En schweizisk ost.

Winogradkommittén, för undersökningen av omständigheterna kring Libanonkriget, är inte en del av lösningen, den är en del av problemet

Nu efter att upprördheten lagt sig efter att en del av rapporten publicerats är det möjligt att utvärdera den. Slutsatsen är att den har gjort mer skada än nytta.

Den positiva sidan är väl känd. Kommittén har anklagat de tre ledarna för kriget - premiärministern, försvarsministerns och arméchefen - för många fel. Kommitténs favoritord är "misslyckande".

Det kan vara värt att dröja vid detta ord. Vad uttrycker det? En person misslyckas när han inte utför sin uppgift. Uppgiftens art i sig övervägs inte, endast det faktum att den inte till fullo har utförts.

Användandet av ordet "misslyckande" överallt i rapporten är i sig ett misslyckande av kommittén. Det nya hebreiska ord som hittats på av protestgrupperna - någonting i stil med "dumskallarna" - passar in på alla fem kommittémedlemmarna.

I VILKET avseende misslyckades de tre musketörerna som ledde kriget, enligt kommittén?

Beslutet att gå i krig togs i en hast. Krigets mål såsom de tillkännagavs av premiärministern var orealistiska. Det fanns ingen detaljerad och slutgiltig militär plan. Det fanns inget regelbundet stabsarbete. Regeringen antog de improviserade förslagen från arméchefen som de var, utan att alternativ erbjöds eller efterfrågades. Arméchefen trodde att han skulle vinna med enbart bomber och granater. Ingen markattack var planerad. Reserverna kallades inte in i tid. Fälttåget på marken kom igång mycket sent. Under åren före kriget var trupperna inte tillbörligt tränade. Mycket utrustning saknades i nödförråden. Den stora markoffensiven, som kostade så många soldaters liv, påbörjades först när tiden för eldupphör redan hade överenskommits i FN.

Stark medicin. Vilken är slutsatsen? Att vi måste lära dessa läxor och snabbt förbättra oss, innan vi börjar nästa krig.

Sannerligen så, en stor del av folket drog just denna slutsats: de tre "dumskallarna" måste avlägsnas, de måste ersättas av tre ledare som är ansvarsfulla och "erfarna", så att vi sedan kan sätta igång det tredje Libanonkriget, för att på så sätt ta igen skadan som orsakades av det andra Libanonkriget.

Armén har förlorat sin avskräckande makt? Vi skall ta tillbaka den i nästa krig. Det var ingen framgångsrik markoffensiv? Vi skall göra bättre ifrån oss nästa gång. I nästa krig skall vi tränga längre in.

Hela problemet är tekniskt. Nya ledare med militärerfarenhet, ordentligt stabsarbete, noggranna förberedelser, en arméchef från marktrupperna istället för en flygande befälhavare - och sedan skall allting bli bra.

DEN VIKTIGASTE delen av rapporten är den som inte är där. Rapporten är full av hål, som den välbekanta schweiziska osten.

Ingenting nämndes om det faktum att detta från början var ett onödigt, meningslöst och hopplöst krig.

En sådan anklagelse borde vara mycket allvarlig. Ett krig orsakar död och förstörelse på båda sidor. Det är omoraliskt att börja ett krig om det inte finns en uppenbar fara för landets existens. Enligt rapporten hade inte det andra Libanonkriget något uttryckligt syfte. Det innebär att detta krig inte var tvingat på oss på grund av någon existentiell nödvändighet. Ett sådant krig är ett brott.

Vad gick trion i krig för? I teorin för att frita de två tillfångatagna soldaterna. Denna vecka tillstod Ehud Olmert officiellt att han visste mycket väl att soldaterna inte skulle kunna fritas genom krig. Det betyder att när han beslöt att börja kriget så ljög han för folket, just som George Bush gjorde.

