Uri Avnery

5.7.08

Satans råd.

DET VAR bara ett hastigt samtal, men det har satt sig fast i mitt minne.

Det var strax efter Sexdagarskriget. Jag hade kommit ut ur Knessets stora sal efter att ha hållit ett anförande som förordade ett omedelbart upprättande av en palestinsk stat.

En annan Knessetledamot kom i korridoren - en sympatisk man från Laborpartiet, tidigare bussförare. Uri, sa han och tog mig i armen, vad i all världen är det du gör? Du skulle kunna göra en storartad karriär! Du säger många mycket bra saker - mot korruption, för separation mellan stat och religion, om social rättvisa. Du skulle kunna ha stor framgång vid nästa val. Men du förstör allting med dina tal om araberna. Varför slutar du inte med sådant nonsens?

Jag sa till honom att han hade alldeles rätt, men jag skulle inte kunna göra det. Jag kunde inte se någon mening med att vara i Knesset om jag inte kunde säga sanningen sådan som jag såg den.

Jag valdes åter en gång till Knesset, men åter som ledare för ett mycket litet parti som aldrig skulle kunna växa till en stark parlamentarisk kraft. Mannens förutsägelse besannades.

Under årens lopp har jag ofta frågat mig själv huruvida jag då hade rätt. Skulle det inte ha varit bättre att ge upp principerna för en kort tid och nå politisk makt, utan vilken det var omöjligt att förverkliga dem?  

Jag vet inte om mitt val var rätt. Men jag har aldrig ångrat mig eftersom det för mig var det rätta valet.  

JAG MINNS detta samtal när jag hör om Barack Obama. Han står inför samma dilemma.

Det finns naturligtvis en stor skillnad. Jag ledde ett mycket litet parti i ett mycket litet land. Han leder ett mycket stort parti i ett mycket stort land. Men inte desto mindre är de politiska dilemman detsamma i alla länder, stora som små.

Politik är, som Bismark sa, "det möjligas konst". Den kräver kompromisser. Politikern är professionell, inte så olik en snickare eller en advokat. Hans jobb är att sätta samman majoriteter för att genomdriva lagar och ta beslut. För att uppnå detta är han tvungen att göra kompromisser. En del gör detta lätt eftersom principer inte betyder så mycket för dem. Men för folk med principer kan det vara mycket svårt.

Så vilken plats har principerna i politiken? Måste en politiker offra en del principer för att kunna förverkliga andra? Och om det är så, var går gränsen?

DETTA DILEMMA blir än mer aktuellt under en valkampanj.

Under mitt politiska liv har jag genomfört fem valkampanjer till Knesset. Fyra vann jag, en förlorade jag.

I dessa dagar följer jag Barak Obamas kampanj, följer och förstår, följer och blir arg, följer och oroar mig.

Jag lyssnar till vad han säger och jag förstår vad han säger.      

Jag ser på vad han gör och blir ofta arg.

Jag ser honom gå på en lina över en avgrund och jag oroar mig.

Jag såg hans framträdande inför den judiska lobbyn där han slog alla rekord i fjäsk, och jag frågade mig är detta mannen som skall åstadkomma den Stora förändringen?

Jag hörde honom tala entusiastiskt om medborgarnas rätt att bära vapen, inklusive Uzis och Kalasjnikovs, och tog mig för pannan. Obama, vad är detta?

Jag hörde honom stödja dödsstraffet, ett barbariskt straff som placerar USA någonstans mellan Iran och Saudiarabien. Obama???

Det verkar som om Obama kommer allt längre bort från sig själv med varje dag som går, och det är ännu bara i början av den verkliga valkampanjen.  

JAG KAN föreställa mig diskussionen vid Obamas sammanträden med sitt folk. Han sitter där omgiven av strateger, opinionsundersökare och PR-folk. De är alla duktiga experter och de bästa i sina yrken.

Hör här Barack, säger en av dem, detta är hur det är. De liberala är med dig i vilket fall som helst, dom behöver du inte vinna. De konservativa är emot dig, och det kan ingenting ändra på. Men mellan dem finns miljoner väljare som kommer att vara avgörande för hur det går. Dessa måste du vinna. Så säg ingenting ovanligt eller radikalt.

Du måste säga dem det som de vill höra, inflikar en annan expert. Ingenting som luktar radikala liberaler. Vi behöver också rösterna från höger och från evangelikanerna.

Allt som är definitivt är förlorade röster, säger en tredje medarbetare. Varje princip retar någon, så var snäll och gå inte in på detaljer. Stanna vid vaga generaliseringar som tilltalar alla.

Jag har sett många kandidater i Israel och i USA som började med ett tydligt och skarpt program, men som slutade som otydliga, tråkiga och ansiktslösa politiker.   

