Uri Avnery

29.3.08

I MORGON är det den 32:a årsdagen för den första "Land Day" - en betydelsefull händelse i Israels historia.

Jag minns väl den dagen. Jag var på Ben Gurionflygplatsen, på väg till ett hemligt möte med Said Hamami, Yasser Arafats sändebud, när någon sa till mig: "Många arabiska demonstranter har dödats!"

Detta var inte fullständigt oväntat. Några dagar tidigare hade vi - medlemmar av det nyligen bildade Israeliska rådet för israelisk - palestinsk fred - till premiärminister Yitzhak Rabin överlämnat ett brådskande memorandum som varnade honom att regeringens avsikt att expropriera stora landområden från arabiska samhällen skulle utlösa en explosion. Vi inkluderade ett förslag till en alternativ lösning utarbetad av Lova Eliav, en erfaren expert på bosättningar.

När jag återvänt från utlandet föreslog poeten Yevi att vi skulle göra en symbolisk gest av sorg och beklagande för de som dödats. Tre av oss, Yevi, konstnären Dan Kedar och jag, la kransar på offrens gravar. Detta uppväckte en våg av hat mot oss. Jag kände att någonting på djupet betydelsefullt hade hänt, att relationen mellan judar och araber inom staten hade åsamkats en grundläggande förändring.

Och inverkan av händelsen på Day of the Land, som den kom att kallas, blev större än även Kafr Kassemmassakern år 1956 och Oktoberhändelserna år 2000.

ANLEDNINGARNA TILL detta sträcker sig tillbaka till statens tidiga dagar.

Efter 1948 års krig fanns det kvar i landet endast en liten, svag och rädd arabisk minoritet. Inte bara för att omkring 750.000 araber hade lämnat eller drivits bort från de områden som blev staten Israel, utan också att bland dem som fanns kvar fanns inga ledare. Den politiska, intellektuella och ekonomiska eliten hade försvunnit, de flesta vid början av kriget.  Detta tomrum fylldes något av kommunistpartiet vars ledare hade tillåtits att återvända från utlandet - främst för att tillfredställa Stalin som vid den tiden stödde Israel.

Efter intern debatt beslöt ledarna för den nya staten att ge araberna i den “judiska staten” medborgarskap och rösträtt. Detta var inte en självklarhet, men regeringen ville inför världen framstå som en demokratisk stat. Enligt min åsikt var den främsta anledningen partipolitisk. David Ben-Gurion trodde att han skulle kunna framtvinga att araberna röstade på hans parti.

Och så blev det också, en stor majoritet av de arabiska medborgarna röstade för Laborpartiet (då kallat Mapai) och dess två systerpartier som hade upprättats just för detta ändamål. De hade inget val, de levde i rädsla bevakade av säkerhetstjänsten (då kallad Shin Bet). Man sa till varje arabisk storfamilj (Hamulah) exakt hur de skulle rösta, antingen för Mapai eller något av dess systerpartier. Eftersom varje lista har två olika valsedlar, en på hebreiska och en på arabiska, fanns det sex möjligheter för trogna araber vid varje vallokal och det var lätt för Shin Bet att försäkra sig om att varje Hamulah röstade precis som de var tillsagda. Mer än en gång fick Ben Gurion majoritet i Knesset endast tack vare dessa sig tilltvingade röster.

I namn av "säkerhet" var araberna såväl föremål för som underkastade en "militärregering". Varje liten detalj av deras liv var underställda den. De behövde tillstånd för att lämna sin by för att resa till stan eller till grannbyn. Utan tillstånd av militärregeringen kunde de inte köpa en traktor, sända en dotter till skolan, få ett arbete till en son eller erhålla en importlicens. Med militärregeringens bemyndigande och en lång rad med lagar exproprierades stora områden land för judiska städer och kibbutzer.

