Uri Avnery

15-03-2008

“Jag kom, jag såg, jag krossade!”

DET SOM HÄNDE denna vecka är så upprörande och bortom civiliserat beteende att det överskrider vad vi är vana att se som regeringens oansvarighet.

Ett verkligt upphörande av fientligheterna höll på att ta form. Egyptierna hade gjort stora ansträngningar för att det skulle bli ett officiellt eldupphör. Flammorna syntes redan vara på väg att slockna. Beskjutningen med Qassam- och Gradraketer hade minskat från dussintals till två eller tre dagligen.

Sedan hände någonting som åter fick lågorna att flamma högt. Förklädda israeliska soldater dödade fyra militanta palestinier i Betlehem. En femte dödades i ett samhälle nära Tulkarm.

HÄNDELSEFÖRLOPPET lämnar inga tvivel om avsikten.

Som vanligt var den officiella versionen lögnaktig. Det sades att de fyra tog fram sina vapen och blev en fara för soldaternas liv som bara ville arrestera dem, därför tvingades soldaterna att öppna eld.

Var och en med en halv hjärna vet att detta är en lögn. De fyra befann sig i en liten bil på huvudgatan i Betlehem, vägen mellan Jerusalem och Hebron sedan brittisk (och turkisk) tid. De var beväpnade men de hade ingen chans att använda sina vapen. Bilen var helt enkelt pepprad med dussintals kulor.

Det skedde inget försök att arrestera dem. Det var en avrättning, rätt och slätt, en av dessa summariska avrättningar vid vilka Shin Bet fullgör sin roll som åklagare, domare och bödel.

Denna gång gjordes inte ens ett försök att påstå att de fyra var i färd med att utföra en attack. Det hävdades till exempel inte att de hade någonting att göra med förra veckans attack i Mercaz Harav seminariet, flaggskeppet i bosättarnas flotta. En sådan anklagelse kunde inte ha gjorts eftersom den mest betydande av de fyra nyligen hade gett en intervju i israelisk media och talat om att han hade underkastat sig det israeliska ”benådningsprogrammet” - ett Shin Betprogram i vilket ”eftersökta” personer ger upp sina vapen och upphör med motstånd mot ockupationen. Han var också kandidat vid de senaste palestinska valen.

Så varför blev de dödade? Shin Bet dolde inte anledningen, två av de fyra hade deltagit i attacker 2001, vid vilka israeler hade dödats.

“Vår långa arm finner dem förr eller senare," skroderade Ehud Barak i TV, ”vi skall ta varenda en med judiskt blod på sina händer.”

ENKELT UTTRYCKT, försvarsministern och hans män riskerade ett eldupphör idag för att hämnas någonting som hände för sju år sedan.

Det var uppenbart att dödandet av medlemmarna i Islamic Jihad i Betlehem skulle orsaka återupptagande av beskjutningen med Qassamraketer mot Sderot, vilket också skedde.

Effekten av en Qassamraket är fullständigt oförutsägbar. För invånarna i Sderot är detta ett slags israelisk roulett - raketen kan falla ner på ett öde fält, den kan falla på en byggnad, ibland dödar den folk.

Med andra ord, enligt Barak själv, var han redo att riskera judiska liv idag för att ta hämnd på personer som kanske hade utgjutit blod för många år sedan och som sedan dess tagit avstånd från användandet av vapen.

Betoningen är på ordet “judiskt”. I sitt uttalande var Barak noga med att inte tala om personer ”med blod på sina händer”, men om de med "judiskt blod på sina händer”. Judiskt blod är naturligtvis helt annorlunda än något annat blod. Det finns ingen bland de israeliska ledarna med så mycket blod på sina händer som han. Inte blod i abstrakt eller metaforisk mening utan verkligt rött blod. Under sin militärtjänst dödade Barak personligen ett stort antal araber. Vem som än tar honom i hand - från Condoleezza Rice till denna veckas ärade gäst, Angela Merkel - skakar en hand med blod på.

DÖDANDET I BETLEHEM väcker en lång rad allvarliga frågor, men med ett fåtal undantag, tar inte media upp dem. De smiter som vanligt undan sin plikt när det kommer till ”säkerhetsproblem”.

Riktiga journalister i en verklig demokrati skulle ha ställt följande frågor:

    1. Vem var det som beslöt att utföra avrättningarna i Betlehem - Ehud Olmert? Ehud Barak? Shin Bet? Alla dessa? Ingen av dessa?

    2. Förstod de som beslöt detta att genom att döma dessa personer i Betlehem till döden dömde de också till döden någon invånare i Sderot eller Ashkelon, som skulle kunna bli dödad av raketer som avfyrats som hämnd?

   3. Förstod de att de också sköt öronen av Mahmoud Abbas, vars säkerhetsstyrkor, vilka i teorin har makten i Betlehem, skulle komma att bli anklagade för att ha samarbetat med den israeliska dödsskvadronen?

   4. Var det verkliga målet för aktionen att underminera den vapenvila som i praktiken var på gång på Gazaremsan (att något sådant var för handen förnekades officiellt av både Olmert och Barak, trots att antalet raketer avfyrade föll från ett dussin om dagen till enbart två eller tre?)

