Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
9.2.08
Ett förutsägbart slut.
EN VIS MAN har sagt:
"Ett dumhuvud lär av sina erfarenheter. En intelligent person lär av andras
erfarenheter." Till vilket man kan tillägga: "Och en idiot lär inte ens av sina
egna erfarenheter." Så vad kan vi lära av
en bok som visar att vi inte lär av våra erfarenheter?
Detta för att komma
fram till en rekommendation av en sådan bok. I regel rekommenderar jag inte
böcker, inte ens mina egna. Men denna gång känner jag att jag måste göra ett
undantag. Boken är William Polks
"Violent Politics", som nyligen kom ut i USA. Polk var i Palestina
1946 under kulmen av kampen mot den brittiska ockupationen, och sedan dess har
han studerat befrielsekrigens historia. På mindre än 300 sidor jämför han
uppror, från den amerikanska revolutionen till krigen i Afghanistan. Hans år på
utrikesdepartementet involverade honom i Israel Palestina konflikten. Hans
slutsatser är högst belysande. JAG ÄR SÄRSKILT
intresserad i detta ämne. När jag anslöt mig till Irgun vid 15 års ålder sa man
till mig att läsa böcker om tidigare befrielsekrig, speciellt de polska och
irländska. Flitigt läste jag varenda bok jag kunde komma över och har sedan dess
följt uppror och gerillakrig i hela världen; Malaysia, Kenya, Sydjemen,
Sydafrika, Afghanistan, Kurdistan, Vietnam och andra. I ett av dem, Algeriets
befrielsekrig, var jag personligen inblandad. När jag tillhörde Irgun
arbetade jag på kontoret hos en Oxfordutbildad advokat. En av våra klienter var
en brittisk ämbetsman i mandatets regering. Han var en intelligent och trevlig
person med humor. Jag minns en gång när han var på kontoret att jag tänkte: Hur
kan ett så intelligent folk driva en så dåraktig politik? Desto mer jag sedan
dess har fått inblick i andra uppror desto starkare har min förundran blivit. är
det möjligt att själva ockupationen och motståndet mot den dömer ockupanten till
ett dumt beteende, gör även de mest intelligenta till idioter? För några år sedan
visade BBC en lång serie om befrielseförloppet i de tidigare brittiska
kolonierna, från Indien till de karibiska öarna. Man ägnade en sändning för
varje koloni. Tidigare koloniala administratörer, officerare i ockupationsarmén,
befrielsekämpar och andra ögonvittnen intervjuades. Mycket intressant och mycket
nedslående. Nedslående - eftersom
händelserna upprepade sig nästan exakt. Varje kolonis härskare upprepade
misstagen som den tidigare visade episodens härskare hade gjort. De hade samma
illusioner och fick utstå samma nederlag. Ingen lärde något av sina föregångare,
även om föregångaren var densamme - som de brittiska poliserna som förflyttades
från Palestina till Kenya. I sin bok beskriver
Polk de viktigaste upproren de senaste 200 åren, jämför dem med varandra och
drar de uppenbara slutsatserna.
VARJE UPPROR är
naturligtvis unikt och skiljer sig från alla andra, eftersom bakgrunden är olik,
liksom det ockuperade folkets kultur skiljer sig från ockupantens kultur.