Och Hizbollah, de utgör ingen existentiell fara för staten Israel. En irritation? Ja. En provokativ fiende? Absolut. En existentiell fara? Bestämt inte. 

För dessa problem kan politiska lösningar sökas. Det var klart då, liksom nu, att fångarna måste befrias genom avtal om en fångutväxling. Hotet från Hizbollah kan avlägsnas endast med politiska medel eftersom det kommer av politiska orsaker.

KOMMITTéN ANKLAGAR regeringen för att inte ha undersökt militära alternativ till arméchefens förslag. Likaledes kan kommittén själv anklagas för att inte ha undersökt politiska alternativ till regeringens beslut att gå i krig.

Hizbollah är primärt en politisk organisation, en del av Libanons komplicerade verklighet. Under sekler har shiiterna i södra Libanon varit underkastade starkare grupper i samhället - maroniter, sunni och druser. När Israels armé invaderade Libanon 1982 tog shiiterna emot dem som befriare. Efter att det stod klart att vår armé inte avsåg att ge sig iväg började de ett befrielsekrig mot dem. Först då, efter ett långt och till slut framgångsrikt gerillakrig, steg shiiterna fram som en avgörande makt i Libanon. Om det fanns rättvisa i världen skulle Hizbollah resa statyer över Ariel Sharon.

I avsikt att stärka sin ställning behövde shiiterna hjälp. Det fick de från Irans islamska republik, den naturliga beskyddaren för alla shiiter i regionen. Men än viktigare var hjälpen från Syrien.

Men varför kom det sunnitiska Syrien det shiitiska Hizbollah till hjälp? Syrien ville skapa ett dubbelt hot: mot regeringen i Beirut och mot regeringen i Jerusalem.

Syrien har aldrig gett upp sitt fotfäste i Libanon. I syriska ögon är Libanon en integrerad del av fosterlandet som togs ifrån dem av franska kolonialister. En blick på kartan är tillräcklig för att visa varför Libanon är så viktig för Syrien, ekonomiskt och militärt. Hizbollah förser Syrien med en plats på den libanesiska arenan.

Uppmuntran och stöd av Hizbollah som ett hot mot Israel är än mer viktigt för Syrien. Damaskus vill återfå Golanhöjderna som erövrades av Israel 1967. Detta är för Syrien en nationell plikt av största vikt, och man vill inte till något pris ge upp det. De vet att de för närvarande inte kan vinna ett krig mot Israel. Hizbollah erbjuder ett alternativ: ständiga nålstick som avser att påminna Israel om att det måhända kan vara värt att ge tillbaka Golanhöjderna.  

Den som ignorerar denna politiska bakgrund och ser Hizbollah som enbart ett militärt problem avslöjar sig att vara ett dumhuvud. Det var kommitténs skyldighet att säga det klart, istället för att pladdra på om "ordentligt stabsarbete" och "militära alternativ". Den skulle ha gett rött kort till de tre dumskallarna för att inte ha övervägt de politiska alternativen till krig: förhandlingar med Syrien för att neutralisera hotet från Hizbollah genom ett Israel-Syrien-Libanon avtal. Priset skulle ha blivit ett israeliskt tillbakadragande från Golanhöjderna.

Genom att inte säga det sa kommittén egentligen: det finns ingen utväg från ett tredje Libanonkrig. Men snälla ni, försök bättre nästa gång.

EN MISSTÄNKT lucka i rapporten gäller den internationella bakgrunden till kriget.

Den roll USA spelade var uppenbar redan från första stund. Olmert skulle inte ha beslutat börja kriget utan att uttryckligen ha erhållit amerikanskt tillstånd. Om USA hade förbjudit det skulle Olmert inte ens ha drömt om att starta det.

George Bush hade ett intresse i detta krig. Han var, och är, fast i det irakiska träsket. Han försöker lägga skulden på Syrien. Därför ville han slå ett slag mot Damaskus. Han ville även bryta ner den libanesiska oppositionen i avsikt att hjälpa USA:s ställföreträdare i Beirut. Han var säker på att det skulle bli en lätt match för den israeliska armén.

