Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery 10.1.09
Hur många divisioner? FÖR NÄSTAN 70 ÅR sedan under det
andra Världskriget begicks ett avskyvärt brott i Leningrad. Under mer än tusen
dagar höll ett gäng extremister som kallades "Röda armén" stadens tre millioner
invånare gisslan och provocerade fram vedergällning av Tysklands Wehrmacht
inifrån befolkningscentra. Tyskland hade inga andra alternativ än att bomba och
granatbeskjuta befolkningen och hålla en fullständig blockad, vilket orsakade
omkring en miljon döda.
Strax innan detta begicks ett liknande brott i
England. Churchills gäng gömde sig bland Londons befolkning och använde de
millioner medborgarna som en mänsklig sköld. Tyskland blev tvunget att sända
sitt Luftwaffe och motvilligt förvandla staden till ruiner. Engelsmännen kallade
det för Blitzen.
Detta är den beskrivning som nu skulle ha stått
skriven i historieböckerna - om Tyskland hade vunnit kriget.
Befängt? Inte mer än de dagliga beskrivningarna i
våra media vilka intill illamående upprepar: Hamasterroristerna använder
invånarna i Gaza som "gisslan" och utnyttjar kvinnor och barn som "mänskliga
sköldar", de lämnar oss inga andra alternativ än att utföra massiva bombningar
under vilka, till vår stora sorg, tusentals kvinnor, barn och obeväpnade män
dödas och skadas. I DETTA KRIG liksom i alla krig i
modern tid, spelar propaganda en stor roll. Skillnaden mellan styrkorna, mellan
Israels armé - med sina stridsflygplan, stridshelikoptrar, spionflygplan,
krigsfartyg, artilleri och stridsvagnar - och några tusen stridande lätt
beväpnade Hamasmän är ett till tusen, kanske en till miljonen. På det politiska
planet är gapet än mycket större. Men i propagandakriget är skillnaden nästan
oändlig.
Nästan all västerländsk media upprepade
inledningsvis Israels officiella propagandalinje. De ignorerade nästan
fullständigt den palestinska sidans version, för att inte nämna israeliska
fredsrörelsens dagliga demonstrationer. Israels regerings framställning ("Staten
måste skydda sina medborgare mot Qassamraketerna") har accepterats som hela
sanningen. Den andra sidans syn, att Qassamraketerna är vedergällning för
belägringen som svälter Gazaremsans en och en halv million invånare, har inte
alls nämnts.
Först när de fruktansvärda scenerna från Gaza
började synas på de västerländska TV-skärmarna började världen gradvis att ändra
uppfattning.
Visserligen visar västerländsk och israelisk TV
endast en liten del av de fruktansvärda händelserna, som kan ses 24 timmar om
dygnet på Aljazeeras arabiska kanal, men en bild på en dött barn i armarna på en
skräckslagen fader är kraftfullare än tusentals eleganta uttalanden av en
israelisk armétalesman Krig - alla krig - är en lögnens
värld. Kallad propaganda eller psykologisk krigföring, alla accepterar att det
är rätt att ljuga för ens land. Den som talar sanning riskerar att bli märkt som
förrädare.
Problemet är att propaganda är som allra mest
övertygande för den som propagerar. Efter att man övertygat sig själv att en
lögn är sanningen och förfalskningen verkligheten kan man inte längre göra
rationella beslut.
Ett exempel på denna process omger det allra mest
chockerande illdådet så här långt i detta krig, granatbeskjutningen av FN-skolan
Fakhura i flyktinglägret Jabaliya.
Omedelbart efter att händelsen blivit känd i
världen "avslöjade" armén att stridande Hamasmän hade skjutit med granatkastare
från i närheten av ingången till skolan. Som bevis släppte de ett flygfoto som
verkligen visade skolan och en granatkastare. Men efter en kort tid var den
officielle armélögnaren tvungen att erkänna att fotot var mer än ett år gammalt.
I korthet, en förfalskning.
Senare hävdade den officielle lögnaren att "våra
soldater blev beskjutna inifrån skolan". Knappt en dag hann gå innan armén blev
tvungen att erkänna för FN-personal att också det var lögn. Ingen hade skjutit
inifrån skolbyggnaden, inga stridande Hamasmän var inne i skolan, vilken var
fylld av skräckslagna flyktingar
Men dessa medgivanden gjorde knappast någon
skillnad längre. Vid den tiden var den israeliska allmänheten fullständigt
övertygad om att "de sköt inifrån skolbyggnaden" och nyhetsredaktörerna i TV
uppgav detta som en okomplicerad sanning.
Och så fortsatte det med de andra illdåden. Varje
barn genomgick i dödsögonblicket en förvandling till Hamasterrorist. Varje
bombad moské förvandlades ögonblickligen till en bas för Hamas. Varje bostadshus
blev en ammunitionsdepå, varje skola en kommandocentral för terror, varje civil
institutionsbyggnad blev en "symbol för Hamas styre". På så sätt kunde Israels
armé upprätthålla sin renhet som "den mest moraliska armén i världen".
SANNINGEN äR ATT grymheterna är ett direkt resultat
av krigsplanen. Denna reflekterar Ehud Baraks personlighet - en man vars sätt
att tänka och handla är klara bevis på vad som kallas "moralisk ohälsa",
antisocial personlighetsstörning.
Det verkliga målet (utöver att vinna platser i
Knesset i de kommande valen) är att bringa Hamas herravälde på Gazaremsan till
ett slut. I planerarnas inbillning är Hamas en inkräktare som har tagit kontroll
över ett främmande land. Verkligheten är naturligtvis fullständigt annorlunda.
Rörelsen Hamas vann en majoritet av rösterna i de
föredömliga demokratiska val som ägde rum på Västbanken, i östra Jerusalem och
på Gazaremsan. De vann eftersom palestinierna hade kommit till slutsatsen att
Fatahs fredliga politik hade vunnit absolut ingenting från Israel - vare sig en
frysning av bosättningarna eller frigivning av fångarna eller några andra
betydande steg mot ett slut på ockupationen och bildandet av den palestinska
staten. Hamas är djupt rotad i befolkningen - inte bara som en motståndsrörelse
som bekämpar den främmande ockupanten, likt Irgun i Israels förflutna - men
också som en politisk och religiös organisation som tillhandahåller utbildning
och sociala och medicinska tjänster.
Från befolkningens synpunkt är det stridande Hamas
inte en främmande kropp, det är söner till varje familj på Gazaremsan och andra
palestinska regioner. De "gömmer sig inte bakom befolkningen", befolkningen ser
dem som sina enda försvarare.
Hela operationen är därför baserad på felaktiga
antaganden. Att göra livet till ett levande helvete gör inte att befolkningen
reser sig mot Hamas, tvärtom enar den sig bakom Hamas och förstärker sin
beslutsamhet att inte ge upp. Leningrads befolkning vände sig inte emot Stalin,
och londonborna reste sig inte mot Churchill.
Han som gav order om ett sådant krig med sådana
metoder i ett tättbefolkat område visste att det skulle komma att orsaka en
fruktansvärd slakt på civila. Uppenbarligen berörde inte detta honom. Eller han
trodde att "de kommer att ändra sin inställning" och "det kommer att brännmärka
deras medvetande", så att de i framtiden inte kommer att våga stå emot Israel
Mycket viktigt för dem som planerade kriget var att
minimera offer bland de egna soldaterna eftersom man vet att sinnesstämningen
hos en stor del av allmänheten som är för kriget lätt svänger om det kommer in
rapporter om dödsfall och förluster. Det var så det gick vid Libanonkrigen I och
II.
Detta övervägande spelade en speciellt stor roll
eftersom hela kriget är en del av valkampanjen. Ehud Barak, som ökade i
opinionsundersökningarna de första dagarna av kriget, vet att hans siffror
skulle rasa om bilder av döda soldater fyllde TV-skärmarna
Därför tillämpas en ny doktrin: att undvika
förluster bland våra soldater genom total förintelse av allting i deras väg. De
som planerade var inte bara redo att döda 80 palestinier för att rädda en
israelisk soldat, som har hänt, man var redo att döda 800. Undvikandet av offer
på vår sida är det allt överskuggande budordet, vilket orsakar ett mycket stort
antal civila offer för den andra sidan
Detta innebär ett medvetet val av ett speciellt
grymt krigförande - och det har blivit dess Akilleshäl.
En person utan fantasi, som Barak (hans valslogan:
"Ingen 'nice guy', men en ledare.") kan inte tänka sig hur anständigt folk
runtom i världen reagerar på dödandet av hela storfamiljer, förstörelsen av
husen ovanför huvudena på deras invånare, raderna av pojkar och flickor i vita
svepningar inför begravning, rapporterna om människor som blöder till döds under
dagar eftersom man inte låter ambulanserna komma fram till dem, dödandet av
läkare och sjukvårdspersonal på väg att rädda liv, dödandet av FN-chaufförer på
väg med mat. Bilderna av sjukhusen med de döende och de skadade som ligger
tillsammans på golvet i brist på plats, har chockat hela världen. Inga argument
har någon kraft bredvid en bild av en skadad liten flicka som ligger på golvet
och vrider sig i plågor och skriker: "Mamma! Mamma!"
