The article in english.

Uri Avnery

2.2.08

Från Stalingrad till Winograd.

UNDER NÅGRA dagar såg landet ut som Concordplatsen i Paris 1793. Allt folket stod med blickarna mot giljotinen och väntade, att bödelns vagn med andelsmannen skulle anlända, att adelsmannen skulle läggas ner, att bilan skulle falla på hans nacke och att en soldat till folkets förnöjelse skulle hålla upp hans avhuggna blodiga huvud.  

Allas ögon var riktade på Winogradkommissionens giljotin. Domaren satt ner framför kamerorna och läste upp rapporten. Men bilan föll inte. Ingen soldat höjde det avhuggna blodiga huvudet. Huvudet stannade kvar på dess plats. Ehud Olmert är ingen adelsman och hans huvud sitter stadigt på hans skuldror.

Från den ena till den andra ändan av landet hördes en djup suck av besvikelse. Reportrarna och kommentatorerna studsade upp från sina platser, likt skrynkliga häxor vars adelsman rymt från torget i Paris.

Winogradkommissionen har misslyckats, utropade vredgat kommentatorerna. Till krigets många misslyckanden måste nu även

kommissionens misslyckande läggas.

VARJE ERFAREN politiker känner till axiomet: Den som väljer ledamöter till en kommission bestämmer i förväg dess slutsatser.

Detta är nästan självklart. Trots allt är ledamöterna av en kommission inte mer än människor. Människor har åsikter och uppfattningar. Dessa är i förväg kända av personen som väljer ut dem. Han kan bestämma de ledamöter han vill. Om han utnämner höginkomsttagare kan han vara ganska säker på att de inte kommer att höja skatterna för de rika. Om han istället utnämner vänsteranhängare kommer rekommendationerna att bli helt annorlunda.

När därför den föreslagna lagen för Undersökningskommissioner debatterades beslöt vi att ledamöterna i en sådan kommission inte skulle utses av regeringen utan av presidenten för Högsta domstolen. Vid den tiden var jag ledamot i Knesset och tog aktiv del i debatten. Jag föreslog inte bara att chefsjuristen skulle utse kommissionens ledamöter utan att han - och inte regeringen - skulle besluta om upprättandet av en undersökning. (Detta avslogs.)

Detta hände sju år innan den unge Ehud Olmert första gången invaldes till Knesset. Men han förstår lagen alldeles utmärkt. Efter det andra Libanonkriget när det föreslogs att en "officiell" undersökningskommission skulle tillsättas, motsatte han sig det mycket bestämt. Han insisterade på en kommission tillsatt av regeringen. Ledamöterna i en officiell kommission tillsättes av chefen för Högsta domstolen, till skillnad från den av regeringen utsedda kommissionen.

Leve den lilla skillnaden.

Tillsättandet av Winogradkommissionen möttes av många tvivel. Men dessa försvann när interimrapporten släpptes i april 07. Den var skarp och utan kompromisser. Den innehöll mycket negativa kommentarer om Olmert.

Därför slappnade folket av. Skillnaden mellan de två typerna av kommission var bortglömd. Winogradkommissionen betedde sig precis om en "officiell" kommission, tog beslut likt en sådan och talade som en sådan. Den hissade upp giljotinens bila och alla väntade på att den skulle falla på Olmerts nacke.

Sedan blev det tydligt att den lilla skillnaden var en mycket väsentlig skillnad. Kommissionen utnämnd av Olmert har nu gett ut en slutlig rapport som längs hela linjen är fördelaktig för Olmert, särskilt beträffande anklagelsen att Olmert hade beslutat om landoperationen i sista minuten och skickat soldater i döden för att rädda sitt personliga anseende.

Kommissionen lade inte någon personlig skuld på någon politiker eller general. Detta kunde den grunda på ett beslut av Högsta domstolen som uttryckligen hade förbjudit kommissionen att fördöma någon personligen.

