Uri Avnery
Juni 2007
1967, ett personligt vittnesmål.
DEN 25:e MAJ 1967, tolv dagar före Sexdagarskriget, publicerade jag i Haolam Hazeh, nyhetsmagasinet som jag var utgivare av, en artikel kallad "Nasser har gått i fällan". Det lät tokigt eftersom vid den tiden var alla i Israel gripna av dödsskräck.
Några månader tidigare var jag inbjuden att hålla ett föredrag i en kibbutz i norr. Efter föredraget blev jag inviterad på kaffe med några medlemmar. I förtroende berättade värden för mig att chefen för norra kommandot, general David ("Dado") Elazar, hade varit där för en vecka sedan, varvid han för några av kibbutzmedlemmarna hade anförtrott sig och sagt: "Jag ber varje kväll innan jag somnar att Nasser skall koncentrerar sina trupper till Sinaiöknen. Där skall vi förinta dem."
När sedan Nasser vid mitten av maj 1967 koncentrerade sina trupper till Sinai syntes det som ett svar på dessa böner. Så medan alla runtomkring mig var förlamade av fruktan var inte jag orolig.
Rädslan var verklig. Det var mycket tal om en kommande andra Holocaust. Från början av krisen till krigets start, i tre hela veckor, intensifierades skräcken som hade tagit tag om Israel. "åskans röst", den egyptiska radiostationen som sände på bruten hebreiska - intill dess ansedd som löjlig - sände ut bloddrypande hot. Gamal Abd-al-Nasser - som i verkligheten var dödsrädd för en israelisk attack och som inte drömde om att gå till anfall - trodde att genom att hota kasta Israel i sjön skulle skrämma oss att överge alla idéer om krig. Det hade naturligtvis motsatt effekt.
KEDJAN AV händelser som gjorde kriget oundvikligt påminde om händelserna som ledde till första Världskriget, "kriget som ingen önskade".
Syrien stödde det palestinska gerillakriget som startades av Yasser Arafat vid dess gräns. Israel svarade med alvarliga hot. Arméchefen Yitzhak Rabin hotade att ockupera Damaskus och störta regimen. Syrierna blev skrämda och bad Egypten om assistans.
Strax före krisens början bad Sovjets ambassadör Chubakhin mig att besöka honom på ambassaden i Ramat Gan. Han berättade för mig att Israel planerade att angripa Syrien och höll på att samla massor av trupp vid gränsen. Han såg detta som en del i en större amerikansk plan att installera proamerikanska regimer i hela området, med överstarnas statskupp i Grekland nyligen (april 1967) som en början, och amerikanska intriger i Iran. Ambassadören önskade att jag använde mig av min ställning som ledamot i Knesset och utgivare av ett populärt nyhetsmagasin för att varna den israeliska allmänheten.
Jag är rädd att mitt svar var ganska cyniskt. Om ni är orolig för detta varför instruerar ni inte er ambassadör i Damaskus att be era syriska vänner att stoppa gerillaattackerna mot Israel, åtminstone för en tid? Varför ge vår regering en förevändning för krig?
Chubakhins svar förvånade mig. "Tror ni att någon i Damaskus lyssnar på vår ambassadör?
Historien om att Israel "samlar massor av trupp vid gränsen" var naturligtvis löjlig. En sovjetisk general tror kanske att innan man sätter igång en offensiv måste man samla massor av trupp vid gränsen. Men på Israels mycket lilla territorium är massamling av trupper såväl omöjligt som onödigt.
HURSOMHELST, INFÖR Syriens begäran om hjälp och Sovjets historier om massamling av israelisk trupp såg Nasser en möjlighet att hävda sitt ledarskap i arabvärlden. Han skickade in sina trupper i Sinai. Om han verkligen hade avsett att starta ett krig skulle han ha gjort detta så hemligt som möjligt, men hans trupper gick genom Kairo mitt på ljusa dagen, ett bevis på att syftet var en uppvisning.
