Uri Avnery

16.2.08

Blod och champagne.

ALLA MÄNSKOR hyllar yrket som de är bäst i.

Om man frågar en person på gatan om vilken verksamhet som Israel är bäst på, skulle svaret troligen bli högteknologi. Inom detta område har vi uppnått många imponerande framgångar. Det verkar som om nästan inte en dag går utan att ett israeliskt företag, som ofta startat i ett garage, blir sålt för hundratals miljoner. Israel är ett av de främsta länderna i världen i högteknologi. 

Men yrket i vilket Israel inte bara är en av de största, men obestridligt är Nummer Ett, det är likvideringar.

Denna vecka bevisades detta åter. Det hebreiska verbet “lekhassel” - likvidera - i alla dess grammatiska former, dominerar just nu den allmänna debatten. Respekterade professorer debatterar med akademiskt allvar när och vem som skall likvideras. Gamla generaler diskuterar med yrkesmässig nit likviderandets tekniker, regler och metoder. Sluga politiker tävlar med varandra om antalet och statusen hos kandidaterna för likvidering.

INTE PÅ LÄNGE har det varit en sådan orgie av jubel och gratulationer i israelisk media som det varit denna vecka. Varje reporter, varje kommentator, varje politiker, varje celebritet intervjuad i TV, radio och tidningarna, strålade av stolthet. Vi har gjort det! Vi har lyckats! Vi har “likviderat” Imad Mughniyeh!                                 

Han var en “terrorist”. Inte bara en terrorist, en mästerterrorist! En ärketerrorist! Terroristernas kung! Från timma till timma växte hans gestalt för att nå gigantiska proportioner. Jämfört med honom är Osama bin-Ladin blott en nybörjare. Listan över hans bedrifter växte från nyhetsrapport till nyhetsrapport, från rubrik till rubrik. 

Det finns och har aldrig funnits någon som han. I åratal har han hållit sig utom synhåll. Men våra duktiga pojkar - många, många duktiga pojkar - har inte ett ögonblick glömt honom. De arbetade dag och natt, veckor och månader, år och decennier, för att spåra honom. De “känner honom bättre än hans vänner, bättre än han känner sig själv” (citat från en respekterad Haaretzkommentator, skadeglad som sina kollegor).

Men en glädjedödande Väst-kommentator på Aljazeera sa att Mughniyeh hade kommit utom synhåll eftersom han inte längre var av betydelse, att hans stora dagar som terrorist var under 80- och 90-talen när han kapade ett flygplan och sprängde USA:s bas i Beirut och israeliska institutioner utomlands. Sedan Hizbollah blivit en stat i staten med sin egen armé, har han - enligt denna version - överlevt sin användbarhet.                             

Personen Muhngiyeh har försvunnit och legenden Muhngiyeh har tagit hans plats, en världsomfattande mytologisk terrorist som länge hade varit märkt som “Dödens son” (d.v.s. en person att bli dödad) som någon utgången general förklarade på TV. Hans “likvidering” var en enorm, nästan övernaturlig prestation, mycket viktigare än det andra Libanonkriget, i vilket vi inte var så framgångsrika. “Likvideringen” är jämförbar med den ärorika bedriften i Entebbe, kanske större än den.

Visserligen ålägger oss den heliga Bok: “Gläd dig icke, när din fiende faller, och låt ej ditt hjärta fröjda sig, när han störtar över ända," (Ordspråksboken 24:17). Men detta var inte vilken fiende som helst, det var en super-super fiende och därför skall säkert Herren ursäkta oss för att vi dansar av glädje i TV-program efter TV-program, i artikel efter artikel, i tal efter tal, så länge som vi inte delar ut godis på gatorna - även om Israels regering halvhjärtat förnekar att vi var de som "likviderade" mannen.  

AV EN TILLFÄLLIGHET blev "likvideringen" verkställd bara några dagar efter att jag skrev en artikel om ockuperande makters oförmåga att förstå motståndsrörelsers inre logik. Mughniyehs "likvidering" är ett utomordentligt exempel på detta. (Visserligen gav Israel upp sin ockupation av södra Libanon för några år sedan, men relationerna mellan parterna har förblivit vad de var.)

I de israeliska ledarnas ögon var "likvideringen" en stor framgång. Vi har "huggit huvudet av ormen" (en rubrik i Haaretz). Vi har tilldelat Hizbollah enorm skada, så mycket att det inte kan repareras. "Detta är inte hämnd, det är prevention", som en annan av de ledande journalisterna förklarade (åter Haaretz). Detta är en så betydelsefull framgång att den uppväger den oundvikliga hämnden, vad än antalet offer kan bli.

