Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
29.12.07
Beilinsyndromet.
MEFISTOFELES, demonen som köpte Faust själ i Goethe's monumentala drama beskriver sig själv som "del av den kraft vars lott är: alltid vilja det onda och alltid verka gott."
Yossi Beilin, som avgick denna vecka som ordförande i Meretzpartiet, är Mefistofeles motsats: han vill alltid det goda och alltför ofta skapar det dåliga.
"BOSÄTTNINGSBLOCKEN" är ett utmärkt exempel. Det var Beilin som kom på denna term för drygt tio år sedan. Det ingick i det inofficiella samförstånd som blev känt som "Beilin-Abu-Mazenavtalet".
Avsikten var god. Beilin trodde att om de flesta bosättare koncentrerades till flera begränsade områden nära Gröna linjen skulle alla bosättare gå med på ett tillbakadragande från resten av Västbanken.
Resultatet blev förödande. Regeringen och bosättarna blev mycket glada över tillfället. Tillståndet från den "sionistiska fredsrörelsen" visades upp som ett koschercertifikat på väggen hos en slaktare som säljer griskött. Bosättarblocken utvidgades i frenetisk takt och blev till riktiga städer som Mal'aleh Adumim, Etzion Bloc och Modi'in Illit.
Under många år hade USA hävdat att alla bosättningarna bröt mot internationell lag. Men det gillande som beviljats "bosättningsblocken" gjorde det möjligt för president George W. Bush att ändra sin ståndpunkt och bifalla israeliska "befolkningscenter" på de ockuperade territorierna. Haim Ramon, som tidigare hade varit Beilins partner i gruppen "åtta duvor" inom Laborpartiet, gick ännu längre: han initierade "Separationsmuren", som i praktiken annekterar "bosättningsblocken" till Israel.
Men Beilins briljanta idé minskade inte det minsta på bosättarnas motstånd att dra sig tillbaka från resten av Västbanken. Tvärtom, de fortsätter att med våld förhindra utrymning även av minsta lilla av bosättningarnas utposter. Av den goda idén blev resultatet helt och hållet dåligt.
MAN KAN FORTSÄTTA räkna upp alla Beilins briljanta idéer. Som i sången av den f.d. komikern (numera ortodox rabbi) Uri Zohar: "Det judiska huvudet uppfinner patent till oss." På Israels politiska och diplomatiska arena finns det inget huvud så fruktsamt som Beilins.
Jag vet inte exakt vilken roll Beilin spelade för uppfinnandet av patenten som lades fram vid mötet år 2000 i Camp David. Till exempel idén att Israel skulle kräva suveränitet över Tempelberget, men endast under dess yta. Det lugnade inte Israels höger, och det förskräckte palestinierna som fruktade att Israel avsåg att underminera de heliga helgedomarna tills de rasade, och på så sätt göra det möjligt att istället bygga det tredje Templet. Nästa steg var Ariel Sharons "besök" på detta känsliga område, vilket utlöste utbrottet av den andra intifadan.
Efter valen 2006 hade Beilin en annan briljant idé: att inbjuda Avigdor Liberman till en väl offentliggjord vänskaplig frukost. Avsikten var utan tvivel god (även om jag inte kan fatta vad den var) men resultatet var katastrofalt: det gav Liberman ett "vänsterkoschercertifikat" som gjorde det möjligt för Ehud Olmert att ta in honom i sin regering.
Efter det deklarerade Meretz att de inte under några omständigheter skulle sitta i en regering där Liberman ingick. Men man kan inte sända tillbaka Rosemarys barn till sin mammas livmoder. Liberman stannar i regeringen, Meretz blir utanför. Nu förklarar Olmert för amerikanerna att han inte kan avveckla en endaste bosättningsutpost, ej heller förhandla om konfliktens "kärnfrågor" eftersom Liberman då skulle bringa koalitionsregeringen på fall.
Beilin är verkligen mycket generös med att utfärda koschercertifikat till extremhögern. Före ett av de årliga "sionistvänsterns" massmöten för att hedra minnet av Yitzhak Rabin deklarerade han att han var beredd att komma tillsammans med ledaren för den mest extrema högern, general Effi Eytam. Som tur var för honom blev det inget av detta.
Det måste finnas något samband mellan dessa idéer och hans ståndpunkt vid avgörande ögonblick. Till exempel: hans stöd för Ariel Sharons Separationsplan utan att ställa som villkor att en överenskommelse skulle göras med palestinierna. Resultatet blev att Gazaremsan blev "det största fängelset på jorden".
än värre: Beilins beslutsamma stöd för det andra Libanonkriget under dess första och mest kritiska stadium. Under krigets gång föreslog han också att Syrien skulle attackeras. Först under krigets fjärde vecka, efter många stormiga antikrigsdemonstrationer, började Beilin ge röst åt kritik och fick Meretz att organisera egna demonstrationer.
I DEN ANDRA vågskålen ligger två av Beilins största positiva bidrag: Osloavtalets principdeklaration och Genéveinitiativet.
Hans insats för Osloavtalet var säkerligen betydelsefullt, men han förhindrade inte överenskommelsens två svarta hål: utelämnandet av det avgörande ordet "Palestinsk stat" och avsaknaden av ett otvetydig förbud för fortsatt bosättningsaktivitet.
Dessa två fel har begravt avtalet. Förhandlingarna för ett permanent fredsavtal, vilket skulle ha varit klart till 1999, inte ens påbörjades. Bosättningarna utvidgades snabbt medan alla talade om fred.
Genéveinitiativet, å andra sidan, var helt och hållet en skapelse av Beilin. Det skulle ha krönt hans karriär. Dess avtäckning blev en internationell händelse. Världens stora gav det sin välsignelse. Det tycktes som om det skulle kunna ge fredsprocessen en avgörande knuff.
Detta inträffade inte. Ariel Sharon svepte det av bordet med baksidan av handen: han tillkännagav Separationsplanen och avledde nationell och internationell uppmärksamhet från initiativet.
Det hade inte behövt vara slutet på initiativet. Det kunde ha blivit en fortsatt kampanj i Israel och i hela världen, predikat från varje talarstol, satt på dagordningen igen och igen. Men sedan gjorde Beilin det största misstaget i sitt liv: han ställde upp för ordförandeskapet i Meretz - och vann.
MISSTAGET VAR tydligt från första början, Det finns en grundläggande motsättning mellan att vara partiordförande och att vara Genèveinitiativets profet, en person fullständigt identisk med initiativet och dess främste förespråkare hemma och utomlands.
När initiativtagaren till Genève blev ledare för Meretz krympte han initiativet till att bli plattform för ett litet parti, och å andra sidan Meretz till att bli ett en-fråge-parti helt upptaget med att föra fram initiativet, och båda förlorade.
En smart person som Beilin skulle ha förstått det. Men jag misstänker att han har två själar som kämpar om herravälde: själen med idéerna och den partiverksamma själen. Han är inte tillfredställd med att bara vara en.
Misstaget fick ett högt pris. Denna vecka var Beilin tvingad tillkännage att han avgår som ordförande för Meretz.
Det är någonting mystiskt med detta parti. Det slukar sina ledare, den ena efter den andra. Först dess grundare Shulamit Aloni som praktiskt taget sparkades ut. Mannen som gjorde det, Yossi Sarid, tvingades i sin tur att avgå när partiet krympte till 6 platser från 12 i Knesset och blev ett litet parti. Efter sista valet under Beilin gick det ner till 5 platser.
Under hans ledarskap var Meretzfraktionen en egendomlig fågel, varken ett riktigt oppositionsparti eller medlem av koalitionen. Beilin växte upp i etablissemanget, och även när han formellt är i opposition tänker han och handlar som en medlem av etablissemanget. Under hans ledarskap inte bara stödde Meretz Sharons Separationsplan och Olmerts Libanonkrig, men även sedan dess har Beilin öppet flörtat med premiärministern. Just när en stor majoritet i landet har kommit till slutsatsen att Olmert inte passar för jobbet ger Beilin honom ett Koschercertifikat.
Han säger att han tror att Olmert uppriktigt önskar fred. Han citerar med gillande den Nye Olmerts yttranden: "Min far hade fel och Ben-Gurion hade rätt" (Olmerts far var hängiven Irgunmedlem), och "Israel är förlorat" om det inte realiserar Tvåstatslösningen. Detta låter bra - bara det att Olmert rör sig åt rakt motsatt håll, undviker seriösa fredsförhandlingar och för krig i Gaza. Nu tycks Meretz medlemmar ha fått nog.
När ett parti sparkar ut sin ledare är det alltid en tråkig händelse. Men detta är inte första gången det händer för Beilin, och det inbjuder till några allvarliga frågor.
Han växte i ungdomen upp i Labor partiet och var en av Shimon Peres lovande adepter. Som biträdande utrikesminister hade han möjlighet att få fullt utrymme för sin outtröttliga kreativitet. Men sedan kom Ehud Barak till makten, med sin kusliga förmåga att sätt fel person på fel post. Beilin blev utnämnd till justitieminister, ett jobb som paralyserade han speciella talanger.
Inför nästa val förvisade Laborpartiet Beilin till en hopplös plats på vallistan. I raseri och frustration lämnade han partiet, slog igen dörren bakom sig och anslöt sig till Meretz. Nu har han praktiskt taget slängts ut därifrån.
Olikt Shulamit Aloni och Yossi Sarid har Beilin ingen avsikt att "gå hem". Hans produktiva hjärna ruvar redan på nya planer. I intervjuer nyligen profeterar han om en fundamental förändring av det politiska landskapet och skapandet av en ny politisk kraft med medlemmar från Kadima, Labor och Meretz. Förmodligen föreställer han sig att detta parti skulle ledas av Olmert och att Beilin skulle spela en central roll. Det skulle slåss mot Benjamin Netanyahu och Ehud Barak.
En intressant idé, men dess chanser är nära noll.
BEILINS PROBLEM går bortom hans personliga historia. De symboliserar tragedin hos den del av det israeliska samhället som själv kallar sig för den "sionistiska vänstern". Förmodligen innehåller själva benämningen i sig problemet.
Detta läger föddes för hundra år sedan och det tycks som det aldrig har engagerat sig i verklig självkritik. I sin senaste intervju använder Beilin det sionistiska etablissemangets hela terminologi. Som alla andra kallar han de palestinska motståndsmännen på Gazaremsan för "terrorister". På hans skala av värden "är det viktigt att en pojke blir en utomordentlig soldat". Och, naturligtvis, "Om Israel upphör att vara en judisk stat kommer jag inte mer att ha något intresse av den."
Med sådana åsikter kan inte den sionistiska fredsrörelsen bli en kämpande kraft, engagera sig i en verklig oppositionskamp och skapa en förändrig i landet. Det är mer än bara ett av Yossi Beilins personliga problem.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)