämt?
NÄSTA MÅNAD kommer Israel att fira 60-årsdagen för sin tillblivelse. Regeringen
arbetar febrilt för att göra detta till en dag för glädje och jubel. Samtidigt
som det finns allvarliga problem vilka skriker efter pengar har 40 miljoner
dollar avsatts för detta firande. Men
nationen är inte i stämning för firande.
Från alla håll skyller man på regeringen för denna nedstämdhet. ”De har ingen
målsättning”, låter det, ”det enda de tänker på är sin egen överlevnad.” Det
är svårt att inte skylla på regeringen. Ständigt håller Ehud Olmert tal, minst
ett om dagen. Ena dagen vid en industrimässa och nästa dag på ett barnhem, och
han säger absolut ingenting. Det finns ingen nationell målsättning, ingen
ekonomisk plan, ingen plan för social välfärd, ingen målsättning för
kulturpolitiken. Ingenting. När
han kom till makten presenterade han någonting som lät som en målsättning:
“Hitkansut”, ett oöversättligt ord som kan tolkas som ”avtal”, ”strävan”,
”skörda”. Det var tänkt att bli ett historiskt steg. Israel skulle ge upp en
stor del av de ockuperade territorierna, avveckla bosättningarna öster om
”Separationsmuren” och annektera bosättningarna mellan Grönalinjen och Muren. Nu,
två år och ett krig senare, finns ingenting av detta kvar, även orden har
glömts. Det enda spelet på gång är ”förhandlingarna” med palestinska
Myndigheten, som från början var en fars. Likt skådespelare som på scenen
dricker ur tomma glas låtsas parterna att förhandlingar pågår. De möts, omfamnar
varandra, ler, poserar för fotografier, håller presskonferenser, utfärdar
deklarationer - och ingenting händer, absolut ingenting.
Varför denna fars? Var och en av deltagarna har sina egna anledningar. Olmert
behöver något för att fylla tomrummet. George Bush, en president på utgående som
lämnar efter sig enbart misslyckanden, vill visa upp åtminstone en framgång.
Stackars Mahmoud Abbas, vars fortsatta existens beror på hans förmåga att
uppvisa någon politisk framgång för sitt folk, klänger sig fast vid denna
illusion med den kraft han har kvar. Så håller farsen på. MEN
ALLA som tror att regeringen inte har någon agenda och att staten Israel inte
har någon agenda, har fullkomligt fel. Det finns verkligen en agenda, men den är
dold. Mer precist, den är omedveten.
Folk säger att ideologierna är döda, också det är ett misstag. Det finns inget
samhälle utan en ideologi, de gamla ideologierna fortsätter att vara verksamma.
När en ideologi inte är medveten finns det en omedveten ideologi som kan var
mycket starkare - och mycket farligare.
Varför? En medveten ideologi kan analyseras, kritiseras och opponeras mot. Det
är mycket svårare att kämpa emot en omedveten ideologi som bestämmer
dagordningen utan att vara synlig.
Därför är det så viktigt att upptäcka, avslöja och analysera den OM
MAN frågar Olmert skulle han ihärdigt förneka att han inte har någon agenda. Han
har en perfekt agenda: att skapa fred (vilket nuförtiden kallas ”permanent
status”). Och inte vilken fred som helst utan en fred baserad på ”Två stater för
två folk”. Utan en sådan fred är ”det slut med staten”. I
så fall, varför pågår inga förhandlingar, endast farsartat förespeglande. Varför
fortsätter den massiva utbyggnadsaktiviteten, även inom bosättningarna öster om
Muren, väl innanför det område som regeringens talesmän föreslår för den
palestinska staten? Varför genomför regeringen dussintals militära och civila
aktioner dagligen, vilka ställer freden än mer fjärran.
