Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
12.1.08
Esaus händer.
VILKEN AV de två männen är ledare för världens största makt och vem är chefen för en liten klientstat?
En besökare från en annan planet som befann sig på presskonferensen i Jerusalem skulle knappast ha svarat annat än att Olmert är ledaren för den stora makten och Bush är hans vasall.
Olmert är längre. Han talade oändligt länge medan Bush tålmodigt lyssnade. Medan Olmert smorde Bush med smicker som skulle ha fått en bysantinsk kejsare att rodna, stod det helt klart att det är Olmert som dikterar politiken medan Bush ödmjukt accepterar Israels diktat. Och Bushs smickrande av Olmert överträffade till och med Olmerts av Bush.
Båda, fick vi veta, är “modiga”. Båda är ”beslutsamma”. Båda har en ”vision”. Ordet ”vision”, en gång i tiden reserverat för profeter, lyste i var annan mening. (Bush kunde inte veta att i Israel har ”vision” länge varit en skämtsam benämning för högtravande tal, särskilt i kombination med ordet ”sionism”.)
Presidenten och premiärministern har också någonting annat gemensamt, inte ett ord av vad de sa vid presskonferensen har något samband med sanningen.
EN AV de mest upprörande dramatiska händelser i bibeln berättar om vår blinde förfader Isak som önskade välsigna sin äldste son Easu, jägaren. Men den andre sonen, Jakob, jordbrukaren, utnyttjade sin brors frånvaro och gick till sin far för att stjäla välsignelsen. Han bar Esaus kläder och eftersom Esau var luden täckte han sina händer och hals med getskinn. När Isak hörde Jakobs röst väcktes hans misstänksamhet och listen höll på att avslöjas.
Det var nu han yttrade de berömda orden: "Rösten är Jakobs röst, men händerna är Esaus händer." (Första Mosebok, 27:22)
Jakob, bedragaren, fick sin faders välsignelse och blev fader till den nation som uppkallades efter honom (hans namn var även Israel). Det verkar som Ehud Olmert är hans sanne efterföljare, det finns inget samband mellan hans röst och hans händer.
Den som lyssnar på honom - inte bara vid presskonferensen, men också vid varje annat tillfälle - hör ord om fred och förnuft: Palestinierna måste ha en egen stat. "Visionen" måste förverkligas medan Bush är president, eftersom Israel aldrig har haft och aldrig kommer att få en större vän. Bosättningarnas utposter måste avlägsnas, som vi gång på gång har lovat. Bosättningarna måste frysas. Etc. etc.
Det är Jakobs röst. Men händerna, de är Esaus händer.
FÖRE ANNAPOLIS, under Annapolis och efter Annapolis gjordes ingenting för att påbörja Tvåstatslösningen. Förhandlingarna skulle sättas igång - alldeles snart - för ett år sedan, och nu är de åter till att börja - alldeles snart. Ja "kärnfrågorna" - gränserna, Jerusalem, flyktingarna - kommer att tas upp. Säkert. I vilket ögonblick som helst.
Men under tiden arbetar Esaus händer febrilt. Inom allt ockuperat territorium utvidgas bosättningarna. De existerande utposterna står kvar orörda, nya uppstår då och då. Omkring dem har en väl koreograferad dans utvecklats, ett slags formell ballett utförd av bosättarna och armén. Bosättarna bygger en ny utpost, armén river den, bosättarna kommer tillbaka och bygger upp den igen, armén river den, och så vidare.
Under tiden blir utposten större och större. Regeringen ansluter den till el- och vattensystemen och bygger en väg. Och naturligtvis skyddar armén den dag och natt. Vi kan inte utlämna goda judar åt de onda palestinska terroristernas godtycke, kan vi?
Bush vet allt detta och fortsätter ändå att babbla att "de illegala utposterna måste avlägsnas". Och så fortsätter det, rösten är Jakobs röst, händerna är Esaus händer.
MEN MAN kan inte lura alla människor hela tiden, för att citera en annan amerikansk president som var något intelligentare än den nuvarande.
Och så, efter att Olmert och Bush upprepat mantrat om att ta bort utposterna och frysa bosättningarna, framkastade plötsligt en av journalisterna en fråga: Hur passar detta med tillkännagivandet att ett mycket stort husbyggnadsprojekt skall påbörjas i Har Homa?
Om någon trodde att detta skulle genera Olmert så tog han miste. Olmert kan bara inte bli generad. Han svarade helt enkelt att detta löfte inte berör Jerusalem, och inte heller de "judiska befolkningscentra" bortom Gröna linjen.
"Jerusalem" - sedan Levi Eshkols tid - är inte bara Gamla staden och de heliga platserna. Det är det stora landområde som annekterades av Israel efter Sexdagarskriget, från strax intill Betlehem till utkanterna av Ramallah. Detta område inkluderar den förr skogbeklädda kulle som kallades Jebel Abu-Ghneim, men som nu är plats för den stora och fula bosättningen Har Homa. Och "befolkningscentra" är de stora bosättningarna på de ockuperade palestinska territorierna, vilka president Bush så generöst gav till Ariel Sharon.
Detta betyder att nästan alla de omfattande byggnadsaktiviteter som nu pågår bortom Gröna linjen inte ingår i Israels åtagande att frysa bosättningarna. Och medan Olmert meddelade detta stod president Bush fånigt leende vid hans sida och målade på ytterligare ett lager komplimanger.