Britterna skiljer sig från Holländarna och de båda är olika fransmännen. George
Washington var olik Tito, och Ho Chi Minh var inte som Yasser Arafat. Men trots
detta är det en förbluffande likhet mellan alla befrielsekamper. För mig är den främsta
lärdomen denna: från det att allmänheten fattar tycke för rebellerna är
upprorets seger säkrad. Detta är en absolut
regel: ett uppror stött av folket är givet att vinna, vilken taktik
ockupationsmakten än antar. Ockupanten kan döda urskiljningslöst eller anta mer
human metoder, tortera tillfångatagna motståndskämpar till döds, eller behandla
dem som krigsfångar - i längden gör det ingen skillnad. Den siste ockupanten kan
gå ombord på en båt under en högtidlig ceremoni, likt den brittiske ambassadören
(High Commissoner) i Haifa, eller slåss för en plats på den sista
helikoptern, som de sista amerikanska soldaterna på taket till amerikanska
ambassaden i Saigon - nederlaget var givet från det ögonblick upproret hade nått
en viss punkt. Det verkliga kriget mot
ockupationen sker i den ockuperade befolkningens sinnen. Därför är
frihetskämpens främsta uppgift inte att slåss mot ockupationen, vilket man kan
tycka, men att vinna folkets hjärta. Och på andra sidan är det inte ockupantens
främsta uppgift att döda frihetskämpar, men att hindra befolkningen från att
omfamna dem. Kampen gäller folkets hjärtan och sinnen, deras tankar och känslor. Detta är en av
anledningarna till varför generaler nästan alltid misslyckat i sin kamp mot
befrielsekämpar. En militärofficer är den minst lämpade person för en sådan
uppgift. Hela hans fostran, hans sätt att tänka och allt han har lärt sig står i
motsatts till denna uppgift. Napoleon, det militära geniet, misslyckades i sina
ansträngningar att övervinna frihetskämparna i Spanien (där ordet gerilla, litet
krig, myntades), inte mindre dum än den dummaste amerikanske general i Vietnam. En arméofficer är en
tekniker, tränad att kunna utföra en speciell uppgift. Det jobbet är inte
relevant beträffande en strid mot en befrielserörelse, trots de ytliga
likheterna. Det faktum att en målare handskas med färger gör honom inte till en
porträttmålare. Att en ingenjör är mycket duktig betyder inte att han är en
duktig rörmokare. En general förstår inte det nationella upprorets innersta
väsen och kan därför inte få grepp om dess beteenden. Till exempel, en
general mäter sin framgång i hur många fiender som dödats. Men den kämpande
underjordiska organisationen blir starkare desto fler döda krigare den kan visa
för folket, vilket identifierar sig med martyrerna. En general lär sig att
förbereda ett slag och vinna det, men hans motståndare, gerillakrigarna,
undviker helst strid. IKONEN CHE GUEVARA
definierade utmärkt de stadier ett klassiskt befrielsekrig genomgår: "Först
finns en delvis beväpnad grupp som tar sin tillflykt till
någon otillgänglig plats svår att nå [eller bland befolkningen i en stad, vill
jag tillägga]. Den slår till mot myndigheterna och fler missnöjda bönder, unga
idealister, etc. ansluter sig. Den kontaktar invånarna och utför lätta
slå-till-och-fly attacker. Alltefter nya rekryter fyller leden tar den sig an
fiendens bas och krossar dess ledande funktioner... Under nästa steg upprättas
provisoriska baser...och man antar vad som kan liknas vid en regering i
miniatyr..." och så vidare. För att lyckas hela
vägen behöver rebellerna en idé som kan tända befolkningens entusiasm. Folket
enas runt dem och tillhandahåller hjälp, skydd och underrättelser. Efter detta
stadium är allting som ockupationsmyndigheterna gör en hjälp för rebellerna. När
frihetskämparna dödas kommer många andra fram och fyller deras led (som jag i
min ungdom gjorde). När ockupanten bestraffar befolkningen kollektivt enbart
förstärks hatet och det gemensamma biståndet. När de lyckas tillfångata eller
döda ledarna för frihetskampen tar andra ledare deras plats - likt hydran i
grekisk mytologi, som fick nya huvud för vart och ett som Herkules högg av.
Då och då lyckas
ockupanten orsaka splittring bland frihetskämparna och betraktar detta som en
stor seger. Men alla fraktionerna fortsätter att enskilt bekämpa ockupanten,
tävlande med varandra, som nu Fatah och Hamas gör.
