Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 8.3.08
"Döda hundra turkar och vila..."
DENNA VECKA påmindes jag om den gamla historien om en judisk mor som skulle ta
avsked av sin son som hade blivit inkallad till tjänst i tsarens armé mot
turkarna.
"Trötta inte ut dig alltför mycket," förmanade hon honom, "döda en turk och
vila, döda en turk till och vila igen..." "Men
mor," utbrister han, "om turken dödar mig?"
"Dödar dig," utropar hon, "varför? Vad har du gjort honom?"
Detta är inte ett skämt (och detta är inte en vecka för skämt). Det är en
lektion i psykologi. Jag påmindes om detta när jag läste Ehud Olmerts uttalande
att mer än någonting annat var han rasande över utbrottet av glädje i Gaza efter
attacken i Jerusalem då åtta yeshivastudenter blev dödade.
Innan dess, förra helgen, dödade Israels armé 120 palestinier på Gazaremsan,
hälften civila och över tjugo barn. Det var inte "döda en turk och vila". Det
var "döda hundra turkar och vila". Men Olmert förstår inte.
FEMDAGARSKRIGET i Gaza (som en Hamasledare kallade det) var inte annat än
ytterligare ett kort kapitel i den israelisk-palestinska striden. Detta blodiga
monster blir aldrig tillfredställt, dess aptit bara växer ju mer det äter.
Detta kapitel började med den "målbestämda likvideringen" av fem ledare på
Gazaremsan. "Gensvaret" var en salva raketer, och denna gång inte bara mot
Sderot, men även mot Ashkelon och Netivot. "Gensvaret" på "gensvaret" var arméns
inbrytning och massdödandet. Det
uppgivna målet var, som alltid, att stoppa raketbeskjutningen. Det betyder: döda
ett maximalt antal palestinier för att lära dem en läxa. Beslutet var baserat på
det traditionella israeliska konceptet: slå mot den civila befolkningen igen och
igen, tills de störtar sina ledare. Detta ha försökts hundratals gånger och har
misslyckats hundratals gånger. Som
om det saknades ett exempel på dåraktigheten hos utövarna av detta koncept, fick
vi ett på TV av ex-general Matan Vilnai när han sa att palestinierna "drar en
Shoah över sig själva". Det hebreiska ordet Shoah är känt över hela världen, där
det har en tydlig betydelse: Förintelsen utförd av nazisterna mot judarna.
Vilnais yttrande spreds som en löpeld över hela arabvärlden och skapade en
chockvåg. även jag fick dussintals telefonsamtal och e-mail från hela världen.
Hur skulle man övertyga folk om att i dagligt tal på hebreiska betyder Shoah
"bara" en stor katastrof, och att general Vilnai, en tidigare kandidat till
arméchef, inte är den mest intelligente person? För
några år sedan uppmanade president Bush till ett "korståg" mot terrorism. Han
hade ingen aning om att för hundratals millioner araber erinrar ordet "korståg"
om ett av de största brotten i mänsklighetens historia, den fruktansvärda
massakern begången av korsfararna mot muslimer (och judar) i Jerusalems gränder.
Vid en intelligenstest mellan Bush och Vilnai skulle resultatet, om det blev
något, bli svårt att utläsa.
VILNAI FÖRSTÅR INTE vad ordet "Shoah" betyder för andra, och Olmert förstår inte
varför man i Gaza gladde sig efter attacken i yeshivan i Jerusalem. Visa män som
dessa styr staten, regeringen och armén. Visa män som dessa kontrollerar
opinionen genom media. Det som är gemensamt för dem alla är avtrubbad känslighet
för alla som inte är judar/israeler. Från detta härrör deras oförmåga att förstå
den andra sidans psykologi och därav konsekvenserna av deras egna ord och
handlingar.