När den förväntade segern lät vänta på sig gjorde amerikansk diplomati allt den kunde för att förhindra ett eldupphör, för att "ge tid" för den israeliska armén att vinna. Detta gjordes nästan helt öppet.

I hur hög grad dikterade amerikanerna Olmerts beslut att börja kriget, att bomba Libanon (men inte Sinioras regerings infrastruktur), att förlänga kriget och att starta en markoffensiv i sista stund? Det vet vi inte. Kanske har kommittén gått in på detta i den hemliga delen av rapporten. Men utan denna information är det omöjligt att förstå vad som hände, och därför är rapporten i stor utsträckning värdelös för att förstå kriget.

VAD MER saknas i rapporten? Ofattbart, men det finns inte ett enda ord om de fruktansvärda lidande som drabbade Libanons befolkning.

Under inflytande av arméchefen samtyckte regeringen till en strategi som sa: låt oss bomba Libanon, göra libanesernas liv till ett helvete så att de utövar press på sin regering i Beirut så att den sedan upplöser Hizbollah. Det var en precis imitation av den amerikanska strategin i Kosovo och i Afghanistan.

Denna strategi dödade omkring ett tusen libaneser, förstörde hela bostadsområden, broar och vägar, inte bara inom shiitiska områden. Ur militär synpunkt var det lätt att göra det, men det politiska priset blev oerhört. I veckor dominerade bilder av död och förintelse orsakad av Israel världens nyheter. Det är omöjligt att mäta den skada som åsamkats Israels anseende hos världsopinionen, en skada som är oåterkallelig och som kommer att ha långvariga följder.

Allt detta intresserade inte kommittén. Den bekymrade sig endast om den militära delen. Den politiska delen ignorerade den, med undantag för anmärkningen att utrikesministern inte var inbjuden till de viktiga rådslagen. Den moraliska sidan nämndes inte alls.

Inte heller nämndes ockupationen. Kommittén ignorerar ett faktum som ropar till himlen: att en armé kan inte vara kapabel att genomföra ett modernt krig när den under 40 är har varit anställd som kolonial polisstyrka i ockuperade territorier. En officer som beter sig som en drucken kosack mot obeväpnade fredsaktivister eller stenkastande barn, så som visades denna vecka i TV, kan inte leda ett kompani i ett riktigt krig. Det är en av de allra viktigaste läxorna efter det andra Libanonkriget: ockupationen har korrumperat den israeliska armén intill dess innersta. Hur kan detta ignoreras?

KOMMITTéN BEDÖMER Olmert och Peretz som olämpliga på grund av deras brist på "erfarenhet", menande militär erfarenhet. Detta kan leda till slutsatsen att den israeliska demokratin inte kan förlita sig på civila ledare, att det behövs ledare som är generaler. Det kan mycket väl vara det allra farligaste resultatet.

Denna vecka såg jag på Internet en välgjord presentation av "Reservisterna", en grupp förbittrade reservister som kommit samman för att leda protesten mot de tre "dumskallarna". Den visar bild efter bild många av krigets felsteg och når sin höjdpunkt med uttalandet att det inkompetenta politiska ledarskapet inte tillät armén att vinna.

De unga producenterna av denna presentation är säkerligen omedvetna om den obehagliga lukten som omger denna idé, stanken av "Dolchstoss im Rücken" - dolkstöten i ryggen på armén. I annat fall skulle de antagligen inte ha uttryckt sig på detta sätt vilket för inte så länge sedan tjänade som samlande slagord för tysk fascism.

Uri Avnery

Summary of the Winograd Committee interim report:

http://www.jpost.com/servlet/Satellite?cid=1177591165908&pagename=JPost%2FJPArticle%2FShowFull

http://www.britannica.com/eb/topic-168125/Dolchstoss-im-Rucken