Så hände det sig att jag träffade Ezer Weitzman, intill nyligen chef för Israels flygvapen, på ett party. Han berättade att han var förvånad. Arméns underrättelsetjänst hade blivit fullständigt överraskade av att Egyptens armé plötsligt befann sig i Sinai. De hade varit övertygade om att hela den egyptiska armén befann sig i det avlägsna Jemen där Nasser hade ingripit i ett inbördeskrig. Wietzman medgav motvilligt sin beundran över det egyptiska flygvapnets förmåga att bistå sina trupper där.
Den 23 maj tillkännagav (falskt) Nasser att han hade minerat sjövägen till Eilat. Det var för Israel en anledning till krig. Eilat var Israels port mot öster, fri passage där hade en känslomässig betydelse långt över dess verkliga värde. Jag minns när jag den dagen kom tillbaka från Knesset och sa till mina kollegor i styrelsen för partiet Ny Styrka: "Krig är nu oundvikligt", och tillade "Detta krig kommer att förändra allting."
För att dramatisera dessa steg bad Nasser FN:s generalsekreterare U Thant att dra tillbaka FN styrkorna - men endast inom en viss sektor. (Dessa styrkor hade varit stationerade på gränsen sedan Sinaikriget 1956).
U Thant missuppfattade fullständigt situationen och drog tillbaka alla trupperna. Inför möjligheten av en israelisk förebyggande attack och för att han trodde på sin egen propaganda att Israel bara var en amerikansk marionett, sände Nasser sin man till USA för att få amerikanerna att stoppa Israel. Under tiden såg Israel endast ett ökande hot och trodde att de när som helst skulle attackeras.
Jag kan vittna om stämningen i de innersta kretsarna. Några dagar före kriget tog Menachem Begin mig åt sidan i Knesset. "Uri", sa han med stor oro, "vi har olika uppfattningar, men i denna existentiella kris har vi samma mål, att rädda Israel. Du och ditt magasin har stort inflytande på unga människor. Använd den för att stärka deras moral!"
Vid mitt sista tal i Knesset före kriget sa jag: "Just vid en sådan timma vacklande på randen till krig skulle en stor israelisk statsman kunna ta ett revolutionerande initiativ för att börja en direkt dialog, kanske hemlig, kanske öppen och dramatisk, som skulle kunna leda till en grundläggande förändring av vår ställning i området."
LEVY ESHKOL, David Ben-Gurions efterföljare som premiärminister och försvarsminister, spädde på den allmänna hopplösheten. Han sågs – helt felaktigt – som en krånglig, obeslutsam och inkompetent ledare. I ett avgörande radiotal stakade han sig på ett ord som i sista minuten hade lagts in av en av hans rådgivare, och han tycktes stamma.
Under dessa "Dagar av ängslan", som de senare kom att kallas, var Eshkol under intensiv press. Framstående generaler (bland dem Matti Peled som senare blev min vän och fredsaktivist) kom till Eshkol och lämnade vad som blev till ett ultimatum och krävde omedelbar attack. Med nästan hela den manliga befolkningen mobiliserad och väntande vid gränserna hade normalt liv helt stannat upp. Hela landet höll andan.
JAG ERHÖLL nästan dagligen rapporter om vad som pågick i kabinettet. Min källa var Yigal Allon.
Allon, f.d. befälhavare av Palmach (Haganahs stormtrupp) och befälhavare för södra fronten vid 1948 års krig, var nu arbetsminister. Vi hade blivit vänner efter kriget. När krisen 1967 började beslöt jag att publicera en tillfällig daglig tidning kallad Daf ("sida"). Emellertid fanns det ingen tryckpress tillhands att trycka den, utom en som tillhörde Allons kibbutz.
Genom hela krisen träffade jag Allon nästan dagligen för att förhandla om tryckpressen och vid dessa tillfällen lättade han sitt hjärta. Hans ringa arbete i regeringen var frustrerande för soldaternas hjälte 1948. Han traktade efter försvarsministeriet och den fördjupade krisen erbjöd en möjlighet.
Dagligen, knappt märkbart, växte kraven att Eshkol skulle lämna ifrån sig posten som premiärminister, eller åtminstone avsäga sig försvarsportföljen. Till en början bollades många kandidater till försvarsministerposten fram och tillbaka. Allon stod högt på listan. Andra trovärdiga kandidater var "Den gamle" – David Ben-Gurion, försvarsministern 1948 - general Yigael Yadin, en tidigare ställföreträdande försvarsminister - Shimon Peres och en tidigare arméchef – Moshe Dayan.