Detta uttrycktes också i oförmågan att förstå varför Hamasfolket hävdade seger i
femdagarskriget. Vilken seger? Trots allt hade endast två israeliska soldater
och en civil israel dödats, mot 120 palestinier, motståndsmän och civila. Men
denna strid utkämpades mellan en av världens starkaste arméer, utrustad med de
modernaste vapen på jorden, och några tusen irreguljära med primitiva vapen. Om
striden slutade med ett tillbakadragande - och en sådan strid slutar alltid med
ett tillbakadragande - är detta en stor seger för den svaga sidan. I det andra
Libanonkriget och i Gazakriget.
(Binyamin Netanyahu gjorde ett av de allra dummaste uttalanden denna vecka när
han krävde att "den israeliska armén måste gå från utnötning till avgörande". I
en kamp som denna finns det aldrig ett avgörande.) Den
verkliga effekten av en sådan operation uttrycks inte i materiella och
kvantitativa fakta: så och så många döda, så och så många sårade, så och så
mycket förstört. Det uttrycks i psykologiska resultat som inte kan mätas och
därför är oåtkomliga i huvudet på generaler: hur mycket hat har tillförts den
sjudande grytan, hur många nya potentiella självmordsbombare skapades, hur många
människor ropade på hämnd och blev tickande bomber - som den unge mannen i
Jerusalem som en morgon denna vecka vaknade upp, tog ett vapen och gick till
Mercaz Harav yeshiva, alla bosättningars moder, och dödade så många han kunde. Nu
sätter sig de politiska och militära ledarna ner för att diskutera vad man skall
göra, hur man skall ge "respons". Ingen ny idé har kommit fram, och kommer inte
att komma fram eftersom dessa politiker och generaler är oförmögna att komma
fram med en ny idé. De kan bara gå tillbaka till de hundra saker som de redan
har gjort, och som har misslyckats lika många gånger. DET
FÖRSTA steget ut ur denna galenskap är att vara redo att ifrågasätta alla våra
koncept och metoder under de senaste 60 åren och börja tänka om ända från
början.
Detta är alltid svårt. Det är än svårare för oss eftersom våra ledare har ingen
tankens frihet - deras tänkande är mycket nära knutet till de amerikanska
ledarnas.
Denna vecka publicerades ett chockerande dokument, David Roses artikel i Vanity
Fair. Den beskriver hur amerikanska höga tjänstemän under de senaste åren har
dikterat de palestinska ledarnas varje steg, in i minsta detalj. Fastän artikeln
inte berör de israelisk-amerikanska relationerna (i sig ett överraskande
utelämnande) framgår det utan att det sägs att den amerikanska politiken in i
minsta detalj är samordnad med israeliska regeringens.
Varför chockerande? Dessa saker var redan i allmänna termer kända. I det
avseendet innehöll artikeln inga överraskningar: (a) Amerikanerna beordrade
Mahmoud Abbas att hålla allmänna val för parlamentet, med avsikten att Bush
kunde framstå som den som bringade demokrati till Mellanöstern. (b) Hamas vann
en överraskande seger. (c) Amerikanerna bojkottade palestinierna med avsikten
att ogiltigförklara valresultatet. (d) Abbas avvek ett ögonblick från den
politik som hade dikterats för honom och kom, under Saudiarabiens beskydd (och
påtryckningar) till en överenskommelse med Hamas. (e) Amerikanerna satte punkt
för detta och tvingade Abbas att lämna över all säkerhetstjänst till Dahlan,
vilken de hade valt ut till rollen som den starke mannen i Palestina. (f)
Amerikanerna försåg Dahlan med mycket pengar och vapen, tränade hans män och
beordrade honom att göra en militärkupp mot Hamas på Gazaremsan. (g) Den valda
Hamasregeringen förekom detta drag och gjorde själva en beväpnad motkupp. Allt
detta var tidigare känt. Det som är nytt är att blandningen av nyheter, rykten
och gissningar nu har sammanställts till en auktoritativ och väl bestyrkt
rapport baserad på officiella amerikanska dokument. Den vittnar om den
avgrundsdjupa amerikanska okunnigheten, som övertrumfar även israelisk
okunnighet, om interna palestinska förhållanden.
George Bush, Condoleezza Rice, den sionistiske neokonservative Elliott Abrams
och blandningen av amerikanska generalers renons på all kunskap, tävlar med Ehud
Olmert, Tzipi Livni, Ehud Barak och vår egen blandning av generaler, vars
förståelse räcker lika långt som till slutet av kanonrören på sina sridsvagnar.