En händelse finns inpräntad i mitt minne. Min vän poeten Rashed Hussein från samhället Musmus kallades till militärguvernören i Netanya som sa till honom att snart skall Självständighetsdagen firas och jag vill att du skriver en fin dikt för det. Rashed, en stolt ung man, vägrade. När han kom hem fann han sin familj sittande på golvet gråtande. Först trodde han att någon hade dött, men sedan bröt hans mor ut: "Du har krossat oss! Vi är förlorade!" Så dikten blev skriven.

Varje självständigt arabiskt politiskt initiativ kvävdes omedelbart. Det första initiativet - den nationalistiska al-Ard ("landet") gruppen - blev fullständigt nertryckt. Den olagligförklarades, dess ledare utvisade, dess texter förbjudna - allt med Högsta domstolens välsignelse. Endast Kommunistpartiet lämnades orört, men dess ledare blev från tid till annan förföljda.

Militärregeringen avskaffades först 1966 efter att Ben Gurion avträtt från makten, och kort efter jag valdes in i Knesset. Efter att så många gånger demonstrerat mot den hade jag nöjet att kunna rösta för dess avskaffande. Men i praktiken förändrades mycket lite - istället för den officiella militärregeringen fanns en inofficiell sådan kvar, liksom det mesta av diskrimineringen.

Andelen arabiska medborgare i staten har inte förändrats, från statens första dagar till nu har den rört sig kring 20 %. Muslimernas högre födelsetal har balanserats med judisk immigration. Men antalet har markant ökat, från 200.000 till idag nästan 1, 3 millioner - två gånger så mycket som det judiska samhälle som grundade staten.

The Day of the Land  förändrade också dramatiskt arabvärldens och det palestinska folkets attityd till araberna i Israel. Fram till dess betrakatades de som förrädare, samarbetare till den “sionistiska enheten”. Jag minns en händelse 1965 vid ett möte i Florens arrangerat av den legendariske borgmästaren Giorgio la Pira som försökte sammanföra personligheter från Israel och arabvärlden. Något som vid den tiden betraktades som mycket djärvt.

Under en av pauserna pratade jag med en egyptisk diplomat på den soliga piazzan utanför konferenslokalen när två unga araber från Israel, vilka hade hört om konferensen, kom fram till oss. Efter att ha omfamnat varndra presenterade jag dem för egyptiern, men han vände dem ryggen och utropade: “Jag är beredd att tala med dig, men inte med dessa två förrädare!”

De blodiga händelserna vid the Day of the Land tog de “israeliska araberna” tillbaka till den arabiska nationens och det palestinska folkets fålla, vilka nu kallar dem “1948 års araber”.

I oktober 2000 sköt och dödade poliser åter arabiska medborgare när de försökte uttrycka sin solidaritet med de araber som dödats vid Haram al-Sharif (Tempelberget) i Jerusalem. Under tiden hade en tredje generation araber vuxit upp i Israel och många av dem hade trots alla hinder studerat vid universiteten och blivit affärsmän, politiker, professorer, jurister och läkare. Det är omöjligt att ignorera detta samhälle - även om staten anstränger sig väldigt mycket för att göra det.        

Då och då hörs klagomål om diskriminering, men alla ryggar för den grundläggande frågan. Vilken är den uppväxande arabiska minoritetens ställning i en stat som definierar sig själv som “judisk och demokratisk”?

EN AV det arabiska samhällets ledare, nu avlidne Knessetledamoten Abd-al-Aziz Zuabi, definierade sitt dilemma på detta sätt: “Min stat är i krig med mitt folk”. De arabiska medborgarna tillhör både staten Israel och det palestinska folket.

