Uri Avnery, 23 juni 2012

Våra Muslimska Bröder

ALLA VET vid det här laget varför vi är fast i Palestina.

När Gud instruerade Moses att vädja till Farao att släppa sitt folk fria, sa Moses: "Förlåt din tjänare, Herre, men jag har inte ordet i min makt. Det har jag aldrig haft, inte heller sedan du talat till mig. Orden kommer trögt och tveksamt.” " (Mos 4:10).

Moses borde också ha sagt Gud att han också hade svårt för att höra. Så när Gud sa till honom att ta sitt folk till Kanada, tog han sitt folk till Kanaan, under de föreskrivna 40 åren - tillräckligt länge för att nå Vancouver - vandrande hit och dit i Sinaiöknen.

Så här är vi, i Kanaan, omgiven av muslimer.

UNDER ÅRTIONDEN har mina vänner och jag varnat för att om vi tvekar att sluta fred så kommer konfliktens karaktär att förändras. Jag har själv dussintals gånger skrivit att om vår konflikt förvandlas från en nationell till en religiös kamp ​​kommer allt förändras till det sämre.

Den sionistiska-arabiska striden började som en konflikt mellan två stora nationella rörelser, födda mer eller mindre samtidigt som utlöpare av den nya europeiska nationalismen.

Nästan alla de tidiga sionisterna var övertygade ateister, inspirerade av de europeiska nationalistiska rörelserna. De använde religiösa symboler ganska cyniskt - för att mobilisera judarna och som propagandaredskap för andra.

Det arabiska motståndet mot den sionistiska koloniseringen var i grunden också sekulära och nationalistiska. Det var en del av en uppgående våg av nationalism i hela arabvärlden. Det är riktigt att ledaren för det palestinska motståndet var Hadj Amin al-Husseini, Jerusalems stormufti, men han var både nationell och religiös ledare, som med hjälp av religiösa motiv förstärkte de nationella.

Nationella ledare förmodas vara rationella. De startar krig och de stiftar fred. När det passar dem kompromissar de. De talar med varandra.

Religiösa konflikter är annorlunda. När Gud kommer in i sammanhanget blir allt mer extremt. Gud kan vara medkännande och kärleksfull, men hans anhängare är det i allmänhet inte. Gud och kompromisser går inte bra ihop, speciellt inte i Kanaans heliga land.


RELIGIONALISERINGEN (tillåt mig använda detta nya ord) på den israelisk-palestinska konflikten började på båda sidor.

För drygt tio år sedan skrev historikern Karen Armstrong, f.d. nunna, en tankeväckande bok ("Kampen För Gud") om religiös fundamentalism. Hon satte fingret på ett häpnadsväckande faktum: kristna, judiska och islamska fundamentalistiska rörelser var mycket lika.

Med en djupdykning i fundamentalistiska rörelsers historia i USA, Israel, Egypten och Iran, upptäckte hon att de uppstod samtidigt och genomgick samma stadier. Eftersom de fyra länderna och deras samhällen är mycket olika, liksom de tre religionerna, är detta ett anmärkningsvärt faktum.

Den oundvikliga slutsatsen är att det finns något i vår tid som uppmuntrar sådana idéer, något som inte är förankrat i det förflutna och som glorifieras av fundamentalisterna av idag.


I ISRAEL startade det vid början av 1967 års krig när arméns chefsrabbi, Shlomo Goren, gick till den nyligen "befriade" Västra muren och blåste i sin Shofar (heligt bockhorn). Yeshayahu Leibowitz kallade honom "clownen med shofaren", men i hela landet framkallade den ett rungande eko..

Före Sexdagarskriget var sionismens religiösa flygel ett styvbarn till rörelsen. För många av oss var religionen en vidskepelse som vi fann oss i men såg ner på, och som av politiker användes efter behov.

Den israeliska arméns överväldigande seger i detta krig såg ut som ett gudomligt ingripande och en religiös vår uppstod. Det var som uppfyllandet av Psaltaren 118 (22): "Den sten som byggmästarna förkastade har blivit den bärande hörnstenen." Den religiösa sektorns uppdämda energier, som under många år vårdats i olika ultra-nationalistiska skolor, sprängde sina fördämningar.