Hur kom detta sig? När Knesset antog lagen om Undersökningskommissionen ägnade vi mycket uppmärksamhet åt artikel 15. Den förbjuder att fördöma någon utan att ge dem en skälig möjlighet att försvara sig. En sådan person måste varskos och uppmanas att skaffa en advokat, att förhöra vittnen och inkalla egna vittnen.

Detta är en lång process och en undersökningskommission har i allmänhet bråttom att avsluta sin undersökning innan anledningen till undersökningen är bortglömd. Till exempel, undersökningskommissionen som upprättades efter Yom Kippurkriget, under domare Agranat, helt enkelt ignorerade artikel 15 och beslöt att avsätta arméchefen, befälhavaren över Södra fronten och andra generaler, utan att alls i förväg meddela dem.

Winogradkommissionen valde en annan väg: när arméns ledare begärde av Högsta domstolen att den skulle följa artikel 15 lovade kommissionen att den inte skulle klandra någon personligen.

Kommissionen kunde förstås ha beskrivit Olmerts del i kriget i så skarpa ordalag att det tvingat honom att avgå. Det gjorde den inte. Tvärtom fastställde den att hans beslut var skäliga.

Bilan föll inte, Olmert blev omskakad, men förblev stående.

EFTER SABRA OCH SHATILAMASSAKERN 1982  publicerade den "officiella" undersökningskommissionen under domare Kahan en exemplarisk rapport som lade fram alla fakta. Men dessa kunde ha lett till mycket skarpare slutsatser än de verkligen gjorde. Istället för att finna att Ariel Sharon och hans hejdukar var skyldiga till "indirekt ansvar" för massakern, kunde de ha beslutat att de bar direkt ansvar. Varför gjorde de inte det, och endast avsatte Sharon och några officerare? Jag antar att de ryggade av rädsla för att orsaka allvarlig skada för staten Israel.    

Nu skulle jag kunna skriva detsamma om Winogradkommissionen. De fakta som framlagts av den ger skäl för mycket strängare slutsatser. Vad höll dem tillbaka? Man kan gissa: de fem kommissionsledamöterna, alla betydelsefulla medlemmar av etablissemanget - 2 generaler, 2 ledande akademiker, 1 domare - ville inte fälla Olmert, etablissemangets no 1. Kanske var de rädda att hans plats skulle tas av någon mycket värre - en oro delad av många andra i landet.  

Som framstående etablissemangspersoner ryggade kommissionens ledamöter också från att vidröra två grundläggande frågor rörande det andra Libanonkriget: (a) Varför det överhuvudtaget inleddes, och (b) Vad var anledningen till arméns chockerande försämring. 

I SINA TVÅ rapporter hävdar kommissionen att beslutet att starta kriget var taget på ett förhastat och oansvarigt sätt. De uppgivna målen för kriget var fullständigt ouppnåeliga. Men kommissionen sa inte vad som hade gett Olmert & Co - Israels regering - anledning till ett sådant beslut.

Vi vet med säkerhet att planerna för kriget hade förberetts under lång tid. Dessa repeterades endast en månad innan kriget och förändringar gjordes utifrån resultaten. När det kom till kritan utfördes inte alls dessa planer. Men det står klart att regeringen och armén länge hade tänkt attackera Hizbollah.

Under sex år hade den norra gränsen varit fullständigt tyst. Hizbollah installerade raketer (som de gör nu) men visade då (liksom nu) inga tecken på avsikter att attackera Israel.

Intrånget över gränsen vid vilket två israeliska soldater blev tillfångatagna var ett undantag. Aktionen avsåg att förse sig med ett byte för förhandlingar för frisläppandet av Hizbullahfångar som hölls fångna i Israel (och kanske för att demonstrera solidaritet med Hamas som just hade tillfångatagit en israelisk soldat vid ett liknande intrång.) Hassan Nasrallah medgav senare att det var ett gravt misstag och skulle inte ha gjorts om han hade kunnat föreställa sig att det skulle kunna orsaka ett krig. (Olmert å sin sida, har inte medgivit något misstag.)

