Uri Avnery

23.2.08

Hurra för Kosova!

EN SERB KÖR i fel riktning på motorvägen, och lyssnar på musik i radion. Plötsligt bryts sändningen för ett viktigt meddelande: “Varning! En tokig förare på motorvägen färdas i fel körriktning!”

“Bara en?”, utropar serben, “alla gör det!”

“Vad de liknar oss!” tänkte jag när jag hörde detta skämt som en serbisk vän berättade.

Även om serberna i mycket är olika oss israeler så tycks vi ha mycket gemensamt. Båda folken tror att “hela världen är emot oss”. Båda är fullständigt övertygade om att de absolut har rätt, även när alla andra säger något annat.

Likt israelerna är serberna fångade i sitt förflutna. För dem som för oss är historien viktigare än nuet. Framtiden är det förflutnas gisslan.

För många århundraden sedan levde serberna i Kosovo. Enligt dem var detta lilla stycke mark deras nations vagga. I juni 1389 utspelade sig där den för deras historia avgörande händelsen, det stora slaget mot de ottomanska turkarna. Det faktum att serberna där led nederlag förminskar inte deras minne. Det spelar inte heller någon roll för dem att det efteråt kom in ett folk av albanskt ursprung i landet. I deras ögon är folket som nu har levt i Kosovo i århundraden “främmande”, “landet är vårt fädernearv” och “tillhör oss eftersom vår religion säger det (ortodoxa kyrkan)”. Låter det inte bekant?

Under andra Världskriget gundades känslan av solidaritet mellan serber och judar. Vårt hjärta var, naturligtvis, med de modiga partisanerna. De judar som lyckades nå Titos befriade områden räddades från Holocaust. Serber och judar mördades tillsammans i de kroatiska koncentrationslägren, vilka var så hemska att även SS officerare blev skakade då de besökte dem.

Titos död och hans regims fall gjorde inte slut på känslan av solidaritet. Tvärtom. Våra högerpolitiker blev kära i Slobodan Milosevic. Ariel Sharon stödde honom officiellt. Kanske tyckte han om kombinationen av den djupa känslan att vara offer och skoningslös brutalitet.

Allt detta förklarar de blandade känslor många israeler känner inför Kosovas (kosovanernas namn på sitt land) självständighetsförklaring.

JAG ÄR RäDD ATT även i detta fall skiljer sig mina åsikter från många andra israelers. Mitt hjärta fanns hos de kosovaner som gladdes och dansade på gatorna i Pristina denna vecka.

De påminde mig om massorna som firade på Tel Avivs gator för 60 är sedan när FN:s Generalförsamling beslöt att upprätta en judisk stat. (Den beslöt också om upprättandet av en palestinsk-arabisk stat, men det har nära nog glömts.)

Denna vecka diskuterar folk i hela världen denna fråga: har kosovanerna rätt till en egen stat - eller inte? Internationell lag analyseras, tidigare analyseras, lärda argument reses för och emot.

 För mig tycks detta inte relevant. När en befolkning beslutar att den är en nation, uppträder som en nation och kämpar som en nation - då är det en nation och har rätt till sin egen nationalstat.

 (En gång sa jag detta till Golda Meir i Knesset. Hon hade som vanligt förnekat existensen av en palestinsk nation, upprepande sin berömda maxim att “det finns inte någonting sådant”. Fru premiärminister, svarade jag henne, kanske har Ni rätt, och palestinierna har helt fel när de tror att de är en nation. Men när millioner människor oriktigt tror att de är en nation, uppför sig som en nation och slåss som en nation - då är de en nation.)

Det är det enda test som räknas. Kosovas folk har bestått det provet, därför finns det en kosovansk nation, och den har rätt till en stat. Länge leve republiken Kosova!