   5. Motsätter sig Israels regering generellt en vapenvila som skulle befria Sderot och Ashkelon från raketernas hot?                

   6. Om det är så, varför?

Media krävde inte att Olmert och Barak talade om för allmänheten de överväganden som ledde dem till att anta detta beslut som angår varje person i Israel. Inte att undra på, detta är trots allt samma media som dansade av glädje när samma regering startade ett illa övervägt och onödigt krig i Libanon. De är också samma media som denna vecka höll tyst när regeringen beslöt att slå till mot pressfriheten och bojkotta Aljazeera TV, som straff för att de hade visat små barn som dödats vid den israeliska arméns intrång i Gaza nyligen.

Utom för två eller tre modiga och självständiga journalister marscherar alla våra media, skrivna och utsända, i takt som ett preussiskt regemente på parad när ordet ”säkerhet” nämns.

(Detta fenomen togs upp denna vecka i CounterPunch av journalisten Yonatan Mendel, tidigare anställd vid den populära israeliska webbsidan Walla. Han pekade ut att alla media, från Channel 1 nyhetsprogram till Haaretz nyhetssidor, som på order frivilligt använder samma tillrättalagda terminologi: israeliska armén bekräftar och palestinierna påstår, judar mördas medan palestinier dödas eller finner sin död, judar bortföres medan palestinier arresteras, israeliska armén besvarar medan palestinier alltid attackerar, judar är soldater medan araber är terrorister eller mördare, israeliska armén slår alltid till mot högt uppsatta terrorister och aldrig mot mindre betydelsefulla terrorister, män och kvinnor som lider av chock är alltid judar, aldrig araber. Och som sagt, folk med blod på sina händer är alltid araber, aldrig någonsin judar. Och för övrigt gäller detta även utländsk media som täcker händelserna här.)  

NÄR REGERINGEN inte avslöjar sina avsikter har vi inget annat val än att från dess handlingar dra slutsatserna av vilka dess avsikter är. Detta är en juridisk regel, när en person gör någonting med ett förutsebart resultat antas det att han gjorde det för att uppnå detta resultat.

Regeringen som beslöt om dödandet i Betlehem avsåg otvivelaktigt att torpedera ett vapenstillestånd.

Varför vill den göra det?

Det finns flera möjliga slag av vapenvila. Den enklaste är upphörandet av fientligheterna vid Gazaremsans gräns. Inga Qassams, Grads och granater å ena sidan, inga målbestämda lönnmord, bombningar, granater och intrång på den andra sidan.

Det är känt att armén invänder mot detta. De vill vara fria att utföra ”likvideringar” från luften och göra räder på marken. De vill ha en ensidig vapenvila.

En begränsad vapenvila är omöjlig. Hamas kan inte gå med på det så länge som blockade stänger in Gazaremsan på alla sidor och gör livet där till ett helvete - inte tillräckligt med mediciner, inte tillräckligt med mat, de allvarligt sjuka kan inte nå lämpliga sjukhus, rörlighet med bil har nästan helt upphört, ingen import eller export, ingen produktion eller kommersiell aktivitet. öppnandet av alla gränsövergångar för gods är därför en absolut nödvändig del av en vapenvila.

Vår regering är inte villig att göra det eftersom det skulle betyda en konsolidering av Hamas regering på Gazaremsan. Regeringskällor antyder att Abbas och hans folk i Ramallah också motsätter sig att blockaden lyfts - ett illvilligt rykte eftersom det skulle betyda att Abbas bedriver ett krig mot sitt eget folk. President Bush förkastar också en vapenvila, även om hans folk låtsas det motsatta. Europa följer som vanligt efter bakom USA.

Kan Hamas gå med på en vapenvila som skulle gälla enbart för Gazaremsan och inte för Västbanken? Det är tveksamt. Denna vecka bevisades det att Islamic Jihads organisation i Gaza inte kan stå overksamma medan dess medlemmar dödas i Betlehem. Hamas skulle inte kunna vara stilla i Gaza och njuta regerandets frukter om Israels armé skulle döda Hamasmedlemmar i Nablus eller Jenin. Och naturligtvis skulle ingen palestinier gå med på att Gazaremsan och Västbanken är två skilda enheter.

En vapenvila endast i Gaza skulle tillåta Barak att slå den i smulor när som helst med en provokation som i Betlehem. Så här skulle det kunna bli, Hamas går med på vapenvila endast på Gazaremsan, israeliska armén dödar några Hamasmedlemmar i Hebron, Hamas svarar med att avfyra Gradmissiler mot Ashkelon, Olmert säger till världen: Ni ser? Terroristerna bryter vapenvilan, vilket bevisar att vi har ingen motpart!

Detta innebar att en verklig och varaktig vapenvila, vilken skulle skapa den nödvändiga atmosfären för verkliga fredsförhandlingar, måste inkludera Västbanken. Olmert och Barak skulle inte drömma om att gå med på det. Och så länge som Bush är med kommer det inte att finnas någon effektiv press på vår regering.

APROPÅ, vem är det som verkligen styr i Israel nu?

Denna veckas händelser pekar på svaret, mannen som gör besluten är Ehud Barak, den farligaste personen i Israel, densamme Ehud Barak som tillintetgjorde Camp Davidkonferensen och övertygade hela det israeliska folket att ”vi har ingen motpart att stifta fred med”.

Idag för 2052 år sedan, den 15:e mars, blev Julius Caesar mördad. Ehud Barak ser sig själv som sentida replik av den romerske generalen. Också han skulle gärna vilja rapportera: ”Jag kom, jag såg, jag segrade.”

Men verkligheten är helt annorlunda: Han kom, han såg, han förstörde.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)