Allon var säker på att han skulle få jobbet eftersom han redan var medlem av regeringen och hade varit framgångsrik general i krig. Från dag till dag strålade han alltmer av tillförsikt. Bland folk blev listan allt kortare och kortare, tills till slut folkets krav riktades mot Dayan. En grupp kvinnor (omedelbart kallade "de glada fruarna i Windsor") demonstrerade för honom framför Laborpartiets säte.
Vid slutet av maj när jag nästa gång träffade Allon var han förkrossad. Han hade just hört att Eshkol hade gett med sig och utnämnt Dayan. Allon föraktade den berömde generalen. Liksom de flesta av 1948 års befälhavare ansåg han Dayan vara en dålig soldat, oförmögen till disciplinerat stabsarbete och fullständigt oansvarig. (Faktiskt hörde jag en gång Dayan skryta om sin "oansvarighet".)
Dayan hade inte mycket inflytande på planeringen av kriget, men han hade enorm inverkan på truppernas moral – karismatisk, glamourös och med ett anseende som en djärv och aggressiv befälhavare.
Reserverna som hade mobiliserats, bara för att vänta och vänta och vänta än mer, hälsade hans utnämning med entusiasm. De förstod att den långa väntan snart var slut.
NÄR VÅR armé gick till anfall kändes det som en kraftig fjäder släppte.
På krigets första dag, efter ett nödlägessammanträde i Knesset, var jag i Knessets skyddsrum och väntade ut det jordanska artilleriets granatbeskjutning från östra Jerusalem, när en vän viskade i mitt öra: "Vi har redan vunnit kriget, flygvapnet har krossat Egyptens flyg på marken".
Denna information undanhölls allmänheten. Alla rapporter om vår armés otroliga segrar hölls tillbaka av censuren eftersom regeringen var rädd att om de blev allmänt kända skulle FN tvinga fram ett eldupphör som just nu föreföll vara ett hinder. Därför var allmänheten utsatt för åskans rösts löjliga överdrifter, som påstod att Tel-Aviv stod i brand.
Många av territorierna erövrades nästan av en tillfällighet. Det fanns en militär plan för att förstöra Egyptens styrkor i söder, men det fanns ingen plan för ett omfattande krig. Dayan var inte bara emot ockupationen av Gazaremsan, men också emot ockupationen av östra Jerusalem. Västbanken ockuperades med en improviserad operation efter att kung Hussein oväntat hade öppnat eld för att demonstrera sin solidaritet med Egypten. I början invände Dayan också mot operationen mot Syrien av rädsla för sovjetiskt ingripande. På grund av detta fanns det ingen plan för framtiden för den stora befolkningens i de ockuperade territorierna.
PÅ KRIGETS femte dag, just efter att vår armé hade erövrat Västbanken och Gazaremsan, skrev jag ett öppet brev till Levy Eshkol och föreslog att han tog tillfället i akt att erbjuda det palestinska folket en egen stat. Jag hade förespråkat denna idé sedan 1949, men jag var övertygad om att detta ögonblick, med hela regionen i ett tillstånd av chock, var rätt tid att stifta fred med palestinierna genom att erbjuda dem ett historiskt erbjudande.
Omedelbart efter kriget inbjöd Eshkol mig till ett privat samtal. Han lyssnade tålmodigt med jag förklarade denna idé. ”Uri, vad är du för en säljare?” sa han med ett benäget leende, ”I förhandlingar börjar man med att erbjuda ett minimum och kräva maximum. Sedan, gradvis, höjer man sitt erbjudande tills en kompromiss är nådd, någonstans på mitten.” Vad du föreslår är att erbjuda allting innan förhandlingarna ens har börjat.”
“Det är sant när det gäller att sälja en häst", svarade jag, “inte när man önskar nå en historisk fred.”