Resultatet blev bosättarnas (the settlers) rörelse. De tävlade i att ockupera varenda kulle i de ockuperade områdena. Många bosättare kom för att bygga sitt drömhus på stulen arabisk mark och njuta av den absoluta "livskvalitén". Men kärnan i företaget är de fundamentalistiska fanatiker som är redo att leva hårda och farliga liv eftersom det är Guds vilja, likt korsfararnas rop: "God Wills It!".)

Bosättningarnas existensberättigande bygger helt på att driva araberna ut ur landet och göra hela Kanaans land till en judisk stat. Under tiden utför deras stormtrupper pogromer mot sina arabiska "grannar" och bränner ner deras moskéer.

Dessa fundamentalister har nu ett stort inflytande på vår regerings politik och deras inflytande är växande. Till exempel har nu i flera månader landet varit i stor oro efter att Högsta domstolen bestämt att 5 hus i bosättningen Bet El måste rivas eftersom de är byggda på privat arabisk mark. I ett desperat försök att förhindra upplopp har Binyamin Netanyahu lovat att istället bygga 850 nya hus på ockuperad mark. Sådana saker händer hela tiden.

Men låt det inte finnas något att missförstå. Efter att landet rensats på icke-judar blir nästa steg att göra Israel till en "halakhastat" - ett land som styrs av religiösa lagar, med avskaffandet av alla demokratiskt antagna sekulära lagar som inte överensstämmer med Guds och hans rabbiners ord.

ERSÄTT ordet "sharia" med "halakha" - båda betyder religiös lag - och du har muslimska fundamentalisters dröm. Båda lagarna är påfallande lika. Båda täcker alla områden i livet, individuella och kollektiva.

Sedan den arabiska vårens början har den spirande arabiska demokratin fört muslimska fundamentalister till förgrunden. Egentligen började det redan innan när Hamas (en utlöpare av det muslimska brödraskapet) vann de demokratiska och internationellt övervakade valen i Palestina. Men den valda palestinska regeringen krossades av Israel och dess undergivna amerikanska och europeiska underleverantörer.

Förra veckans seger för Muslimska Brödraskapet i det egyptiska presidentvalet var en milstolpe. Efter liknande segrar i Tunisien och händelserna i Libyen, Jemen och Syrien, är det tydligt att arabiska medborgare överallt gynnar Muslimska Brödraskapet och liknande partier.

Den egyptiska Muslimska Brödraskapet, grundat 1928, är ett gammalt etablerat parti som har fått mycket respekt för sin raka hållning inför återkommande förföljelser, tortyr, massarresteringar och enstaka avrättningar. Dess ledare står över den rådande korruptionen och är uppskattade för sitt engagemang i socialt arbete.

Västvärlden är hemsökt av medeltida idéer om de fruktansvärda saracenerna. Det Muslimska Brödraskapet inspirerar terror. Man tänker den som en skräckinjagande, mördande, hemliga sekt, ute efter att förstöra Israel och väst. Få har bemödat sig om att studera denna rörelses historia i Egypten och på andra håll.

Brödraskapet har alltid varit ett moderat parti, även om de nästan alltid haft en mer extrem flygel. Närhelst det varit möjligt har de försökt att närma sig de olika egyptiska diktatorerna - Abd-al-Nasser, Sadat och Mubarak - men alla dessa har försökt att utplåna dem.

Brödraskapet är först och främst ett arabiskt och egyptiskt parti, djupt förankrat i egyptisk historia. De har aldrig varit fanatiska.

Under sina 84 år har de sett många upp- och nedgångar. Men mest har deras enastående kvalitet varit pragmatism i kombination med ett fasthållande vid sin religions principer. Det är denna pragmatism som också präglar deras beteende under det senaste ett och ett halvt år och som det verkar, har orsakat en hel del väljare som inte är särskilt religiösa att föredra dem före en sekulär kandidat med anknytning till den tidigare korrupta och repressiva regimen.

 
Detta avgör också deras inställning till Israel. Palestina är ständigt i deras tankar - men det gäller alla egyptier. Deras samvete besväras av en känsla av att i Camp David förrådde Anwar Sadat palestinierna. Eller. än värre, att Menachem Begin, lurade Sadat att underteckna ett dokument som inte sa vad Sadat trodde det sa.