Enligt regeringen, och i motsats till vad den från början sade, har den ingen
avsikt att uppnå fred 2008. Som mest, kanske, eventuellt, kommer det att bli en
"hyllöverenskommelse". Detta begrepp är en israelisk uppfinning som innebär att
en överenskommelse som lägges på hyllan tills "förutsättningarna är mogna". Med
andra ord meningslösa förhandlingar för meningslösa överenskommelser. Nu säger
de att det inte finns chans för detta, inte under 2008, inte inom en överskådlig
framtid. Det
går inte att undvika slutsatsen att regeringen inte strävar efter fred. Den vill
inte ha fred. Och dessutom finns det ingen effektiv parlamentarisk opposition
som trycker på för fred, inte heller någon press från media. Vad
betyder allt detta? Att det inte finns någon målsättning (agenda)? Nej, det
betyder att bakom den fiktiva agenda som kan finnas i media finns det en annan
agenda som inte vill bli sedd. DEN
DOLDA agendan står i motsättning till fred. Varför?
Enligt den populära åsikten "båda regeringarna, den palestinska och den
israeliska, är alltför svaga för att skapa fred, allting måste läggas på is
tills starka ledare på båda sidor träder fram, " tillägger en del president
Bushs administration - en president som är "en lam anka* kan inte stifta fred. Men
bosättningarna är bara ett symptom, inte problemets kärna. Varför stoppar inte
regeringen annars åtminstone deras utvidgande, så som den gång på gång har
åtagit sig att göra? Om bosättningarna är det främsta hindret för fred, varför
utvidgas de då också nu, och varför upprättas nya bosättningar, förklädda till
nya "bostadsområden"?
Uppenbarligen är även bosättningarna i verkligheten en förevändning. Någonting
mer grundläggande är orsaken till att regeringen och hela det politiska systemet
avvisar fred. Det
är det som är den dolda agendan. VAD
ÄR fredens hjärta? En gräns. När
två grannfolk stiftar fred ordnar de först av allt gränsen mellan dem. Det
är precis det som Israels etablissemang motsätter sig eftersom det förnekar det
sionistiska företagets grundläggande anda. Det
är visserligen sant att den sionistiska rörelsen vid skilda tidpunkter har
dragit upp kartor. Efter första Världskriget la den för fredskonferensen fram en
karta över en judisk stat som skulle sträcka sig mellan Litanifloden i Libanon
till El-Arish i Sinaiöknen. Vladimir Ze'ev Jabotinskys karta, vilken blev Irguns
emblem, kopierade det ursprungliga brittiska mandatets gränser på båda sidorna
av Jordan. Israel Eldad, en av Sternligans ledare, spred under många år en karta
över det israeliska imperiet som sträckte sig från Medelhavet till Eufrat och
inkluderade hela Jordanien och Libanon och stora stycken av Syrien och Egypten.
Hans son, den högerextreme ledamoten av Knesset Arieh Eldad, har inte gett upp
den kartan. Efter Sexdagarskriget täckte den karta som favoriserades av
högerblocket alla ockuperade områden inklusive Golanhöjderna och hela
Sinaihalvön. Men
alla dessa kartor var bara spel. Den verkliga sionistiska visionen erkänner inga
kartor. Det är en vision av en stat utan gränser - en stat som alltid expanderar
utifrån dess demografiska, militära och politiska makt. Den sionistiska
strategin liknar en flods vattenflöde på väg till havet. Floden ringlar genom
landskapet, går runt hinder, vrider åt vänster och åt höger, flyter ibland på
ytan och ibland under jorden, och på vägen ansluter fler källor. Till slut når
den sin destination. Det
är den verkliga agendan, oföränderlig, dold, medveten och omedveten. Den behöver
inga beslut, formuleringar eller kartor eftersom den är inpräntad i rörelsens
gener. Detta förklarar bland annat det fenomen som beskrivs i en rapport om
bosättningarna av juristen och överåklagaren Talia Sasson. Alla etablissemangets
organ, regeringen och militären, agerade för att upprätta "illegala"
bosättningar utan någon officiell samordning, men med mirakulöst effektivt
samarbete. Var och en av de tusentals tjänstemännen och officerarna som ägnade
decennier åt detta företag visste exakt vad de skulle göra, även utan att få
några instruktioner.