Som jag direkt sa vid krigets början så var denna händelse en förvändning för kriget, inte anledningen till det. Om så, vad var den verkliga orsaken? Den civile Olmerts traktan efter militär ära? Arméchefen Dan Halutz dröm att bevisa att flygvapnet ensamt kunde vinna ett krig, genom massiv bombning av civilbefolkningen? Illusionen att Hizbollah skulle kunna elimineras genom ett enda kraftigt slag?

När domare Winograd försökte förklara varför en del av rapporten måste hållas hemlig tilldrog sig inte orden han använde någon uppmärksamhet: "Statens säkerhet och dess utländska relationer". Utländska relationer? Vilka utländska relationer? Relationer med vem? Det finns bara ett relevant svar: relationerna med USA.

Det skulle kunna vara kruxet i saken: Olmert uppfyllde en amerikansk önskan. President Bush ville installera sin skyddsling, Fouad Siniora, som härskare i Beirut. För den skull måste Hizbullah, den starkaste libanesiska oppositionen, elimineras. Bush ville också åstadkomma regimändring i Syrien, ett av de främsta hindren för de amerikanska ambitionerna i regionen.

Jag tror att detta är den felande länken i Winograds kedja. Olmert kunde ha sagt: "Jag bara lydde order." Men det är naturligtvis outtalbart.

DET ANDRA svarta hålet i rapporten gäller Israels armé. Rapporten gav den en mördande kritik. Aldrig förr har arméns ledare beskrivits på ett sådant sätt - som en bunt folk utan karaktär, talang eller kompetens; generaler som är redo att sända soldater till sin död i en operation som de tror är dömd att misslyckas, bara för att de inte vågar gå emot sina överordnade; generaler som inte begär en tydlig beskrivning av anfallsmålen innan de går i strid; generaler som inte inser sin armés ödesdigra fel och som själva är ansvariga - de och deras föregångare - för dessa fel.

Allt detta har nu blivit sagt. Vad som inte blivit sagt är: hur fick vi sådana ledare? Vad har orsakat dessa fel?

Svaren kan summeras till ett ord: ockupationen.

Under de senaste åren har jag skrivit dussintals artiklar om de förödande effekter som ockupationen har på armén. Man kan inte i decennier sysselsätta en armé som kolonialpolis för att krossa motståndet hos en ockuperad befolkning, utan att dess karaktär förändras. Soldater som springer efter stenkastande barn i kasbahns gränder, som på natten bankar på invånarnas dörrar, som använder schaktmaskiner för att förstöra människors hem, och allt detta år ut och år in - sådana soldater är inte dugliga för att strida i ett modernt krig.

Och än värre: en sådan kolonialarmé drar inte till sig de bästa och de mest begåvade. Dessa går nu till vetenskap och högteknologi. Arméns brutala arbete mot civilpersoner och gerillakrigare väcker avsky hos människor med samvete och känslighet, just de som är ryggraden i en bra officerskår. Den avtrubbar sinnena på dem som är kvar, eller sänder dem hem traumatiserade från de ockuperade territorierna.

Under de 40 åren av ockupation har israels armé förlorat det slags officerare som ledde krigen 1948 och 1967, folk som Yitzhak Sadeh, Yigal Allon, Yitzhak Rabin, Ezer Weitzman, Matti Peled, Haim Bar-Lev och David Elazar, för att bara nämna några. Deras plats har tagits av en medioker, ansiktslös grupp, grå och arroganta tekniker, folk med ytligt tänkande, kolonialist- och extremhögerattityder, med en ständigt ökande procent bärare av knypplade kippas.

Det är den gruppen rapporten talar om - men utan att säga det. Det är en ockupationsarmé med negativt naturligt urval som är i verksamhet - alla som inte känner sig bekväma i denna miljö lämnar den. Som inom alla arméer, den stämning som är rådande i toppen - god eller dålig - sipprar ner till den lägste soldaten.

Detta är inte en armé av Stalingradsoldater som försvarar sitt land - detta är en armé av Winogradsoldater. En armé som inget geni kan "rätta till", som kommissionen begär. Eftersom alla dess felaktigheter stammar från den ursprungliga synden: ockupationen.

Uri Avnery

 upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)