The article in english.

Uri Avnery

26.1.08

Värre än en förbrytelse.

DET SÅG UT som Berlinmurens fall. Det inte bara såg så ut, för ett ögonblick var gränsövergången i Rafah Brandeburger Tor.

Det är omöjligt att inte känna en stor upprymdhet när massor av förtryckta och hungriga människor river ner muren som stänger dem inne, deras strålande ögon, omfamnande alla de möter - att känna så även när det var din egen regering som byggde muren.

Gazaremsan är det största fängelset på jorden. Rivningen av muren i Rafah var en frihetshandling. Det bevisar att omänsklig politik alltid är dum politik. Ingen makt kan stå emot en massa av människor som har passerat förtvivlans gräns.

Detta är vad vi kan lära av Gaza, i januari 2008.

MAN SKULLE kunna upprepa det berömda talesättet av den franske statsmannen Boulay de la Meurthe lätt ändrat: Det är värre än en krigsförbrytelse, det är en dumhet!

För många månader sedan införde de två Ehuds - Barak och Olmert - en blockad av Gazaremsan, och skröt om den. Senare har de dragit åt den dödliga snaran än hårdare, så hårt att knappast någonting kunde föras in. Förra veckan gjorde de blockaden total - inga födoämnen, inga mediciner. Det nådde sin kulmen när de även stoppade bränsle. Stora områden av Gaza blev utan elektricitet - kuvöser, dialysmaskiner, vatten- och avloppspumpar. Hundratusentals människor blev utan värme i kylan, utan möjlighet att tillaga mat och brist på föda.

Gång på gång sände Aljazeera ut bilderna till miljontals hem i arabvärlden. TV-stationer över hela världen visade dem också. Från Casablanca till Amman utbröt vredgade massprotester som skrämde de auktoritära arabregimerna. Hosny Mubarak ringde Ehud Barak i panik. Den kvällen tvingades Barak att inställa, åtminstone tillfälligt, den bränsleblockad som han hade infört på morgonen. Bortsett från det kvarstod den totala blockaden.

Det är svårt att föreställa sig ett dummare agerande.

DEN FÖREGIVNA anledningen till att svälta och frysa en och en halv millioner människor instängda inom ett territorium om 365 kvadratkilometer, är det oupphörliga skjutandet av raketer mot staden Sderot och omgivande samhällen.

Det är en väl vald anledning. Den enar de primitiva och fattiga delarna av den israeliska allmänheten. Den tar udden av kritik från FN och regeringar runtom i världen, som annars skulle kunna ha protesterat mot kollektiv bestraffning som otvivelaktigt är en krigsförbrytelse enligt internationell lag.

En tydlig bild presenteras för världen. Hamas terrorregim i Gaza skjuter missiler på oskyldiga civila israeler. Ingen regering i världen kan tolerera att dess befolkning bombarderas från andra sidan gränsen. Den israeliska militären har inte funnit ett militärt svar på Qassammissilerna. Därför finns det inget annat sätt än att utöva ett sådant starkt tryck på Gazas att de reser sig emot Hamas och tvingar dem att stoppa missilerna.

Dagen då Gazas elektricitetsverk slutade att producera var våra militärkorrespondenter överlyckliga. Endast två Qassamraketer avfyrades från Gazaremsan. Alltså  fungerar det! Ehud Barak är ett geni!

Men dagen efter föll 17 Qassams och glädjen försvann. Politiker och generaler var bokstavligen talat från sina sinnen. En politiker föreslog att “agera tokigare än de gör”, en annan föreslog att bomba Gazas tätbebyggelse urskillningslöst för varje avfyrad Qassam, en berömd professor (som är lite förvirrad) föreslog utövandet av “det slutgiltigt onda”.

