Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
18.1.08
Se vem som talar.
IBLAND SÄGS någonting om dig, och du vet inte riktigt om du skall ta det som en komplimang eller en som en förolämpning
Två framstående journalister som jag mycket respekterar nämnde mig i samband med premiärministern. Haaretz Akiva Eldar frågade sig förra månaden om Ehud Olmert: "Hur skall man se på en son av den 'Kämpande familjen' (ett smeknamn på Irgun där Olmerts far var en av ledarna) som låter som Uri Avnery?" Och denna vecka skrev Gideon Levy i samma tidning att Olmert "talar som Uri Avnery, om än 40 år senare".
Jag antar att de refererar till det allmänna krav jag för 40 år sedan riktade till den dåvarande premiärministern, att göra det möjligt för palestinierna att bilda en palestinsk stat på Västbanken och på Gazaremsan, som då nyligen hade ockuperats av israeliska trupper.
Jag var då ensam bland 120 ledamöter i Knesset, och mitt nyhetsmagasin, Haolam Hazeh, var ensamt i media att publicera planen.
Nu säger Olmert att staten Israel kommer att gå under om inte en palestinsk stat upprättas inom ramen för Tvåstatslösningen.
SKALL JAG känna tillfredställelse? Om Israels premiärminister intar samma ståndpunkt som jag gjorde för 40 år sedan (även för 60 år sedan), vad kan vara bättre?
Trots allt, om du föreslår en politisk plan vill du att den skall bli genomförd. Den enda person som i praktiken kan realisera den är premiärministern. När premiärministern lägger beslag på din plan så borde du lyckligt skutta omkring och ropa: "Vad var det jag sa!"
I en bok publicerad 1970 av PLO: s officiella förlag, kallades Tvåstatslösningen "Avneryplanen". Författaren, Kamil Mansur, fördömde den i bestämda ordalag. Men bara tre år senare, i slutet av 1973, tog Yasser Arafat den till sig. Nu stöds den av både ledaren för PLO och av premiärministern i Israel.
Naturligtvis gör inte Olmert dessa uttalanden på grund av att mina vänner och jag har övertygat honom. Jag har känt honom i 40 år, sedan hans första steg på den politiska arenan, och under den mesta av den tiden har vi varit fiender. I början var han assistent åt Shmuel Tamir, som 1967 myntade slagordet "befriat territorium skall inte återlämnas". Senare, som borgmästare i Jerusalem, lät han bygga bosättningar överallt och provocerade avsiktligen fram blodiga sammandrabbningar, som den ökända tunnelhändelsen.
Men om han nu känner behov av att stödja en plan som står i motsättning till allting som han har förespråkat hela sitt liv, då vittnar detta om idéns popularitet. Vår direkta del i detta må ha varit begränsad, men vårt indirekta bidrag har kanske varit avsevärt. Vi har förberett den allmänna opinionen. Och i vilket fall som helst, det historiska förloppet har utvecklats i den riktning som vi förutsåg, och fört ledarna på båda sidor i denna riktning.
Detta bevisar åter att även om det på ytan händer avskyvärda saker, så undertill, i det nationella medvetandets djup, vinner rationella och positiva strömningar mark. Det är en lång och smärtsam process, men till slut kommer dessa idéer att segra.
MEN TVIVLET gnager. Kanske är Olmerts ord bara en illusion? Bedrägeri? Knep?
Har Olmert verkligen sett ljuset, som Saulus på vägen till Damaskus, eller är detta bara en politisk exercis?
En del tror att talet om "kärnfrågorna" och "hyllavtalet före slutet av 2008" inte är annat än sofistikerad taktik av en slug politiker som har problem. Om två veckor kommer Winogradkommissionen att publicera sin slutliga rapport om det andra Libanonkriget, och Olmert kommer kanske att befinna sig i en omöjlig sitts. Laborpartiets ledare, Ehud Barak, kommer att stå inför kravet att avgå, som han lovat dagen då rapporten ges ut, och på så sätt få regeringen på fall.
I en sådan situation kan en politiker bara göra två saker, starta ett krig eller gå mot fred. Då de nödvändiga villkoren för ett krig inte verkar finnas just nu så är en fredsprocess den enda möjligheten som finns kvar.
Om vi antar att detta kommer att hjälpa Olmert att överleva krisen och kvarstå som premiärminister inom en stabil koalition - kommer han då, frågar sig skeptiker, att fortsätta mot fred? Kommer han inte att begagna sig av första bästa förevändning för att sätta punkt för det? Visar inte hans nuvarande handlande detta - inte bry sig om åtagandet att avlägsna utposter, öka byggnadsverksamheten i östra Jerusalem och på Västbanken, fortsätta blodsutgjutelsen på Gazaremsan och vägra anta Hamas erbjudande om eldupphör?
I korthet, man skall inte vara ett byte för hoppet. Däremot skall man avslöja premiärministerns verkliga ansikte om han utnyttjar vår plan som ett medel för list.
MEN ÄVEN om denna analys verkar skälig, lider den inte av överdriven förenkling?