Detta är anledningen till David Ben-Gurions vägran att i den nya statens Israels
självständighetsförklaring nämna någonting om gränser. Han avsåg inte för en
sekund vara nöjd med de gränser som fastställdes i FN:s generalförsamlings
resolution den 29 november 1947. Alla hans efterföljare hade samma inställning.
Också Osloavtalet skisserade "zoner" men fastställde inte någon gräns. President
Bush accepterade denna inställning när han föreslog en "palestinsk stat med
preliminära gränser" - en nymodighet inom internationell lag.
Också i detta avseende liknar Israel USA som grundades längs den östra kusten
och inte avstannade förrän det hade nått de västra stränderna på andra sidan
kontinenten. Den oavbrutna strömmen av immigranter från Europa flöt mot väster,
bröt alla gränser och överenskommelser, utrotade de infödda amerikanerna,
startade ett krig mot Mexico, erövrade Texas, invaderade Centralamerika och
Cuba. Den slogan som drev dem vidare och rättfärdigade allt de gjorde myntades
1845 av John O'Sullivan: "Manifest Destiny". Den
israeliska versionen av "Manifest Destiny" är Moshe Dayans slogan "Vi är av
dömda av ödet". Dayan, en typisk representant för andra generationen, höll två
viktiga tal i sitt liv. Det första och mest kända hölls 1956 vid Roy Rutenbergs
grav i Nahal Oz, en kibbutz vid Gaza: "Inför deras [palestinierna i Gaza] ögon
gör vi till vårt hem det land i vilket de och deras förfäder har levt ... Detta
är vår generations öde, vårt livs val - att vara beredda och beväpnade, starka
och hårda - för annars kommer svärdet att slinta ur vår hand och våra liv kommer
att blåsas ut." Han
syftade inte bara på sin egen generation. Det andra mindre kända talet är
viktigare. Det hölls i augusti 1968 efter ockupationen av Golanhöjderna, inför
en samling unga kibbutzniks. När jag i Knesset frågade honom om det förde han in
talet i sin helhet i Knessets protokoll, en mycket ovanlig procedur i vårt
parlament.
Detta är vad han sa till de unga: "Vi är ödesbestämda att leva i ett tillstånd
av permanent strid mot araberna ... Under de hundra åren av återvändande till
Sion arbetar vi för två saker: byggandet av landet och byggande av folket ...
Det är en process av expansion, av fler judar och av fler bosättningar... Det är
en process som inte har nått sitt slut. Vi föddes här och fann våra föräldrar
som hade kommit hit före oss ... Det är inte vår plikt att nå slutet. Vår plikt
är att lägga till vårt lager ... att utvidga bosättningen efter vår bästa
förmåga under vår livstid ... (och) inte säga att detta är slutet, hit har vi
kommit och nu har vi nått målet".
Dayan, som var väl bekant med de gamla texterna, hade förmodligen i tankarna en
mening i Fädernas kapitel (en del av Mishnah som avslutades för 1800 år sedan
och utgjorde grunden för Talmud): "Det är inte din sak att avsluta arbetet, och
du är inte fri att upphöra att utföra det.
Detta är den dolda agendan. Vi måste dra den upp ur djupet av vårt omedvetna
till det medvetnas värld för att konfrontera den, för att uppenbara den
fruktansvärda fara som ligger däri, faran av ett ständigt krig som med tiden kan
leda denna stat till katastrof.
Statens 60-årsdag närmar sig, vi måste dra ett streck under detta kapitel i vår
historia, driva ut den onde anden och tydligt säga: ja, vi har avslutat kapitlet
för expansion och bosättningar.
Detta kommer att göra det möjligt för oss att ändra flodens lopp. Att upphöra
med ockupationen. Att avveckla bosättningarna. Att sluta fred. Att åstadkomma
försoning med grannfolken. Att göra Israel till en fredlig, demokratisk, sekulär
och liberal stat, som kan ägna alla sina resurser till skapandet av ett
blomstrande modernt samhälle. Och
först av allt: att enas om en gräns. Uri
Avnery
(övers. fr. eng.
Sven Börtz
"en lam anka", kallas i USA
ofta en president under slutet av sin andra presidentperiod då hans makt är på
upphällningen.
övers. länkar: