Sängen i Sodom.

ENLIGT DEN hebreiska legenden är sängen i Sodom en symbol för ondska.

Bibeln berättar hur Gud beslöt att utplåna Sodom på grund av dess människors ondska (första Moseboken). Berättelsen ger oss ett exempel på denna ondska, en speciell säng för besökare. När en främling kom till Sodom lades han i denna säng. Om han var för lång blev hans ben avkortade och om han var för kort sträcktes hans lemmar till sängens längd.

I det politiska livet finns det mer än en sådan säng. Till höger och till vänster finns det folk som placerar varje problem i en sådan säng, skär av lemmar och sträcker lemmar, till dess verkligheten passar in på teorin.

Sedan 60-talet och framåt hade vänstern en benägenhet att placera varje situation i Vietnamsängen. Allting, om det var Chiles mordiska tyranni eller de amerikanska hoten mot Cuba, så var det tvunget att passa in i det vietnamesiska exemplet. När man använde denna modell var det lätt att besluta vilka som var goda och vilka som var onda, vad man skulle göra och hur problemet skulle lösas.

Det var bekvämt. Det är mycket lättare att dra slutsatser när det inte finns något behov av att betänka en speciell konflikts komplexitet, dess historiska bakgrund och dess lokala omständigheter.

PÅ SISTONE har en ny Sodomsäng vunnit utbredning, Sydafrika. Inom vissa delar av den radikala vänstern finns det en tendens att tvinga in varje konflikt i denna säng. Varje nytt fall av ondska och förtryck i världen ses som en ny version av apartheidregimen, och utifrån det beslutas det hur problemet skall lösas och hur man skall göra för att uppnå det önskade slutet.

Den sydafrikanska situationen uppstod under speciella historiska omständigheter som det tog sekler för att mogna. Den var inte identisk med problemen för aboriginerna i Australien eller med de vitas bosättning i Nordamerika, inte heller med Nordirland eller situationen i Irak. Men det är väldigt bekvämt att ge ett och detsamma svar på alla dessa problem.

Visst finns det alltid en ytlig likhet mellan olika förtryckarregimer. Men om man inte är redo att se skillnaderna mellan sjukdomarna så finns det risk att man skriver ut fel mediciner och riskerar att döda patienten.

NU ÄR det vad som händer här.

Det är lätt att placera den israelisk-palestinska konflikten i den Sydafrikanska sängen eftersom likheterna mellan symptomen är uppenbara. Den israeliska ockupationen av de palestinska territorierna har pågått i nu 40 år och nästan 60 år sedan Naqba, kriget 1948 vid vilket Israel blev en stat och mer än hälften av palestinierna förlorade sina hem och sitt land. Relationerna mellan bosättarna och palestinierna påminner på många sätt om apartheid, och även inom själva Israel är de arabiska medborgarna långt ifrån verklig jämlikhet.

Så vad skall man göra? Man måste lära av Sydafrika att det finns ingenting att vinna med att vädja till det härskande folkets samvete. Bland Sydafrikas vita minoritet fanns det ingen verklig skillnad mellan vänster och höger, mellan rasister och liberaler som bara bättre dolde sin rasism, med undantag av några vita hjältar som anslöt sig till kampen för frihet.

Därför kunde räddningen endast komma utifrån. Världsopinionen såg apartheids orättfärdighet och startade en världsomspännande bojkott mot Sydafrika till dess att den vita minoriteten till slut kapitulerade. Makten i den förenade Sydafrikanska staten fördes över till den svarta majoriteten, Nelson Mandela släpptes ut från fängelset och blev president, och allt detta skedde - under av alla under - utan blodsutgjutelse.

Om detta hände i Sydafrika måste det kunna hända också här, säger förespråkarna av denna uppfattning. Idén om att etablera en palestinsk stat intill staten Israel ("tvåstatslösningen") måste förkastas. En stat mellan Medelhavet och Jordanfloden ("enstatslösningen") måste bli målet. Detta måste uppnås med det vapen som bevisade sig fungera i Sydafrika: bojkott.