Med Hizbollahs ögon ser sakerna helt annorlunda ut. Organisationen har fått ännu en värdefull tillgång: en nationell hjälte vars namn fyller etern från Iran till Marocko. Den "likviderade" Mughniyeh är värd mer än den levande Mughniyeh, oberoende av vad hans verkliga status var vid slutet av hans liv.

Det är tillräckligt att minnas vad som hände här 1942 när britterna "likviderade" Abraham Stern (också kallad Ya'ir): av hans blod föddes organisationen Lehi (också kallad Sternligan) och blev den kanske mest effektiva terroristorganisationen under 1900-talet.

Därför har Hizbollah inget intresse av att förringa den "likviderades" status. Tvärtom, precis som Ehud Olmert har Hassan Nazrallah allt intresse av att blåsa upp hans ställning till enorma proportioner.

Om Hizbollah på senaste tiden varit långt från det arabiska strålkastarljuset så är de nu tillbaka med en skräll. Nästan alla arabiska stationer ägnade timmar åt "vår broder martyren kommendör Imad Mughniyeh al-Hajj Rudan.  

I kampen om Libanon - den kamp som mest sysselsätter Nasrallah - har organisationen vunnit en stor fördel. Folkmassor kom till begravningen och ställde i skuggan den nästan samtidiga minnesparaden för hans motståndare, Rafiq al-Hariri. I sitt tal beskrev Nasrallah sina motståndare föraktfullt som medbrottslingar till mordet på hjälten, usla samarbetare med Israel och USA och uppmanade dem att lämna landet och flytta till Tel Aviv eller New York. Han har dragit på några hack i sin kamp för att dominera cedrarnas land.

Det mest betydelsefulla är att ilskan över mordet och stoltheten över martyren kommer att inspirera en ny generation unga människor som kommer att vara redo att dö för Allah och Nasrallah. Desto mer den israeliska propagandan förstorar Mughniyehs proportioner desto fler unga shiiter kommer att inspireras att följa hans exempel.

I detta avseende är Mughniyehs karriär intressant. När han föddes i en shiitisk by i södra Libanon var shiiterna där ett föraktat, kuvat och maktlöst samhälle. Han anslöt sig till palestinska Fatah som vid den tiden dominerade södra Libanon, och blev till slut en av Yasser Arafats livvakter (jag kan ha träffat honom när jag mötte Arafat i Beirut). Men när Israel lyckades driva ut Fatahs styrkor ur södra Libanon stannade Mughniyeh kvar och anslöt sig till Hizbollah, den nya stridande organisationen som hade fötts som ett direkt resultat av Israels ockupation.

ISRAEL PÅMINNER NU om en person vars granne ovanför just har släppt en känga på golvet och som väntar på att den andra kängan skall släppas.

Alla vet att hämnden skall komma. Nasrallah har lovat det, med tillägget att det kan ske var som helst i världen. Sedan länge tror folk i Israel mycket mer på Nasrallah än på Olmert.

Israeliska säkerhetsorgan delar ut alvarliga varningar till dem som skall resa utomlands - att varje ögonblick vara på sin vakt, inte vara iögonfallande, inte vara i grupp med andra israeler, inte acceptera ovanliga inbjudningar, etc. Media har förstorat dessa varningar intill hysteri. På de israeliska ambassaderna har säkerheten skärpts. Vid den norra gränsen har man beordrat höjd beredskap - bara några dagar efter att Olmert i Knesset skröt om att sedan kriget den norra gränsen nu är tystare än någonsin.                         

Denna oro är långtifrån grundlös. Alla tidigare “likvideringar” av detta slag har fört med sig digra konsekvenser:

- Det klassiska exemplet är “likvideringen” av Nasrallahs föregångare, Abbas Mussawi. Han dödades i södra Libanon 1992 från Apachehelikoptrar. Hela Israel gladde sig. även då flödade champagnen. Hizbollahs hämnd blev att spränga Israels ambassad i Buenos Aires och även det judiska centret där. Det påstås nu att den som planerade dessa dåd var Imad Mughniyeh. Mer än hundra människor drabbades. Det främsta resultatet var att den ganska grå Mussavi efterträddes av den sofistikerade och överlägset bättre ledaren Nasrallah tog över.     