I motsats till bilden av honom var Eshkol verkligen en tuff person. Detta doldes av en vänlig läggning, ett Yiddish sinne för humor och en syntax som kunde göra Knessets stenografer tokiga. Han hade vigt hela sitt liv för att upprätta judiska bosättningar och allt han nu kunde se var en enorm yta som kunde användas för nya bosättningar,
Under de följande månaderna och åren höll jag dussintals tal i Knesset (utöver mina artiklar i ”Haolam Hazeh”) som förespråkade idén om en palestinsk stat i de nyligen ockuperade territorierna. I ett av mina tal rapporterade jag att jag hade talat med betydelsefulla ledare på Västbanken och Gazaremsan, inklusive dem som var kända som ”Jordaniens supportrar”, och att de alla hade sagt mig att de föredrog en palestinsk stat framför ett återupprättande av Jordaniens styre. Både Dayan och Eshkol förnekade det, men Eshkol sände Moshe Sasson, sin rådgivare för de ockuperade territorierna, till mig för att fråga ut mig privat om min information. Den 13 augusti 1969 skrev Sasson en rapport till premiärministern (med en kopia till mig) i vilken han kunde bekräfta att hans egen information var identisk med min.
Till min angenäma förvåning fann jag att jag hade ett stort antal supportrar inom arméns överkommando.
Generaler, har det sagts, utkämpar alltid det sista kriget. De har också i minnet den senaste freden. 1956 hade president Eisenhower och Sovjetunionens ledare tvingat Ben-Gurion att ge tillbaka till Egypten alla territorier som hade ockuperats under Sinaikriget. Nu väntade alla att detsamma skulle hända igen. Inför denna möjlighet föredrog många generaler idén om en demilitariserad palestinsk stat bredvid Israel, före möjligheten av att lämna tillbaka territorierna till Jordanien, en mycket större stat som kunde tjäna som uppmarchyta för Jordaniens, Syriens, Iraks och Saudiarabiens arméer. I opinionsundersökningar nådde stödet för idén om en palestinsk stat förvånande 37 %.
Denna fas passerade fort. USA som före kriget i hemlighet hade informerat vår regering att de inte skulle invända mot en israelisk attack, gjorde nu ingenting för att tvinga Israel att dra sig tillbaka. Gradvis blev Israels ledare medvetna om den fullständiga frånvaron av internationella påtryckningar om att lämna tillbaka någonting. Dessutom spelade de "tre Nejen", antagna i september 1967 vid arabstaternas ledares toppmöte i Khartoum ("Nej till fred, Nej till erkännande, Nej till förhandlingar") i händerna på Israels annekteringsivrare.
Flockar av folk från kibbutzrörelsen svärmade redan över hela Västbanken för att utse lämpliga platser. De fann dem i Jordandalen, platt, lämplig för traktorer och bevattnade av floden. Omedelbart efter kriget hade ett mycket stort antal flyktingar från kriget 1948 drivits ut ur Jerikos flyktingläger nära floden. Bosättningskampanjen, vilken fullständigt skulle ändra kartan, var på väg.
NÄSTAN MED automatik sattes etnisk rensning igång. Det blev aldrig klarlagt vem som hade gett orderna. Helt klart blev de vidarebefordrade muntligen. Över dem alla svävade Moshe Dayans ande.
Omedelbart efter striderna kom författaren Amos Kenan till mig. Han var i ett tillstånd av chock, han berättade för mig att han just hade bevittnat utdrivningen av tusentals invånare från tre byar i Latrunområdet. Jag bad honom att sitta ner och skriva en rapport om vad han hade sett. Det var ett upprörande dokument. Jag begav mig omedelbart till byn Imwass (kanske det bibliska Emmaus) och såg schaktmaskiner jämna hus efter hus med marken. När jag försökte ta foton drev soldater bort mig därifrån.
Därefter skyndade jag till Knesset där jag delade ut kopior av rapporten till flera ministrar, inklusive Begin och Mapampartiets ministrar, liksom till premiärministerns assistenter. Det hjälpte inte. Jobbet var utfört innan någon kunde ingripa. Idag täcker "Canada Park" platsen.