Deras tillhörighet till det palestinska folket är själklar. Israels arabiska medborgare, vilka på senaste tiden börjat kalla sig “palestinier i Israel”, är endast en del av det hårt drabbade palestinska folket, vilket består av många delar. Invånarna i de ockuperade territorierna (nu själva splittrade mellan Västbanken och Gazaremsan, araberna i östra Jerusalem (officiellt “invånare” men inte “medborgare” i Israel), ochflyktingarna som lever i många olika länder med olika regimer. Alla dessa delar har en stark känsla av samhörighet, men medvetenheten om dem formas av den egna speciella situationen.

Hur stark är den palestinska delen i den israelarabiske medborgarens medvetenhet? Hur kan den mätas? Palestinier i de ockuperade territorierna klagar ofta att den uttrycks huvudsakligen med ord, inte i handling. Stödet de arabiska medborgarna i Israel ger till den palestinska kampen för frihet är främst symbolisk. Då och då blir en medborgare arresterad för att hjälpa en självmordsbombare, men detta är sälsynta undantag.

När den extreme arabhataren Avigdor Liberman föreslog att en rad arabiska samhällen i Israel som gränsar till Gröna linjen (kallad “triangeln”) skulle överlämnas till den framtida palestinska staten i utbyte mot judiska bosättningar på Västbanken, hördes inte en enda arabisk röst till stöd. Detta är ett mycket betydelsefullt faktum.

Det arabiska samhället är mycket mer rotat i Israel än det kan verka. Araberna utgör en viktig del i Israels ekonomi, de arbetar i landet och betalar skatt till staten. De åtnjuter fördelarna av det sociala försäkringssystemet - med rätta då de betalar för dem. Deras levnadsstandard är mycket högre än deras palestinska bröder i de ockuperade territorierna och på andra platser. De deltar i Israels demokrati och har ingen önskan att leva under regimer likt dem i Egypten och Jordanien. De har seriösa och berättigade klagomål - men de lever i Israel och vill fortsätta att göra det.

UNDER DE SENASTE ÅREN har intellektuella ur den tredje generationen araber i Israel publiserat många förslag för att normalisera relationerna mellan majoriteten och minoriteten.

Det finns i princip främst två alternativ:

Det ena alternativet är: Israel är en judisk stat, men ett andra folk lever också här. Om judiska israeler har definierat nationella rättigheter måste även arabiska israeler ha definierade nationella rättigheter. Till exempel självstyre för utbildning, kultur och religion (så som den unge Vladimir Zeev Jabotinsky krävde för judarna för en hundra år sedan i tsarens Ryssland). De måste vara tillåtna att ha fria och öppna kontakter med arabvärlden och det palestinska folket, så som de förbindelser judiska medborgare har med den judiska Diasporan. Allt detta måste finnas uttryckt i den framtida konstitutionen för staten.

Det andra alternativet är: Israel tillhör alla sina invånare, och bara dem. Vare medborgare är en israel, liksom varje medborgare i USA är en amerikan. Vad gäller staten finns det ingen skillnad mellan en medborgare och en annan medborgare, vare sig han eller hon är jude, muslim, kristen, arab eller ryss. Precis som det i den amerikanska staten inte är någon skillnad mellan vita, bruna eller svarta medborgare, mellan de som kommer från Europa, Afrika eller Asien, protestanter, katoliker, judar eller muslimer. I israeliskt språkbruk kallas detta för "en stat för alla dess medborgare".

Jag skall inte sticka under stol med att jag föredrar det andra alternativet, men jag är redo att acceptera det första. Båda är att föredra i den nuvarande situationen där staten framhärdar i att det inte finns något problem utöver vissa tecken på diskriminering som måste övervinnas (utan att göra någonting åt det).

Om modet att läka ett sår saknas kommer såret att ruttna. Vid fotbollsmatcher skriker huliganerna: "Död-åt-Araberna!" och i Knesset hotar yttersta högern att köra ut de arabiska ledamöterna därifrån, och ut ur landet.                                      

På 32 årsdagen av the Day of the Land, med den 60:e självständighetsdagen nära annalkande, är det tid att ta denna tjur vid hornen.

Uri Avnery

 upp