I GOETHES stora drama säljer Faust sin själ till djävulen för att få framgång i denna världen. Varje politiker har sin egen Satan som erbjuder makt i utbyte mot själen.

Du har principer, viskar denne Satan i hans öra. De är mycket bra, men om du inte vinner valen så är de inte till något. Du kan förverkliga dem endast om du kommer till makten. Så det är värt att ge upp några principer, göra några kompromisser, för att vinna. Efteråt kommer du att vara fri att göra vadhelst ditt hjärta önskar.

Politikern vet att detta är sant. För att kunna utföra sina planer måste han eller hon först av allt bli vald. För att bli vald måste han säga saker som han inte tror på och ge upp saker som han väldigt mycket tror på.

Och återigen uppstår frågan: Var går gränsen? Vilka eftergifter är tillåtna på vägen mot målet? Var finns de röda linjerna?

Djävulen vet att små kompromisser kommer att leda till större kompromisser, och så vidare på den hala sluttningen mot förlusten av själen. Utan att politikern märker det glider han allt längre ner och när han öppnar sina ögon upptäcker han att han befinner sig i det smutsiga politiska träsket.

Detta är det första stora provet för den blivande ledaren. Att veta skillnaden mellan det tillåtna och det förbjudna. Mellan "det möjligas konst" och "ändamålen helgar medlen". Mellan det envisa fasthållandet vid sina principer och att fullständigt överlämna sig åt dessa experter som vänder varje nytt program till ett hopkok av tomma fraser.

SEDAN DEMOKRATINS början i Grekland har den besvärats av en fråga: kan folket verkligen betros att göra de rätta valen? Hur skall folket kunna välja mellan olika lösningar för problem som de inte har någon verklig kunskap om? Miljoner av väljare saknar den mest elementära kunskap om budgetfrågor, komplexiteten i utrikesfrågor, militär strategi och tusentals andra saker som statens ledning måste besluta om.

Svaret är att de har ingen aning. Man kan inte begära av en taxiförare, en tandläkare eller professor i matematik att känna till de afghanska stammarna eller den internationella oljemarknaden. Därför är representativ demokrati oundviklig. I den har väljarna bara en sak att döma utifrån, det är hur man uppfattar ledarnas egenskaper.    

Hur avgör folk att en kandidat är en "ledare"? är det en fråga om självförtroende? Karaktärsstyrka? Karisma? Utseende? Framgång i tidigare uppgifter? Tro att han eller hon kommer att uppfylla sina vallöften?

Nuförtiden är det inte lätt att få en sann uppfattning eftersom kandidaten är omgiven av omgiven av en stor grupp "spindoktorer" som manipulerar bilden av politikern, lägger ord i politikerns mun och dirigerar dennes uppträdande. Televisionen är inte en modern version av den antika atenska agoran, som det hävdas. Men den ger trots allt en bild av kandidaten som är avgörande för det slutliga räkningen.

Barack Obama har gjort intryck på miljoner medborgare, särskilt de unga. Under år av moraliskt förfall under Bill Clinton och George Bush maktfullkomliga dåraktigheter längtar de efter förändring, efter en ledare som de kan lita på och som har ett nytt budskap. Obama har en underbar talang för att uttrycka detta under inspirerande tal.

Faran är att när de upplyftande talen tonar bort kan de lämna efter sig en ledare utan karaktär, styrka och talang för att uppfylla löftena.

Om Obama kapitulerar för sina rådgivare och till den Satan som viskar i hans öra kan han kanske vinna röster från den andra sidan men förlora sin trovärdighet, och inte bara i sitt eget läger. Folket kan instinktivt besluta att "han har inte det". Att, trots allt, han inte är den ledare som vi kan lita på.

å andra sidan, om han inte är beredd att göra de nödvändiga kompromisserna, om han stöter bort alltför många väljare, kommer han utsättas för den motsatta faran att komma att bli kvar med sina principer utan möjlighet att förverkliga dem.

Han kan se fram emot fyra ansträngande månader. Frestelsernas är många på båda sidor. Han måste bestämma sig för vem han är, hur mycket han är redo att ge upp utan att bedra sig själv.

Kanske måste han följa Charles de Gaulles exempel. Denne tillträdde makten som en krigets man och använde sin makt för att stifta en nästan outhärdligt smärtsam fred.

JAG VILL INTE vara en vad på Yiddish hånfullt kallas en "etzes-geber", från det hebreiska ordet för råd och det tyska ordet för givare. En person som erbjuder råd utan ta ansvar och utan att betala något pris.

även om jag blev tillfrågad skulle jag inte begagna mig av detta för att ge råd till Obama, kandidaten till världens mäktigaste ämbete.

Med undantag från rådet som Polonius gav sin son Laertes i "Hamlet": "Var trogen mot dig själv."

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)