Vid den tiden trodde alla ännu att Israel skulle bli pressat att återlämna territorierna man hade erövrat. Latrunbyarna var en bula på den Gröna linjen och som dominerade huvudvägen mellan Tel-Aviv och Jerusalem. Av det skälet beslöt någon att skapa ett fullbordat faktum som skulle avvärja press på att återlämna detta område.
Nästan vid samma tid rapporterades det till mig att armén hade börjat förstöra staden Qalqilia. Från stadens närhet hade jordanskt artilleri försökt beskjuta Tel-Aviv, ca 25 km därifrån. Jag skyndade dit och såg att ett bostadshus redan var nästan fullständigt förstört. åter begav jag mig till Knesset i avsikt att förmå premiärministern och de andra ministrarna att ingripa. Och sannerligen, förstörelsen stoppades och de hus som redan var förstörda byggdes upp igen. Jag vet inte exakt vilken betydelse mitt ingripande hade i detta, men varje gång jag sedan dess passerar platsen känner jag en tillfredställelse. (Men Qalqilia är nu avskuren av den avskyvärda Muren.)
Strax efter detta kom en soldat till mitt kontor i ett uppenbart tillstånd av nervsammanbrott. Han berättade för mig att varje natt försökte flyktingar komma över Jordan för att återvända hem, och ordern var att döda dem på fläcken, kvinnor och barn inbegripna. Jag skrev ett långt brev till arméchefen Yitzhak Rabin och erhöll ett svar från hans kontors chef Shmuel Gat, daterat 29 oktober 1967, som sa att armén hade undersökt saken och "dragit de slutsatser som kunde dras". Vad jag vet stoppades den systematiska massakern.
(För några dagar sedan mötte jag igen denne soldat. Han spelade flöjt på gatan.)
PÅ DEN första dagen av striderna var det ett defensivt krig. Dayan deklarerade att vi hade ingen avsikt att erövra. Nästan alla israeler trodde också det. Dagen efter striderna var över hade det blivit ett krig för utvidgning och annektering. Fullständigt berusade av de bibliska landskapen, floden av "segeralbum", de nya patriotiska sångerna och de messianska slagorden, tog folket ledningen. Eshkols regering som först hade officiellt beslutat att förhandla om återlämnandet av territorierna, glömde detta när den insåg att det inte behövdes.
I en artikel lite senare berättade jag historien om hur man fångar apor. Man gör fast en flaska i en gren i ett träd och petar in frukt i den. Apan sticker sin hand in i flaskan och grabbar tag i frukten och försöker dra ut den, men hans hand är för stor då han håller i frukten. Således är han fångad. Han skulle naturligtvis genast bli fri om han släppte frukten, men är oförmögen till att göra det då han inte vill förlora frukten. På samma sätt för oss, vi håller fast vid de ockuperade territorierna, vi har blivit gisslan hos vår egen girighet.
Efter kriget förutsåg professor Yeshayahu (Isaiah) Leibowitz, en ortodox jude, att ockupationen skulle korrumpera oss och göra oss till ett folk av "hemliga agenter och ledare för utländsk arbetskraft". (Jag kallade honom för "profeten Jesaja den tredje", vilket gjorde honom rasande. Han sa att en profet uttrycker Guds ord medan han talade logikens språk.)
SER MAN tillbaka ser det ut som om hela scenariot är ett arbete av en begåvad regissör - oron, den tilltagande fruktan, den mirakulösa segern. Detta hjälper att förklara vad som senare hände.
I berättelsen om Faust betalar Mephistoteles för den lärde doktorns själ med varje tänkbart slag av njutning. Någonting sådant hände oss i juni 1967. Kedjan av händelser regisserade av ett högre väsen, en frestelse avsiktligen ställd framför oss i avsikt att pröva oss.
Vad som såg ut som en gåva av Gud var i verkligheten en frestelse av Satan, ett försök att köpa vår själ.
Lyckades han? Förlorade Israel sin själ?
Jag hoppas att det inte är så. Jag hoppas att berusningen nu slutligen upphör. Mycket sagt och skrivet denna vecka tycks visa på detta.
Fyrtio år efter händelsen är frågan ännu öppen.
Uri Avnery
(Parts of this article were published in the American-Jewish magazine Tikkun.)
(övers. fr. eng. Sven Börtz)