De som planerade kriget trodde att de skulle kunna
hindra världen från att se dessa bilder genom att förhindra pressens tillträde.
De israeliska journalisterna, till deras skam, gick med på att nöja sig med
rapporter och foton som armétalesmannen försåg dem med, som om det var
autentiska nyheter, då de själva befann sig långt ifrån händelserna. Ej heller
utländska journalister tilläts komma in, tills de protesterade och togs in på
hastiga turer i utvalda och övervakade grupper. Men i ett modernt krig kan inte
ett sådant tillrättaläggande exkludera alla bevakningsmöjligheter - kamerorna
finns inne på Gazaremsan, mitt i helvetet, och kan inte kontrolleras. Aljazeera
sänder bilderna dygnet om och når varenda hem.
SLAGET OM TV-skärmen är ett av de avgörande slagen
i kriget. Hundratals millioner araber från Mauretanien till Irak, mer än en
miljard muslimer från Nigeria till Indonesien ser bilderna och blir upprörda.
Detta har en stor inverkan på kriget. Många av tittarna ser de styrande i
Egypten, Jordanien och den Palestinska Myndigheten som kollaboratörer för Israel
när Israel utför illdåden mot deras palestinska bröder. De arabiska regimernas
säkerhetstjänster har registrerat att ilskan jäser bland folken. Hosni Mubarak,
den mest utsatte av de arabiska ledarna efter att han stängde gränsövergången
till Gazaremsan i Rafah mitt i ansiktet på skräckslagna flyktingar, började
pressa beslutsfattarna i Washington som intill dess hade blockerat alla krav på
eldupphör. Dessa började förstå hotet mot vitala amerikanska intressen i
arabvärlden och ändrade plötsligt attityd - orsakande bestörtning bland de
självbelåtna israeliska diplomaterna.
Människor med "moralisk ohälsa" kan inte förstå
normala människors motiv och måste gissa sig till deras reaktioner. "Hur många
divisioner har påven?" hånlog Stalin. "Hur många divisioner har människor med
samvete?" frågar kanske Ehud Barak.
Det kan visa sig att de har några.
Inte många. Inte så snabba på att
reagera. Inte så starka och organiserade. Men vid ett visst ögonblick när
illdåden blir många och massorna av protesterande kommer tillsamman, det kan
avgöra ett krig.
MISSLYCKANDET ATT FöRSTå Hamas natur har orsakat
ett misslyckande att fatta de förutsägbara resultaten. Israel är inte bara
oförmögen att vinna kriget, Hamas kan inte förlora det.
även om Israels armé skulle lyckas att döda varje
stridande i Hamas intill sista man, även då skulle Hamas vinna. Hamas stridande
skulle komma att ses som förebilder för den arabiska nationen, dessa det
palestinska folkets hjältar, mönster att efterlikna för varje ung man i
arabvärlden. Västbanken skulle som en mogen frukt falla i Hamas händer, Fatah
skulle drunkna i ett hav av förakt, de arabiska regimerna skulle hotas av
sammanbrott.
Om kriget slutar med Hamas fortfarande stående,
blodig men obesegrad, framför Israels mäktiga militärmaskin, kommer det se ut
som en fantastisk seger, en tankens seger över materien. Det som kommer att brännas in i
världens medvetande kommer att bli bilden av Israel som ett blodbestänkt monster
redo att vid varje ögonblick begå krigsförbrytelser och inte beredd till någon
moralisk återhållsamhet. Detta kommer att ha allvarliga konsekvenser för vår
långsiktiga framtid, vår ställning i världen och för våra möjligheter att nå
fred och lugn.
Och till slut, detta krig är också ett brott mot
oss själva, ett brott mot staten Israel. Uri Avnery Kort not om Avnery: 2001 erhöll Uri Avnery Right Livelihood priset tillsammans
med sin fru Rachel och den fredsrörelse, Gush Shalom, som de grundade 1992. Född i Tyskland 1923, kom till Palestina med sin familj
1933. Medlem i Irgun 1938 som han efter 3 år lämnade p.g.a. deras
terrormetoder och anti-arabiska inställning. Anslöt sig till armén och specialstyrkan "Samsons rävar"
och deltog i 1948 års krig. Utgav under 40 år det framgångsrika nyhetsmagasinet Haolam
Hazeh (Denna värld) språkrör för politisk opposition. 1969 invald i Knesset för sitt nystartade parti med samma
namn som tidningen Skrivit flera böcker om Israels krig och politik. Skriver fortfarande på Gush Shaloms hemsida en artikel i
veckan om Israels politik, varav denna är en.
Övers. fr.
eng. Sven Börtz