Uri Avnery

14.6.2008

Ett förlåt.

DENNA VECKA gjorde Kanadas premiärminister ett dramatiskt uttalande i parlamentet. Han bad om ursäkt till ursprungsbefolkningen i sitt land för de orättfärdigheter som gjorts mot under generationer av alla kanadensiska regeringar.

På detta sätt försöker det vita Kanada skapa fred med de infödda nationerna vars land deras förfäder erövrade och vars kultur deras ledare har försökt att utplåna.

ATT BE OM URSÄKT för oförrätter i det förflutna har blivit en del av modern politisk kultur.  

Det är aldrig en lätt sak att göra. Cyniker kan säga att det bara är ord och att det betyder ingenting. Men faktum är att sådana handlingar har stor betydelse. En människa - och än mer en hel nation - finner det alltid svårt att erkänna begångna orättvisor och illdåd. Det innebär att skriva om historien som utgör grunden för deras nationella sammanhållning. Det nödvändiggör en drastisk ändring i skolböckerna och av den nationella inställningen. I allmänhet undviker regeringar detta på grund av nationalistiska demagoger och hatmånglare som härjar i varje land

Frankrikes president har bett om ursäkt för sitt folk för Vichyregimens missgärningar då den överlämnade judar till de nazistiska bödlarna. Den tjeckiska regeringen har bett om ursäkt för att den drev ut den tyska befolkningen vid slutet av andra Världskriget. Självklart har Tyskland bett om ursäkt till judarna för de outsägbara brotten under Förintelsen. Helt nyligen har Australiens regering bett ursäkt till aboriginerna. Och även i Israel har en halvhjärtad ansträngning gjorts för att hela ett sorgligt inhemskt sår när Ehud Barak bad om ursäkt till de orientaliska judarna för den diskriminering de under många år utsatts för.

Men vi står inför ett mycket svårare och mer komplicerat problem. Det gäller rötterna till vår nationella existens i detta land.

JAG ÄR ÖVERTYGAD om att fred mellan oss och det palestinska folket - en verklig fred baserad på verklig försoning - börjar med en ursäkt.

För min inre syn ser jag statens president eller premiärministern hålla ett historiskt tal vid en extraordinär sammankomst i Knesset. Det skulle kunna lyda såhär:

FRU TALMAN, högt ärade Knesset,

På staten Israels och alla dess invånares vägnar riktar jag mig idag till det palestinska folkets söner och döttrar, var än de befinner sig.

Vi erkänner det faktum att vi mot er har begått en historisk orättvisa och vi ber ödmjukt om er förlåtelse.

När den sionistiska rörelsen beslöt att etablera ett nationellt hem i detta land, som vi kallar Eretz Yisrael och ni kallar Filastin, hade de ingen avsikt att bygga vår stat på ett annat folks undergång. Nästan ingen inom den sionistiska rörelsen hade någonsin varit i landet före den första sionistkongressen 1897, eller hade någon idé om den aktuella situationen här.

Denna rörelses grundläggare hade en brinnande längtan att rädda judarna i ett Europa där mörka moln av judehat samlades. I östra Europa härjade pogromer och över hela Europa fanns tecken på den process som slutligen skulle leda till den fruktansvärda Förintelsen i vilken sex miljoner judar gick under.

Det grundläggande målet anslöt sig till judarnas under generationer djupa tillgivenhet till landet i vilket Bibeln, vars text format vårt folk, skrivits, och till staden Jerusalem mot vilken judarna under flera tusen år vänt sig i sina böner.   

De sionistiska grundarna som kom till detta land var pionjärer som i sina hjärtan bar de högsta ideal. De trodde på nationell frigörelse, frihet, rättvisa och jämlikhet. Vi var stolta över dem. Säkerligen drömde de inte om att begå en orättvisa av historiska dimensioner.

ALLT DETTA rättfärdigar inte det som sedan hände. Skapandet av det nationella judiska hemmet i detta land har inneburit en djup orättvisa mot er, folket som i generationer levt här.

Vi kan inte längre ignorera det faktum att under kriget 1948 - som för oss är Självständighetskriget och för er Nakba - ca 750 000 palestinier blev tvingade att lämna sina hem och sin mark. Beträffande de precisa omständigheterna kring denna tragedi förslår jag att en "Kommitté för sanning och försoning" bestående av experter från er och vår sida sättes samman. Dess slutsatser skall därefter ingå i era och i våra skolböcker.    

Vi kan inte längre ignorera att under 60 års konflikt och krig har ni hindrats från att förverkliga er rätt till oberoende i er egen fria stat, en rätt som bekräftades av FN:s generalförsamlings resolution den 27 november 1947, som också fastställde den legala grunden för etablerandet av staten Israel.

För allt detta är vi skyldiga er en ursäkt, och härmed uttalar jag den med hela mitt hjärta.

Bibeln säger oss: "...den som bekänner (sina brott) och överger dem, han får barmärtighet (Ordspråksboken 28:13). Således, att bekänna är inte tillräckligt. Vi måste också överge de fel vi har gjort i det förflutna.

Det är omöjligt att vrida historiens hjul tillbaka och återskapa den situation som fanns i landet 1947, liksom inte Kanada - eller för den delen USA - kan gå 200 år tillbaka. Vi måste bygga vår gemensamma framtid på den gemensamma önskan att gå framåt, att läka det som kan läkas och rätta till det som kan rättas till, utan att orsaka nya sår, begå nya orättvisor och orsaka fler mänskliga tragedier.