Så här skall det gå till: älskare av rättvisa över hela världen skall övertyga världsopinionen om att införa allmän bojkott mot staten Israel. Staten kommer att brytas ner och falla samman. Mellan havet och floden kommer en enda stat att uppstå, i vilken israeler och palestinier lever tillsammans i fred som jämlika medborgare. Bosättarna kan stanna där de är, det kommer inte att finnas några problem med gränserna och allt som återstår är att besluta vem som skall bli den palestinske Mandela.

DENNA VECKA lyssnade jag till ett föredrag av professor Ilan Pappe från Haifas universitet, en av de ledande företrädarna för denna idé. åhörarna bestod av palestinier, israeler och internationella aktivister i Bil'in, samhället som har blivit en symbol för motståndet mot ockupationen. Han presenterade välstrukturerade idéer uttryckta med vältalighet och entusiasm. Beståndsdelarna var dessa:

Det är ingen mening med att opponera sig mot ockupationen, ej heller mot någon annan del av Israels regerings politik. Problemet är själva Israels innersta kärna att vara en zionistisk stat. Denna innersta kärna är omöjlig att förändra så länge som staten existerar. Ingen förändring inifrån är möjlig eftersom det finns ingen grundläggande skillnad mellan höger och vänster. Båda är medbrottslingar i en politik vars verkliga mål är etnisk rensning, utdrivning av palestinierna inte bara från de ockuperade territorierna, men också från själva Israel.

Därför måste alla som strävar efter en rättvis lösning ha som mål etablerandet av en enda stat, till vilken flyktingarna från 1948 och 1967 kan inbjudas att återvända. Detta kommer att bli en gemensam och jämlik stat, lik dagens Sydafrika.

Det finns inget förnuft i att försöka förändra Israel från insidan. Räddningen skall komma utifrån, en världsomfattande bojkott av Israel som kommer att förorsaka statens kollaps och övertyga den israeliska allmänheten att det inte finns någon annan utväg än enstatslösningen.

Det lät logiskt och övertygande och talaren fick mycket applåder.

DEN TEORETISKA strukturen innehåller flera antaganden som jag inte har några invändningar emot. Den zionistiska vänstern har verkligen kollapsat under de senaste åren och dess frånvaro från kampen för fred är ett pinsamt och farligt faktum. I dagens Knesset finns inget zionistparti med inflytande som seriöst kämpar för verklig jämlikhet för de arabiska medborgarna. Ingen är idag förmögen att få ut på gatorna hundratusentals, eller ens tiotusentals, för att pressa regeringen att acceptera hela arabvärldens fredsförslag.

Det råder inget tvivel om att den verkliga sjukdomen inte är den 40 år långa ockupationen. Ockupationen är ett symptom på en mer djupgående sjukdom som är förbunden med statens officiella ideologi. Målet att etniskt rensa och att etablera en judisk stat från havet till floden ligger många israeler varmt om hjärtat, och kanske rabbi Meir Kahane hade rätt när han försäkrade att detta är allas outtalade önskan.

Men till skillnad från professor Pappe är jag övertygad om att det är möjligt att förändra Israels historiska riktning. Jag är övertygad om att detta är det verkliga slagfältet för de israeliska fredskrafterna, och själv har jag engagerat mig i detta i decennier.

För övrigt tror jag att vi redan har uppnått imponerande framgångar: erkännandet av det palestinska folkets existens har blivit allmänt, och det har också de flesta israelers beredskap att acceptera idén om en palestinsk stat med Jerusalem som huvudstad för båda staterna. Vi har tvingat vår regering att erkänna PLO, och vi skall tvinga den att erkänna Hamas. Men allt detta skulle inte ha hänt utan det palestinska folkets ståndaktighet och (ibland) fördelaktiga internationella omständigheter. Men de israeliska fredskrafternas bidrag, vilka banade väg för dessa idéer, har varit betydande.