Den oberoende republiken Kosovas barnmorska var folkmordets Milosevic. När han beslöt att genomföra en mordisk etnisk rensning och driva ut millioner kosovaner från deras land, gjorde han slut på Serbiens rätt att fortsätta härska över Kosova. Det bevisade igen hur rätt Thomas Jefferson hade när han i den amerikanska självständighetsförklaringen krävde, “en ärlig respekt för mänsklighetens åsikter”.

Milosevic, likt hans beundrare Sharon, hade enbart förakt till övers för människornas åsikter. Båda hade de fel, liksom Stalin när han föraktfullt frågade påven: "Hur många divisioner har Påven?" Etablerandet av republiken Kosova är ett straff för Milosevic, i likhet med att etablerandet av Israel var en hämnd för Hitler (även om det var palestinierna som fick betala priset).       

Mänsklighetens samvete var kränkt av den avskyvärda utdrivningen, och denna gång hade den divisioner - eller åtminstone skvadroner. USA:s flygvapen bombade Serbien och tvingade Milosevic att stoppa kriget. Kosovanerna återvände till sina hem, och sedan dess har oberoendet endast varit en fråga om tid.

(Många av mina vänner blev chockade när jag stödde bombningarna. I deras värld var allting som NATO eller amerikanarna gjorde av ondo. Jag sa dem att jag är allergisk mot folkmord. även om Gud själv påbjuder folkmord [som han enligt bibeln gjorde mot amalekiterna, kanaaniterna och perserna på Esters tid], är jag emot det. För att förhindra folkmord är jag även redo att ta djävulens sida.

Läxan av kapitlet Kosova är enkelt: sedan andra Världskriget kan man inte längre begå folkmord utan att världens samvete väcks och man försöker förhindra det. Ibland sker detta sent, även upprörande sent, men till slut kommer det utvalda offret åter att stå upp.

SKALL ISRAEL erkänna Kosovas självständighet?

Denna vecka såg jag en intervju med Knessetledamoten Arieh Eldad från ultrahögern. Ett ögonblick höll jag på att få panik, det tycktes som om han stödde Kosovas självständighet. Men hans nästa mening kunde lugna mig. Energiskt opponerade han sig emot ett erkännande.

Vart är vi på väg?! utropade han. Om provinsen Kosovo kan avskilja sig från Serbien, vad är det som hindrar Galiléen att avskilja sig från Israel? En majoritet av den galileiska befolkningen är arabisk, och imorgon kommer de att kräva en egen arabisk-galileisk stat. Om kosovanerna tillåtes att gör så, varför inte palestinierna inom Israel?    

Parallellen är naturligtvis absurd. Först och främst för att Galiléens arabiska invånare inte drömmer om att avskilja sig. Tvärtom, de kräver att integreras i Israel. Ett bevis är att när Eldads ultrahögerkollega Avigdor Liberman föreslog att Israel gav upp de områden i vilka araberna är i majoritet fanns det ingen arabisk invånare som stödde idén. Uppenbarligen vill de förbli israeliska invånare - men med lika rättigheter.   

Vem kan jämföras med kosovanerna - israelerna eller palestinierna? Det beror på hur man ser på det. Israeler kan säga att Kosova påminner om Israel. Det förklarade sig självständigt ensidigt, som vi gjorde 1948. Men palestinierna på Västbanken och Gazaremsan kan argumentera att det är de som påminner om kosovanerna och har rätt att förklara sin självständighet.  Och en av PLO:s ledarna, Yasser Abed-Rabbo, har redan sagt det. Men båda jämförelserna är felaktiga - varken Israel eller Palestina påminner riktigt om Kosova.

MEN EN MER allmän fråga blir: när har en nationell minoritet rätt att avskilja sig och etablera en egen stat? Om kosovanerna har denna rätt, varför inte baskerna i Spanien? Korsikanerna i Frankrike? Tibetanerna i Kina? Tamilerna på Sri Lanka? Kurderna i Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Luo i Kenya? Darfurierna i Sudan?