- Innan dess beordrade Golda Meir en serie “likvideringar” för att hämnas tragedin med de israeliska idrottsmännen i München (de flesta av dem blev i verkligheten dödade av den inkompetenta tyska polisen som försökte hindra att de skulle flygas till Algeriet som gisslan). Ingen av dem som blev “likviderade” hade någonting att göra med själva illdådet. De var PLO: s diplomatiska representanter som satt på sina kontor. Detta är fullt ut beskrivet i Stephen Spielbergs film “München”. Resultat: PLO blev starkare och blev statsbildande och Yasser Arafat återvände slutligen till Palestina.

“Likvideringen” av  Yahyah Ayyash i Gaza 1996 påminner om Mughniyehaffären. Den utfördes med hjälp av en preparerad mobiltelefon. Ayyash betydelse blåstes också upp till gigantiska proportioner så att hade blivit en legend redan under sin livstid. Hans öknamn “ingenjören” fick han eftersom han preparerade de explosiva medel som Hamas använde. Shimon Peres som hade övertagit premiärministerposten efter mordet på Yitzhak Rabin trodde att “likvideringen” skulle göra honom så populär att han skulle bli återvald. Det motsatta skedde, Hamas reagerade med en serie sensationella självmordsbombningar som tog Binyamin Netanyahu till makten.

- Fathi Shikaki, ledare för Islamic Jihad, blev “likviderad” 1995 av en cyklist som sköt honom på en gata på Malta. Den lilla organisationen blev inte utplånad, istället växte den genom sina hämndaktioner. Idag är det den gruppen som avfyrar Qassamraketerna mot Sderot.

- Hamas ledare Khaled Mash’al blev “likviderad” på en gata i Amman genom en giftinjektion. Händelsen upptäcktes genast och förövarna identifierades och en rasande kung Hussein tvingade Israel att leverera det motgift som räddade hans liv. “Likvidatörerna” tilläts återvända hem i utbyte mot att Hamas grundare sheik Ahmad Yassin frigavs ur fängelset i Israel. Som ett resultat blev Mash’al befodrad och är nu Hamas politiske ledare.

- Sheik Yassin, förlamad i benen, blev i sin tur "likviderad" vid en helikopterattack när han efter bönen lämnade en moské. Ett tidigare försök då hans hem bombades hade misslyckats. Sheiken blev en martyr för hela arabvärlden och har sedan dess tjänat som inspiration för hundratals Hamasattacker.

DEN GEMENSAMMA nämnaren för alla dessa och många andra aktioner är att de skadar inte de "likviderades" organisationer men orsakar en boomerangeffekt, och åstadkommer alvarliga hämndattacker.

Beslutet att utföra en "likvidering" påminner om beslutet som togs för att starta det andra Libanonkriget, inte någon av beslutsfattarna bryr sig ett dugg om civilbefolkningens lidande vilken oundvikligen blir offer för hämnden.

Så varför utföres "likvideringarna"?

En av generalerna som tillfrågades detta svarade: "På det finns inget bestämt svar." 

Detta svar dryper av chutzpa, hur kan någon besluta om en sådan handling när det inte finns något tydligt svar på frågan om den är värd sitt pris?

Jag misstänker att den verkliga anledningen är både politisk och psykologis. Politiskt eftersom det alltid är populärt. Efter varje "likvidering" jublar man stort. När hämnden kommer ser inte folket (och media) sambandet mellan "likvideringen" och responsen. Man ser dem åtskilda. Få människor har tid och benägenhet att tänka på det när alla brinner av raseri över den senaste mördande attacken.

I den nuvarande situationen finns det ytterligare en politisk motivering. Armén har inget svar på Qassamraketerna, inte heller har den någon önskan att bli insnärjd i en återockupering av Gazaremsan, med alla dess förväntade offer. En sensationell "likvidering" är ett enkelt alternativ.

Den psykologiska anledningen är också tydlig: det är tillfredställande. Visserligen är "likvidering" - som ordet visar - mer passande för den kriminella världen än för en stats säkerhetsorgan. Men det är en utmanande och komplicerad uppgift, som i en maffiafilm, vilket ger "likvidatorerna" mycket tillfredställelse. Ehud Barak t.ex. var en likvidator från början av sin militära karriär. När "likvideringen" slutar med succé kan bödlarna höja sina champagneglas.

En blandning av blod, champagne och dårskap är en berusande men giftig cocktail.

Uri Avnery

upp