Jag uppmanar er att acceptera vår ursäkt i den anda med vilken den är erbjuden. Låt oss tillsammans arbeta för en rättvis, livskraftig och praktisk lösning på vår sekelgamla konflikt - en lösning som kanske inte uppfyller alla rättfärdiga önskningar eller rättar till alla orättvisor, men som kan tillåta båda våra folk att leva sina liv i frihet, fred och välgång.

Denna lösning är tydlig för oss alla. Vi vet alla vad det gäller. Den har uppstått ur våra plågsamma erfarenheter, mejslats ut av vårt lidande, utkristalliserats ur det bästa av vårt förstånd - ert såväl som av vårt.

Denna lösning betyder helt enkelt att ni har samma rättigheter som vi. Vi har samma rättigheter som ni, att leva i vår egen stat, under vår egen flagga, styrda av lagar som vi själva stiftat, styrda av en regering som fritt valts av oss själva - förhoppningsvis en god sådan.

En av de grundläggande budorden i vår religion - liksom i er och alla andras - förkunnades för 2000 år sedan av rabbi Hillel. Gör inte mot andra vad du inte vill att andra skall göra mot dig.

Detta betyder i praktiken er rätt att genast upprätta den fria och självständiga staten Palestina på alla de territorier som ockuperades av Israel 1967, vilken kommer att accepteras som en fullvärdig medlem av Förenade nationerna.

Gränserna av den 4 juni 1967 kommer att återupprättas. Jag hoppas att vi kan under fria förhandlingar enas över minimala utbyten av territorium till fördel för båda sidor.

Jerusalem som är så kärt för oss alla måste bli huvudstad för båda våra stater - västra Jerusalem, inklusive västra Muren, Israels huvudstad, östra Jerusalem, inklusive al-Haram al-Sharif som vi kallar Tempelberget, Palestinas huvudstad. Vad som är arabiskt skall vara ert, vad som är judiskt skall vara vårt. Låt oss arbeta tillsammans för att behålla staden som en levande verklighet, öppen och enad.

Vi skall utrymma de israeliska bosättningarna som har orsakat er så mycket lidande och orätt för er och föra bosättarna hem utom från de små områden som kan anslutas till Israel inom ramen för överenskommelser för utbyte av territorier. Vi skall också utrymma alla ockupationens attribut, fysiska och institutionella.

Vi måste med öppna hjärtan, medkänsla och förnuft närma oss uppgiften att finna en rättvis och livsduglig lösning på flyktingarnas och deras ättlingars fruktansvärda tragedi. Varje flyktingfamilj måste garanteras ett fritt val mellan olika lösningar. Återkomst och återflyttning till staten Palestina under generös hjälp; stanna där de är eller emigration till önskat land, också med generös hjälp; och ja - komma tillbaka till israeliskt territorium i godtagbart antal, accepterat av oss. Flyktingarna själva måste vara fullt delaktiga i alla våra beslut.

Jag har full tilltro till att våra två stater Israel och Palestina sida vid sida i detta älskade men lilla land snabbt kommer att tillsammans på humana, sociala, ekonomiska, teknologiska och kulturella nivåer skapa en relation som inte bara kommer att garantera vår säkerhet men också snabb utveckling och blomstring för alla. 

Tillsammans kan vi arbeta för fred och välfärd i hela vår region baserad på nära relationer med alla länder i området

Hängivna fred och svurna att skapa en bättre framtid för våra barn och barnbarn, låt oss resa oss upp och böja våra huvuden till minne för de oräkneliga offren för vår konflikt, judar och araber, israeler och palestinier - en konflikt som har pågått alltför länge.

ETT SÅDANT TAL är som jag ser det absolut nödvändigt för att öppna ett nytt kapitel i detta lands historia.

Under decenniers möten med palestinier av alla de slag har jag kommit till slutsatsen att de känslomässiga aspekterna av konflikten inte är mindre viktigare, kanske snarare viktigare än de politiska. En djup känsla av orättvisa genomsyrar sinnena och handlingarna hos alla palestinier. Medvetna eller omedvetna skuldkänslor besvärar israelernas själar och skapar en djup övertygelse att araberna aldrig kommer att vilja ha fred med oss.

Jag vet inte när ett sådant tal kommer att bli möjligt. Många obestämbara faktorer kommer att påverka det. Blott fredsöverenskommelser uppnådda mellan prutande diplomater, kommer inte att vara tillräckligt utan ett sådant tal. Som Osloavtalet har visat, att bygga en artificiell ö i ett hav av stormiga känslor är inte verkningsfullt.

DEN OFFENTLIGA ursäkten av Kanadas premiärminister är inte det enda vi kan lära av det nordamerikanska landet.   

För 43 år sedan tog den Kanadensiska regeringen ett extraordinärt steg för att skapa fred mellan den engelsktalande majoriteten och den fransktalande minoriteten bland sina medborgare. Deras relation hade varit ett öppet sår från tiden då britterna för 250 år sedan erövrade franska Kanada. Det beslöts att ersätta den kanadensiska flaggan, baserad på brittiska Union Jack, med en fullständigt ny flagga, föreställande lönnbladet.

Vid detta tillfälle sa senatens talman: "Flaggan är symbolen för nationens enighet då den bortom alla tvivel representerar alla Kanadas medborgare utan åtskillnad för ras, språk, tro eller åsikt."

Också av det kan vi lära någonting.

Uri Avnery

upp

(Övers. fr. eng. Sven Börtz)