Det är ett ämne som bättre passar professorer i politisk vetenskap. Verkligheten har sitt eget språk. Inget fall är likt något annat. Det finns ingen internationell domstol som beslutar enligt någon etablerad standard, vem har denna rätt - och vem har inte. Detta är en sak som blir beslutad i praktiken. När en befolkning har bestämt sig för att till varje pris uppnå självständighet, och är redo att kämpa och att offra för sin självständighet - då har de "rätt" till självständighet.

En minoritets strävanden beror också på majoritetens inställning. En nation som är klok nog att behandla sina nationella minoriteter anständigt och tillerkänna dem verklig jämlikhet kommer att kunna hålla samman staten. Länder som Kanada och Belgien förstår detta och anstränger sig för att bibehålla statens sammanhållning. Men när det dominerande folket missbehandlar minoriteten - som serberna gjorde i Kosovo och ryssarna gör i Tjetjenien - stärker de motivationen att söka uppnå självständighet.

JAG MINNS ett samtal jag hade med Helmut Kohl, den tyske kanslern, när han besökte Israel och inbjöd fyra tysktalande israeler till en privat middag.

Medan den korpulente kanslern åt sin magra kost (och till ingen hjälp protesterade när han serverades de minsta av portioner) hade vi en livlig diskussion om Bosnien-Herzegovina, som då hade den internationella uppmärksamhetens fokus. Jag uttryckte min uppfattning att det fanns inget alternativ till att dela upp landet mellan de bosniska serberna och bosniakerna (muslimerna). Man kan inte tvinga två folk att leva tillsammans mot deras vilja, sa jag.

"Vi kan inte upprätta nya stater!" hävdade Kohl energiskt. "Gränserna i Europa kan inte ändras! Om vi börjar med det kommer det inte att ta slut. Vad skulle hända med den tysk-polska gränsen? Den tysk-tjeckiska?"

Jag ville, med all respekt, säga att denna inställning var fel. Men jag hejdade mig. Trots allt så var han en regeringschef och jag var endast en ringa fredsaktivist. Men senare när jag besökte Bosnien blev min övertygelse ännu starkare. I teorin har Bosnien förblivit "enat", men i praktiken finns det två stater som hatar varandra. Det finns nästan ingen kontakt mellan dem, i praktiken finns det två stater, även om det formellt endast är en stat.

Nu leder Tyskland en process i vilken en gräns ändras i Europa. Tyskland har erkänt det nya Kosova.

JOGOSLAVIEN HAR splittrats och nu har också Serbien splittrats. Kanadas och Belgiens enhet är skör. Kenya håller på att delas mellan etniska grupper ("stammar"). På många platser i världen drömmer minoritetsfolk om en egen nation.

Synbarligen en paradox. En liten stat, även en medelstor stat, kan inte upprätthålla självständighet i en värld som oundvikligen går mot globalisering. Stater som Tyskland och Frankrike är tvingade att överföra stora delar av sin suveränitet till regionala superstater som Europeiska Unionen. Den franska ekonomin och den tyska armén är en angelägenhet för Bryssel mer än för Paris och Berlin. Så vad är det för mening med att skapa mindre stater?

Svaret ligger i nationalismens kraft, som inte minskar, snarare det motsatta. För hundra eller två hundra år sedan kunde inte Korsika försvara sig själv. För att vara tryggt var det tvunget att bli en del av det franska kungariket. Baskien kunde inte upprätthålla en oberoende ekonomi och tvingades bli en del av en större ekonomisk enhet som Spanien. Men idag, när besluten tages i Bryssel, varför skulle inte korsikaner och basker ha sina egna stater och bli separata medlemmar av EU?

Detta är en tendens över hela världen. Separata nationer förenar sig inte till nya stater, tvärtom, existerande stater bryts upp till nationella delar. De som tror att israeler och palestinier kommer att förenas imorgon lever inte i den verkliga världen. Sloganen "två stater för två folk" är relevant idag mer än någonsin.

Israel, som närmar sig sin 60-årsdag, borde erkänna republiken Kosova och önska den välgång.

Uri Avnery

upp