DET ÄR SYND att Polk
inte ägnade ett speciellt kapitel åt Israel Palestina konflikten, men det är
inte nödvändigt. Vi kan själva skriva det utifrån vårt förstånd. Under alla åren av 40
års ockupation har våra politiska och militära ledare misslyckats i kampen mot
det palestinska gerillakriget. De är varken dummare eller grymmare än sina
föregångare - holländarna i Indonesien, britterna i Palestina, fransmännen i
Algeriet, amerikanerna i Vietnam, ryssarna i Afghanistan. Våra generaler kanske
slår dem alla i arrogans - deras tro att de är de smartaste och att det "judiska
huvudet" kan uppfinna patent som alla dessa goyim aldrig skulle komma på. Från den stund Yasser
Arafat lyckades vinna den palestinska befolkningens hjärta och förena dem kring
en brinnande önskan att befria sig från ockupationen, var kampen avgjord. Om vi
hade varit kloka skulle vi ha gjort en politisk överenskommelse med honom vid
den tiden. Men våra politiker och generaler är inte klokare än alla andra. Så vi
skall fortsätta dödandet, bombandet, förstörandet och utdrivandet, i den
dåraktiga tron att om vi bara slår till en gång till så kommer den efterlängtade
segern att bli synlig i slutet av tunneln - bara för att inse att den mörka
tunneln bara har lett oss in i en ännu mörkare tunnel. När befrielserörelser
inte uppnår sina mål händer det alltid att andra mer extrema rörelser uppstår
bredvid eller ersätter den tidigare, och vinner folkets hjärta. Hamasliknande
organisationer tar över från Fatahliknande. Kolonialregimen, som inte har nått
en överenskommelse i tid med den mer moderata organisationen, blir till slut
tvingad att komma till tals med den mer extrema. General Charles de
Gaulle lyckades stifta fred med de algeriska rebellerna innan detta stadium
inträffat. En och en kvarts millioner bosättare hörde en morgon att den franska
armén en bestämd dag skulle packa ihop och åka hem. Bosättarna, många av dem av
fjärde generationen, flydde för sina liv, utan att få någon kompensation (till
skillnad från de israeliska bosättarna som lämnade Gazaremsan 2005).
Men vi har ingen de Gaulle.
Vi är dömda att i evighet fortsätta. Om det inte var för de
fruktansvärda tragedier vi varje dag bevittnar, skulle kunna le åt våra
politikers och generalers patetiska hjälplöshet när de springer omkring utan att
veta varifrån deras räddning skall komma.
Vad skall vi göra? Svälta dem alla?
Det ledde till murens kollaps vid gränsen till Egypten. Döda deras ledare?
Vi har redan dödat sheik Ahmed Yassin
och oräkneliga andra. Skall vi sätta igång "den Stora Operatione" och
återockupera hela Gazaremsan? Vi ha redan erövrat den två gånger tidigare. Denna
gång kommer vi att möta mycket mer avancerad gerilla och som är ännu mer rotad i
befolkningen. Varje stridsvagn, varje soldat kommer att vara en måltavla.
Jägaren kan mycket väl bli bytet. SÅ VAD KAN vi göra som
vi inte redan har gjort? Först av allt, få varje
soldat och politiker att läsa William Polks bok, tillsammans med en av de bra
böckerna om den algeriska kampen. För det andra, gör vad
alla ockupationsregimer till slut har gjort i alla länder där befolkningen har
rest sig: nå en politisk överenskommelse som båda sidor kan leva med och vinna
på. Och gå ut. Trots allt, om slutet
finns inget tvivel. Den enda frågan är hur mycket mer dödande, hur mycket mer
förstörelse, hur mycket mer lidande som skall orsakas innan ockupanterna når
fram till den oundvikliga slutsatsen. Varje droppe blod som
spills är en förspilld droppe blod. Uri Avnery (övers.
fr. eng. Sven Börtz)