Amerikanerna har under tiden krossat Dahlan genom att öppet exponera honom som
sitt ombud, i linje med “han är en sun-of-a-bitch, men han är vår
sun-of-a-bitch”. Denna vecka utdelade Condoleezza Rice ett dödligt slag även mot
Abbas. Han hade på morgonen förklarat att han lämnade de (meningslösa)
fredsförhandlingarna med Israel, det allra minsta han kunde göra som svar på
illdåden i Gaza. Rice, som fick nyheterna medan hon var på frukost i Livnis
spännande sällskap, kallade omedelbart på Abbas och gav honom order att
omedelbart ta tillbaka sitt tillkännagivande. Abbas gav vika och visade sig för
sitt folk i all sin nakenhet.
LOGIKEN BLEV inte givet till Israels folk på berget Sinai, men till de gamla
grekerna på berget Olympus. Trots denna nackdel, låt oss använda den. Vad
är det vår regering söker uppnå i Gaza? Den vill stjälpa Hamas (och i
förbigående också få ett slut på raketbeskjutningen mot Israel). Den
försökte uppnå detta genom att lägga en total blockad på befolkningen i hopp om
att den skulle resa sig och störta Hamas. Detta misslyckades. Alternativet är
att återockupera hela Gazaremsan. Det skulle innebära ett högt pris i soldaters
liv, kanske mer än israelerna är redo att betala. Också för att det inte kommer
att hjälpa eftersom Hamas kommer att återvända i samma ögonblick som de
israeliska trupperna dras tillbaka. (I enlighet med Mao Zedongs första regel för
gerilla: När fienden avancerar, retirera. När fienden retirerar, avancera.”) Det
enda resultatet av Femdagarskriget är ett stärkt Hamas som det palestinska
folket sluter upp bakom - inte bara på Gazaremsan men även på Västbanken och i
Jerusalem. Deras segerfirande var berättigat. Raketbeskjutningen upphörde inte.
Raketernas räckvidd ökar. Men
låt oss anta att denna politik hade lyckats och att Hamas hade blivit slaget.
Vad skulle sedan hända? Abbas och Dahlan skulle endast kunna återvända uppe på
israeliska stridsvagnar. Inget försäkringsbolag skulle ge dem en livsförsäkring.
Och om inte Hamas skulle komma tillbaka skulle det bli kaos, ur vilket sådana
extrema krafter skulle uppstå som vi inte ens kan föreställa oss.
Slutsats: Hamas är där. De kan inte ignoreras. Vi måste uppnå en vapenvila med
dem. Inte ett skambud som “om de slutar att skjuta först så skall vi sluta
skjuta”. För en vapenvila, likt för en tango, behövs två. Den måste vila på en
detaljerad överenskommelse som måste inbegripa ett upphörande av alla
fientligheter, beväpnade och andra, inom alla territorier.
Vapenvilan kommer inte att hålla om den inte snarast följs av förhandlingar för
ett långvarigt vapenstillestånd (hudnah) och fred. Sådana förhandlingar kan inte
hållas med enbart Fatah utan Hamas, inte heller med Hamas utan Fatah. Det som
därför behövs är en palestinsk regering i vilken båda rörelserna ingår. Den
måste ha med personligheter som har hela det palestinska folkets förtroende, som
t.ex. Marwan Barghouti.
Detta är raka motsatsen till den nuvarande israelisk-amerikanska politiken, som
förbjuder Abbas att ens tala med Hamas. Bland alla Israels ledare, liksom bland
de amerikanska, finns det ingen som vågar uttala detta öppet. Därför, det som
har varit är vad som skall bli. Vi
kommer att döda en hundra turkar och resten. Och då och då kommer en turk att
döda några av oss. För
Guds skull, varför? Vad har vi gjort dem? Uri
Avnery
översättarens länk:
David
Roses artikel i Vanity Fair
upp (övers.
fr. eng.
Sven Börtz)