Förra veckans viktigaste politiska händelse var Avigdor Liebermans avgång ur regeringen. Hans officiella skäl var att han kan inte kvarstå i en regering som bedriver förhandlingar om "kärnfrågorna", d.v.s. gränserna, flyktingarna, Jerusalem och bosättningarna. Det kan vara ett svepskäl, Lieberman utför invecklade politiska beräkningar som en vanlig människa inte kan följa. Men fakta är fakta. Olmerts nya beundrare, inklusive Yossi Beilin, försäkrar att avgången bevisar att Olmert menar allvar.
Lieberman borta men Shas består, svarar skeptikerna. Liebermans tankegångar må vara labyrintiska, men Shas överväganden är inte svåra att se. Shas är nu i en situation som varje politiker drömmer om. Efter Liebermans utträde har regeringskoalitionen endast 67 röster av 120 i Knesset. Om de 11 ledamöterna från Shas också utträder, då har Olmert ingen regering.
Shas är ett högernationalistiskt parti och behöver en förevändning för att stanna i regeringsfållan. De förklarar att de kommer att lämna i samma ögonblick som regeringen börjar tala med palestinierna om Jerusalem. Vid seriösa förhandlingar kommer det att bli omöjligt att inte göra det. Kärnfrågorna kan inte behandlas åtskilda - ett tillmötesgående på en punkt måste motsvaras av ett tillmötesgående på en annan. Shas fortsatta närvaro i regeringen antyder ett hemligt åtagande av Olmert att inte alls beröra kärnfrågorna.
Olmerts assistenter gör sitt bästa för att lugna högern: det finns ingenting att oroa sig över. Olmert avser endast att uppnå ett "hyllavtal" ("shelf-agreement") inom ett år. "Shelf-agreement" ("hyllavtal") är en ny politisk term som innebär ett dokument som summerar alla principerna för ett fredsavtal. Dess faktiska uppfyllande blir sedan bordlagt tills båda sidor har fullgjort de grundläggande kraven: "tillintetgörande av terrorinfrastrukturen" på ena sidan och "utrymning av bosättningsutposterna" på andra. "Det kommer inte att inträffa," säger, med en blinkning, Olmerts folk till högern.
Hur det än är - när man väger möjligheterna, måste man också komma ihåg att en premiärministers deklarationer lever sitt eget liv, vad än avsikten är. De kan inte återvända till munnen som yttrade dem. Orden står graverade i det kollektiva minnet, de förändrar det nationella medvetandet. När Olmert säger att staten Israel är "förlorad" om inte en palestinsk stat etableras intill den, så är det en betydelsefull milstolpe.
LIKT ALLA deltagare i dokusåpor på TV vill Olmert först och främst överleva.
Detta måste man ta i beräkning när man försöker gissa om han är seriös när han talar vårt språk, eller om det bara är tomma ord. är detta en "ny Olmert", har Saulus verkligen blivit en Paulus, eller är detta bara den gamle Olmert i en ny elegant förklädnad? är det möjligt att på toppen av alla de taktiska övervägandena vill Olmert verkligen inpränta sitt namn i historien med en storartad handling.
Under tiden blir situationen på den belägrade Gazaremsan värre och värre. Antalet palestinier dödade varje dag har fördubblats. Arméchefen skryter om det. De palestinska organisationerna å sin sida, har fördubblat antalet Qassamraketer avfyrade mot Israel, och denna gång har också Hamas officiellt påtagit sig ansvar. Som vanligt hävdar båda sidorna att de endast svarar på den andra sidans handlingar.
Bland de dödade palestinierna fanns Hussam al-Zahar, son till tidigare utrikesministern i Hamas regering. Säkerhetstjänsten Shabak hävdar att fadern nu är den mest extreme Hamasledaren. Om det är sant så är det betydelsefullt. För 16 år sedan demonstrerade al-Zahar tillsammans med israeliska fredsaktivister mot Yitzhak Rabins utdrivande av islamska personer. När de landsförvisade återvände organiserade han den stora samlingen i Gaza, till vilken jag var inbjuden att tala (på hebreiska) inför hundratals schejker och bärande på tvåflaggssymbolen - Israels flagga och Palestinas flagga.
Om en sådan person har blivit den mest extreme ledaren så är det otvivelaktigt en frukt av ockupationen. Det bevisar åter - om bevis behövs - att förtrycket, vilket är menat att krossa Hamas, åstadkommer det rakt motsatta. Det pressar de palestinska organisationerna in i mer och mer extrema positioner. Denna vecka, efter al-Zahar förlorade sin andre son (den äldste blev dödad för en tid sedan) blev han den mest populäre ledaren i arabvärlden. Statsöverhuvuden skyndade att ringa honom och framföra sina kondoleanser.
Skulle en israelisk premiärminister som önskar uppnå fred, för att han tror att Israel är förlorat utan den, handla på detta sätt?
TILLBAKA TILL början: skall jag vara lycklig eller rasande när "Olmert låter som Uri Avnery"?
Jag drar mig till minnes Rudyard Kiplings ord: "Om du kan tåla att höra den sanning du har sagt / Förvanskad av skojare för att göra en fälla för dårar..." Det sägs att imitation är den uppriktigaste formen av smicker, men det krävs uppfyllande för att avlägsna det kvardröjande tvivlet.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)
(övers. länk: