Utan gränser.

OTROLIGT! I palestinska skolböcker finns inget spår av Gröna linjen! De erkänner inte ens Israels existens inom 1967 års gränser! De säger att "Zionistiska gäng" stal landet från araberna! Det är så de förgiftar sina barns sinnen.

Dessa hårresande avslöjanden publicerades denna vecka i Israel och runt om i världen. Stutsatsen är självklar. Palestinska myndigheten, som är ansvarig för skolböckerna, kan man inte förhandla om fred med.

Vilken shock!

Sanningen är att det finns i detta ingenting nytt. Då och då, när alla andra argument för att vägra tala med de palestinska ledarna tryter, kommer det sista argumentet upp igen: Palestinska skolböcker uppmanar till förintelse av Israel!

Ammunitionen till detta förses alltid av de "professionella" institutionerna som sysslar med dessa ting. De är institutioner som befinner sig långt till höger, förklädda till "vetenskapliga" inrättningar, rikligt gynnade av judisk-amerikanska miljardärer. Team med avlönade anställda finkammar vartenda ord i arabisk media och skolböcker, med det föreskrivna målet att bevisa att de är antisemitiska, predikar hat mot Israel och uppmanar till att döda judar. I ett hav av ord är det inte svårt att finna passande citat medan man ignorerar allting annat.

Återigen är det fullständigt klart att palestinska skolböcker predikar Israelhat! De föder upp en ny generation terrorister! Naturligtvis kan det därför inte bli tal om att Israel och världen upphör med blockaden mot den palestinska myndigheten!

Så HUR är det hos oss? Hur ser det ut i våra skolböcker?

Finns den Gröna linjen i dessa? Erkänner de palestiniernas rätt att upprätta en stat på andra sidan våra 1967 års gränser? Lär de att hysa kärlek till det palestinska folket (eller ens att det palestinska folket existerar), eller respekt för araber i allmänhet, eller kunskap om islam?

Svaret på alla dessa frågor är: Absolut inte!

För en tid sedan kom utbildningsminister Yuli Tamir med ett bombastiskt uttalande om att hon avsåg att skriva in Gröna linjen i läroböckerna, från vilka den avlägsnades för nästan 40 år sedan. Högern reagerade ilsket och ingenting hördes sedan i saken.

Från förskolan till sista dagen i grundskolan lär den israeliske eleven att araberna inte har någon rätt alls till något av detta land. Däremot är det klart att detta land tillhör endast oss, att Gud personligen har gett det till oss, att vi drevs ut av romarna efter förstörelsen av vårt tempel år 70 (en myt) men att vi återvände med den zionistiska rörelsens inledning. Sedan dess har araberna gång på gång sökt förinta oss, liksom icke-judarna gjort under alla generationer. 1936 attackerade och mördade "gängen" (den officiella beteckningen på Arab revoltens upprorsmän) oss. Och så vidare, än i denna dag.

När eleven kommer ut ur den pedagogiska kvarnen "vet" den judisk-israeliske eleven att araberna är ett primitivt folk med en mordisk religion och en miserabel kultur. Han eller hon tar denna syn med sig vid inskrivningen till armén några veckor senare. Där förstärks närmast automatiskt denna uppfattning. Det dagliga förödmjukandet av gamla människor och kvinnor vid vägspärrarna, för att inte nämna alla andra, skulle inte annars vara möjligt.

FRÅGAN ÄR dock om huruvida skolböcker verkligen har så mycket inverkan på eleverna.

Från tidigaste barndom absorberar barn atmosfären i sin omgivning. Samtalen i hemmet, vad som visas i TV, det som händer på gatorna, klasskamraternas åsikter. Allt detta påverkar dem mycket mer än böckernas texter, vilka tolkas av lärare som själva har påverkats av allt detta.

Ett arabiskt barn ser på TV en gammal kvinna sörja förstörelsen av sitt hem. Det ser på väggarna på gatan fotografierna av martyrerna, de nära grannarnas söner som har offrat sina liv för sitt folk och sitt land. Det hör vad som hände med kusinen som mördades av de onda judarna. Det hör av sin far att han inte kan köpa kött eller ägg eftersom judarna inte tillåter honom att arbeta och skaffa mat på bordet. Hemma finns på nästan hela dagen inget vatten. Mamma berättar om mormor och morfar som har tvingats leva i över 60 år i ett eländigt flyktingläger i Libanon. Barnet vet att familjen blev utdriven från sitt samhälle i det som blev Israel och att judarna nu bor där. Hjälten i hans skolklass är pojken som hoppade upp på en passerande israelisk stridsvagn eller han som vågade kasta en sten på 10 meters håll mot en soldat som siktade på honom med sitt vapen.