Följande dag besökte Bush Mahmoud Abbas i Ramallah och sa till de upprörda palestinierna att de oräkneliga israeliska vägspärrarna på Västbanken, vilka gör livet för palestinierna till ett helvete, är nödvändiga för att skydda Israel och måste vara kvar där de är - tills det att den förväntade demokratiska palestinska staten har bildats.
Condoleezza Rice var snabb att privat påminna honom om att detta inte var särskilt klokt sagt eftersom han strax skulle besöka ett halvt dussin arabländer. Så Bush skyndade sig att kalla till ännu en presskonferens, i Jerusalem, där han talade om "kärnfrågorna": det skulle bli en "angränsande" palestinsk stat, men 1949 års gränser (Gröna linjen) skulle inte återställas. Han talade inte om Jerusalem. Dessutom, flyktingproblemet skulle avgöras av en internationell fond - vilket betyder att ingen alls kommer att tillåtas återvända.
Allt som allt mycket mindre än Bill Clintons 2000 "parametrar", och mindre än det de flesta israeler redan är förberedda på att acceptera. Det utgör stöd med 110 % för Israels regerings officiella inställning.
Efteråt var Bush på middag med de israeliska kabinettsministrarna. Hjärtligt skakade han hand med minister Rafael Eitan, den tidigare spionchefen som kontrollerade den israeliske spionen i Washington, Jonathan Pollard, som Bush vägrar att benåda. (Eitan skulle bli arresterad i samma ögonblick han satte sin fot på amerikansk mark.) Han talade hjärtligt med extremhögerns minister Avigdor Liberman och manade honom att stödja Olmert. Under hela middagen pratade och pratade han, tills Condoleezza Rice skickade diskret till honom en lapp som föreslog att han skulle hålla tyst. Bush som var på gott humör, läste högt upp meddelandet.
JAG HAR mer än en gång nämnt den brittiska andra Världskriget affischen som klistrades upp på väggarna i Palestina: "Is This Trip Really Necessary?"
Det är nu åter igen frågan: är denna Bushs resa verkligen nödvändig?
Svaret är: Naturligtvis. Nödvändig för Bush. Nödvändig för Olmert. Nödvändig för Abbas också.
För Bush eftersom han är en "lame duck", på sista året av sin presidentperiod och därför nästan paralyserad. I USA håller han snabbt på att bli irrelevant. Hans värvningstur i Mellanöstern har drunknat i oväsendet från primärvalen som levererar ett nytt drama nästan varje dag. Medan Hillary brottas med Obama och den hale Bill tävlar med en imponerande svart mormor, vem bryr sig om var den sämste presidenten i USA:s historia strövar omkring?
Olmert är väl medveten om situationen. När han deklarerar att det sista året av sin ädle väns presidentperiod måste tas till vara, är detta vad han menar: han kan inte utöva någon press på oss, han kan inte ens påverka oss så som han lovar. Det finns ingen anledning att ens flytta en enda utpost för hans skull. Så låt oss pressa ut den sista droppen ur hans presidenttid, innan han kastas på historiens skräphög.
Men Olmert behöver Bushs närvaro vid sin sida eftersom hans position inte är mycket bättre än Bushs. Bush är bankrutt på ett stort sätt, efter att ha satt igång ett av de mest meningslösa och misslyckade krig i USA:s historia. Detta är sant för Olmert på ett litet sätt. även han är bankrutt, också han startade ett meningslöst och misslyckat krig.
Om två veckor kommer Winogradkommissionen att publicera sin slutliga rapport om det andra Libanonkriget, och alla väntar sig att den kommer att slå ner som en 16 tons vikt på Olmert. Han kanske överlever, tack vare att det nu inte finns något trovärdigt alternativ. Men han behöver all den hjälp han kan få - och vad kan vara bättre hjälp än att "ledaren för den fria världen" tittar på honom med fuktiga ögon?
Det är den gamla historien om den lame och den blinde.
DETTA VAR INTE Bushs sista besök i Israel under sin presidenttid. Han har redan lovat återkomma på 60-årsdagen av statens grundande, vilken detta år infaller den 8:e maj (enligt den hebreiska kalendern). Vad kan en president göra under de sista månaderna av sin tid, annat än att lysa i ceremonier med kungar, presidenter och premiärministrar?
Kanske hade han tänkt avsluta med en "big bang", ett historiskt klimax som skulle överskugga även hans invasioner av Afghanistan och Irak, en stor attack mot Iran. Men det verkar som USA:s underrättelseväsen med en patriotisk handling, som gottgör för en del av dess tidigare synder, har förhindrat detta genom att publicera sin sensationella rapport.
Visserligen hände denna vecka något som tände en varningslampa. Några mindre iranska båtar rapporterades ha gjort en provokativ gest mot de stora amerikanska krigsfartygen i Hormuzsundet.
Detta tar oss direkt tillbaka till 1964 och till vad som blev känt som Tonkinbuktsintermezzot. President Lyndon Johnson tillkännagav att vietnamesiska torpedbåtar hade attackerat amerikanska krigsfartyg. Det var en lögn, men det var tillräckligt för att Kongressen skulle ge honom mandat för att utvidga kriget som dödade miljoner människor (och begravde Jonsons karriär).
Men denna gång slocknade det röda ljuset kvickt. USA:s Kongress är inte vad den var, det verkar som amerikanerna inte har mage för ytterligare ett krig, den historiska parallellen var alltför uppenbar. Bush har blivit lämnad utan möjlighet till krig. Han har blivit lämnad utan någonting.
Utom Olmerts smicker förstås.
Uri Avnery
(översättarens länkar: upp
"Is this trip really necessary?"
övers. fr. eng. Sven Börtz)