Men även åsikten som på sistone har vunnit acceptans i Israel och i andra länder, att fred kan bara uppnås om vi lyckas överbrygga klyftan mellan den israeliska och den palestinska historien och inordna dem i ett enda historiskt bokslut som kan erkänna de orättvisor som har blivit begångna och vilka fortfarande pågår. Ingenting är viktigare. (Vår vägbanande pamflett "Truth Against Truth" var början på denna process.)

Ytligt sett kan det tyckas att vi har misslyckats. Vi har inte lyckats med att tvinga vår regering att stoppa byggandet av muren eller utvidgandet av bosättningarna, inte heller att återge palestinierna sin fria rörlighet. I korthet, vi har inte lyckats att få ett slut på ockupationen. De arabiska medborgarna i Israel har inte uppnått verklig jämlikhet. Men under ytan, i djupet av den nationella medvetenheten, har vi lyckats. Frågan är hur den dolda framgången skall kunna bli ett öppet politiskt faktum. Med andra ord, hur den israeliska regeringen skall fås att förändra sin politik.

IDÉN OM en "enstatslösning" kan skada denna ansträngning mycket.

Den kan avleda ansträngningen från en lösning som nu, efter många år, har bred folklig förankring, till förmån för en lösning som inte har någon chans alls.

Det finns inget tvivel om att 99,99 % av judiska israeler vill att staten Israel skall finnas som en stat med en säker judisk majoritet, vilka än gränserna är.

Tron att en världsomspännande bojkott skulle ändra på detta är en fullständig illusion. Omedelbart efter denna föreläsning frågade min kollega Adam Keller professorn en enkel fråga: "Hela världen har lagt en blockad mot det palestinska folket. Men trots palestiniernas fruktansvärda misär har de inte låtit sig tvingas på knä. Varför tror du att en bojkott skulle bryta ner det israeliska folket, som är ekonomiskt mycket starkare, så att det skulle ge upp statens judiska karaktär?" (På detta gavs inget svar.)

I vilket fall som helst är en sådan bojkott fullkomligt omöjlig. Här och där kan en organisation deklarera en bojkott, små grupper av rättviseälskare kan upprätthålla den, men det finns ingen chans att under de kommande decennierna en världsomfattande bojkottrörelse, likt den som bröt ner rasistregimen i Sydafrika, skulle komma till stånd. Den regimen leddes av personer som beundrade nazisterna. En bojkott av den "judiska staten", vilken identifierar sig med nazismens offer, kan bara inte komma till stånd. Det skulle vara nog med att påminna folk om att den långa vägen till gaskamrarna började 1933 med nazistsloganen "Kauf nicht bei Juden" ("Köp inte av judarna").

(Det avskyvärda faktum att regeringen för "staten för Holocaust överlevarna" hade närma relationer med apartheidstaten förändrar inte denna omständighet.)

Det är det som är problemet med Sodoms säng, en storlek passar inte alla. När omständigheterna är annorlunda måste botemedlet vara annorlunda.

IDÉN OM "enstatslösningen" kan attrahera folk som misströstar i kampen för Israels själ. Jag förstår dem, men det är en farlig idé, särskilt för palestinierna.

Statistiskt utgör idag de israeliska judarna en absolut majoritet mellan havet och floden. Till det måste man tillägga ett än viktigare faktum, den årliga genomsnittsinkomsten för en arabisk palestinier är omkring 800 dollar, medan den för en judisk israel är omkring 20 000 dollar. Den israeliska ekonomin växer för varje år. Palestinierna skulle bli "vedhuggare och vattenhämtare". Det betyder att om denna tänkta förenade stat verkligen skulle komma till stånd skulle judarna där ha den absoluta makten. De skulle, naturligtvis, använda denna makt till att säkerställa sin dominans och förhindra flyktingarnas återkomst.

På så sätt skulle det sydafrikanska exemplet bli sant retroaktivt. I den sammanslagna staten skulle verkligen en apartheidlik regim kunna uppstå. Den israelisk-palestinska konflikten skulle inte lösas, tvärtom, den skulle komma in i en än farligare fas.