Regeringens iscensättning var en upprepning av det andra Libanonkrigets (rapporten om detta krig kommer att publiceras om några dagar). Då: Hizbullah tillfångatar två soldater på den israeliska sidan av gränsen, nu: Hamas beskjuter samhällen på den israeliska sidan av gränsen. Då: regeringen beslutar i en hast att starta ett krig, nu: regeringen beslutar i en hast att införa en total blockad. Då: regeringen beordrar massiv bombning av civilbefolkningen för att få dem att utöva press på Hizbullah, nu: regeringen beslutar att förorsaka civilbefolkningen svårt lidande för att få dem att utöva press på Hamas.

Resultatet blev i båda fallen detsamma: den libanesiska befolkningen reste sig inte mot Hizbullah, tvärtom, människor från alla religiösa samfund enade sig bakom den shiitiska organisationen. Hassan Nasrallah blev hjälte i hela arabvärlden. Och nu: befolkningen enas bakom Hamas och anklagar Mahmoud Abbas för samarbete med fienden. En moder som inte har mat till sina barn förbannar inte Ismail Haniyeh, hon förbannar Olmert, Abbas och Mubarak.

SÅ VAD skall man göra? Trots allt är det omöjligt att tolerera Sderots invånares lidande, vilka är under konstant eld.

Vad som undanhållits den förbittrade allmänheten är att avfyrandet av Qassams skulle kunna stoppas i morgon dag.

För nu några månader sedan föreslog Hamas eldupphör. De upprepade erbjudandet denna vecka.

Ett eldupphör enligt Hamas innebär att palestinierna kommer att upphöra att skjuta Qassams och granater, israelerna kommer att upphöra med inbrytningarna i Gaza, avrättningarna och blockaden.

Varför antar inte vår regering detta förslag med glädje ?

Helt enkelt därför att en sådan överenskommelse innebär att vi måste tala med Hamas, direkt eller indirekt, och det är precis vad regeringen vägrar att göra.

Varför? Återigen enkelt. Sderot är bara en förevändning - mycket likt de två tillfångatagna soldaterna som var en förevändning för någonting annat. Det verkliga syftet med hela företaget är att störta Hamas regim i Gaza och förhindra att Hamas tar över Västbanken.

Enkelt och grovt uttrycket: regeringen offrar Sderots befolkning och dess öde på altaret för en hopplös princip. Det är viktigare för regeringen att bojkotta Hamas - eftersom Hamas nu är ledare för det palestinska motståndet - än att få ett slut på Sderots lidande. Alla media samarbetar för detta syfte.

DET HAR sagts tidigare att det är farligt att skriva satir i vårt land - alltför ofta blir satiren verklighet. En del läsare kanske minns en satirisk artikel som jag skrev för några månader sedan. I den beskrev jag situationen i Gaza som ett vetenskapligt experiment som gick ut på att utröna hur långt man skulle kunna gå med att svälta en befolkning och göra deras liv till ett helvete, innan de ger upp

Denna vecka har satiren blivit officiell politik. Respekterade kommentatorer förklarade uttryckligen att Ehud Barak och armécheferna arbetar enligt principen "försök och misslyckande" och ändrar sina metoder dagligen utifrån resultaten. De stoppar bränslet till Gaza, observerar hur det verkar och drar tillbaka när den internationella reaktionen är alltför negativ. De hindrar leveranserna av mediciner, ser hur det fungerar, osv. Det vetenskapliga målet rättfärdigar medlen.

Mannen som beslutar om experimentet är försvarsminister Ehud Barak, en man men många idéer och få skrupler, en man vars sinnesläggning i grunden är inhuman. Han är nu den kanske farligaste personen i Israel, farligare än Ehud Olmert och Binyamin Netanyahu, farlig för Israels existens i det långa loppet

 Mannen som har befälet över utförandet är arméchefen. Denna vecka hade vi möjlighet att höra av två av hans föregångare tala , generalerna Moshe Ya'alon och Shaul Mofaz, i ett forum med uppblåsta intellektuella pretentioner. Det visade sig att båda hade åsikter som placerade dem någonstans mellan extremhögern och ultrahögern. Båda hade en skrämmande primitiv inställning. Det finns inget behov av att ödsla ord på de moraliska och intellektuella kvalitéerna på deras direkte efterträdare, Dan Halutz. Om detta är de tre senaste armécheferna, hur är det då med den nuvarande, som inte kan tala så öppet som de? Har detta äpple fallit längre från trädet?