Pappe la fram ett argument som för mig syntes an aning underligt, att en sammanslagen stat i praktiken redan existerar eftersom Israel härskar från havet till floden. Men så är det inte. Det finns ingen sammanslagen stat, varken formellt eller i praktiken, däremot en stat som ockuperar en annan. En sådan stat i vilken en dominerande nation kontrollerar de andra, kommer slutligen att upplösas - så som Sovjetunionen och Jugoslavien gjorde.

Den sammanslagna staten kommer inte att komma till stånd. Inte bara israelerna men också de flesta av palestinierna kommer inte att vilja ge upp sin rätt till en egen nationell stat. De kan applådera en israelisk professor som förespråkar nedmonteringen av staten Israel, men de har inte tid att vänta på en utopisk lösning som inte kan förverkligas på hundra år. De vill ha ett slut på ockupationen och uppnå en lösning på konflikten här och nu.

ALLA SOM helhjärtat vill hjälpa det ockuperade palestinska folket gör rätt i att lyda rådet att hålla sig på avstånd från idén om en allmän bojkott av Israel. Det skulle stärka högerns tro att "Hela världen är emot oss", en tro som slog rot under åren för Holocaust, när "hela världen tittade på och höll tyst". Varje israeliskt barn lär sig detta i skolan.

En bojkott inriktad mot bestämda organisationer och företag som aktivt bidrar till ockupationen kan dock hjälpa till att övertyga den israeliska allmänheten om att ockupationen inte är värd sitt pris. En sådan bojkott kan uppnå ett speciellt mål - om den inte har som syfte staten Israels kollaps. Gush Shalom, som jag tillhör, har i 10 år organiserat en bojkott av produkter från bosättningarna. Målet är att isolera bosättarna och deras medbrottslingar. Men en allmän bojkott mot staten Israel skulle uppnå det rakt motsatta, isolera de israeliska fredsaktivisterna.

"TVÅSTATSLÖSNINGEN" VAR och är fortfarande den enda lösningen. När vi förde fram den omedelbart efter kriget 1948 kunde vi räknas på två händers fingrar inte bara i Israel men i hela världen. Nu finns det en världsomfattande konsensus om den. Vägen till detta är inte jämn, många faror lurar, men det är en realistisk lösning som kan uppnås.

Man kan säga OK, vi kan acceptera tvåstatslösningen eftersom den är realistisk, men efter dess förverkligande skall vi sträva efter att upphäva de två staterna och etablera en förenad stat. Gärna för mig. Jag hoppas att det med tiden kan skapas en federation mellan de två staterna och att de kan uppnå närma relationer med varandra. Jag hoppas också att en regional union, lik EU, kommer att etableras och som består av alla arabstaterna och Israel, och kanske också Turkiet och Iran.

Men först av allt måste vi behandla såret som vi alla lider av, den israelisk-palestinska konflikten. Inte med patentmediciner, inte med Sodoms säng, men med medicinerna som står på hyllan.

DET 18:e KAPITLET i första Moseboken berättar hur Abraham försöker övertyga Herren att inte utplåna Sodom. "Kanhända finnas femtio rättfärdiga i staden; vill du då förgöra den och icke skona orten för de femtio rättfärdigas skull som finnas där?"

Gud lovade honom att inte förgöra staden om det fanns 50 rättfärdiga där. Abraham prutade och fick den Allsmäktige ner till 45, sedan 40, 30 och 20, för att sluta på 10. Men i Sodom stod det inte att finna 10 rättfärdiga, och så var dess öde förseglat.

Jag tror att i Israel finns det många, många fler än tio rättfärdiga människor. Alla opinionsundersökningar visar att en stor majoritet av israelerna inte bara vill ha fred, de är också redo att betala dess pris. Men de är rädda. De saknar tillförlit. De är fjättrade vid övertygelser som de förvärvade i tidiga barndomen. De måste befria sig från dem, och jag tror att det kan ske.

Uri Avnery