Till för tre dagar sedan kunde generalerna underhålla opinionen med att experimentet var framgångsrikt. Misären på Gazaremsan hade nått sin kulmen. Hundratusentals hotades av verklig hunger. Chefen för UNRWA varnade för en överhängande mänsklig katastrof. Endast de rika kunde ännu köra bil, uppvärma sina hem och äta sig mätta. Världen stod bredvid och viftade med sin kollektiva tunga. Ledarna för arabländerna uttalade tomma fraser av sympati, utan att höja ett finger.

Barak, som har matematisk färdighet, kunde beräkna när befolkningen slutligen skulle kollapsa.

OCH SEDAN hände någonting som ingen av dem förutsåg, trots att det var den mest förutsägbara händelsen på jorden.

Om man placerar en och en halv miljon människor i en tryckkokare och fortsätter att öka värmen kommer den att explodera. Det var vad som hände vid Gazas gräns mot Egypten.

Först kom en liten explosion. En folkmassa stormade över gränsen och egyptiska poliser öppnade eld, många skadades. Det var en varning.

Nästa dag kom den stora attacken. Palestinska motståndsmän sprängde muren på många ställen. Hundratusentals tog sig in på egyptiskt territorium och drog ett djupt andetag. Blockaden var bruten.

även innan dess befann sig Mubarak i en omöjlig situation. Hundratals miljoner araber, en miljard muslimer, såg hur Israels armé hade stängt av Gazaremsan på tre sidor, i norr, i öster och längs havet. Den fjärde sidan av blockaden hölls av den egyptiska armén.

Den egyptiske presidenten, som gör anspråk på ledarskapet för hela den arabiska världen, sågs som en samarbetsman för en omänsklig operation utförd av en grym fiende, för att få fördelar och pengar av amerikanerna. Hans interna fiende, det muslimska Brödraskapet, utnyttjade situationen för att undergräva honom inför ögonen på hans eget folk.

Det är tveksamt om Mubarak kunde ha framhärdat i denna position. men de palestinska massorna befriade honom från att tvingas ta ett beslut. De beslöt för honom. De bröt sig ut likt en tsunamivåg. Nu måste han besluta om huruvida han skall ge efter för Israels krav att återupprätta blockade mot sina arabiska bröder.

Hur skall det gå med Baraks experiment? Vad blir nästa steg? Det finns få möjligheter.

(a) Att åter ockupera Gaza. Armén tycker inte om den idén. Den förstår att detta skulle utsätta tusentals soldater för att grymt gerillakrig.

(b) Att återupprätta blockaden och att utöva extrem press på Mubarak, inklusive utnyttjandet av Israels inflytande på USA:s Kongress för att beröva honom på de miljarder dollar han varje år får för sina tjänster.

(c) Att vända förbannelsen till en välsignelse genom att lämna över Gazaremsan till Mubarak föregivande att detta hela tiden varit Baraks dolda syfte. Egypten skulle vara tvunget att garantera Israels säkerhet, förhindra avfyrandet av Qassams och exponera sina egna soldater för ett palestinskt gerillakrig - när Egypten trodde att det hade blivit av med bördan av detta fattiga och ofruktbara område och efter att infrastrukturen hade förstörts av den israeliska ockupationen. Förmodligen skulle Mubarak säga: Mycket snällt av er, men nej tack.

Den brutala blockaden var en krigsförbrytelse. Och värre var att den var en dum blunder.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)