En gång åkte vi till en palestinsk by i avsikt att hjälpa invånarna att återuppbygga ett hus som dagen innan hade demolerats av armén. Medan några arbetade med att göra färdigt taket samlades traktens barn kring Rachel, min hustru, de var väldigt intresserade av hennes kamera. Deras samtal löd ungefär såhär: Var kommer du ifrån? Från Amerika? Nej, härifrån. är ni messihiin (kristna)? Nej, israeler. Israeler? (Allmänt skratt.) Sådana här är israeler: Boom Boom Boom! De intog ställningar som skjutande soldater.) Nej, säg på riktigt var kommer ni från? Från Israel, vi är judar. (De tittar på varandra.) Varför kommer ni hit? För att hjälpa till med arbetet. (Viskningar och skratt.) En av pojkarna springer till sin pappa: Hon där säjer att de är judar. Det är sant, bekräftar den besvärade fadern, judar, med goda judar. Barnen drar sig tillbaka. De ser misstrogna ut.  

Vad kan skolböcker förändra i detta?

Och hur är det på den judiska israeliska sidan? Från tidigaste år ser barnet bilderna av självmordsattacker på TV, kroppar kringspridda, de skadade som förs iväg med ambulanser med tjutande sirener. Det hör att nazisterna dödade mammans hela familj i Polen och i barnets medvetande blir nazister och araber ett och detsamma. I varje dags nyhetssändningar hör barnet dåliga saker om vad araber gör, att de vill förinta staten Israel och kasta oss i havet. Det vet att araberna vill döda barnets bror, soldaten, utan någon anledning, bara för att de är sådana mördare. Ingenting om livet i "territorierna", kanske bara några kilometer borta, når det. Intill dess att barnet når åldern för att inkallas är de enda araber det möter israeliska arabiska arbetare som utför enklare arbeten. När barnet kommer in i armén möter han eller hon araberna endast genom gevärssiktet och varenda en av dem är en potentiell "terrorist".

För att förändringar i skolböckerna skall ha något värde måste först verkligheten förändras.

BETYDER DETTA att skolböcker inte är av vikt? Deras betydelse skall inte underskatta.

Jag höll en gång i slutet av 60-talet ett föredrag i en kibbutz. När jag hade förklarat behovet av att upprätta en palestinsk stat intill Israel (en ganska revolutionerande idé vid den tiden), stod en kibbutzmedlem upp och sa: "Jag förstår det inte! Du vill att vi ger tillbaka alla de områden som vi har erövrat. Territorier är någonting verkligt, land, vatten. Vad skulle vi få i gengäld? Abstrakta begrepp som "fred"? Vad skulle vi få för tachles (yiddish för praktiska saker)?"

Jag svarade att från Marocko till Irak finns det tiotusentals klassrum och i vart och ett av dem hänger det en karta. På alla dessa kartor är Israels territorium markerat med "Ockuperat Palestina" eller utelämnat. Det vi behöver är att namnet Israel skall finnas på alla dessa tusentals kartor.

Fyrtio år har gått och namnet "Israel" finns inte i palestinska skolböcker och inte heller, antar jag, i någon lärobok från Marocko till Irak. Och namnet "Palestina" finns inte i någon israelisk lärobok. Endast när den unga israelen kommer in i armén ser han eller hon kartor över "territorierna", med sitt tokiga pussel av zonerna A, B och C, bosättningar och apartheidvägar.

En karta är ett vapen. Från min barndom i Tyskland, mellan de två världskrigen, minns jag kartan som hängde på väggen i vårt klassrum. På den hade Tyskland två gränser, en grön som var den existerande gränsen tvingande bestämd av Versaillesfördraget efter första världskriget. Den andra, markerad med lysande rött, var gränsen från före kriget. I tusentals klassrum över hela Tyskland, då med socialdemokratisk regering, såg eleverna varje dag med egna ögon vilken enorm orättvisa Tyskland hade blivit utsatt för när delar hade slitits bort från landet på alla sidor. Så fostrades generationen som sedan fyllde leden i den nazistiska krigskrigsmaskinen under andra världskriget

(På tal om detta, en femtio år senare togs jag med på en artighetsvisit i den skolan. Jag frågade rektorn om kartan. Inom några minuter togs den fram från förrådet.)

NEJ, JAG bagatelliserar inte kartor, speciellt inte kartor i skolor.

Jag säger igen vad jag då sa, målet måste vara att barnet i Ramallah ser framför sina ögon, på väggen i sitt klassrum, en karta på vilken staten Israel är utmärkt. Och att barnet i Rishon-le-Zion ser framför sina ögon, på väggen i sitt klassrum, en karta på vilken staten Palestina är utmärkt. Detta enligt ett avtal och inte av tvång.

Detta är naturligtvis omöjligt så länge som Israel inte har några gränser. Hur kan man markera på kartan en stat vilken från sin första dag har vägrat, medvetet och orubbligt, att definiera sina gränser? Kan vi verkligen kräva att det palestinska utbildningsdepartementet publicerar en karta på vilken allt palestinskt territorium ligger inuti Israel?

Och å andra sidan, hur skall man kunna markera på kartan namnet "Palestina" när det inte finns någon palestinsk stat? även de flesta israeliska politiker som säger sig stödja, åtminstone formellt, en "tvåstatslösning", går långt i ansträngning att undvika säga var gränsen mellan de två staterna skall ligga. Utrikesminister Tzipi Livni är fullständigt emot sin kollega utbildningsminister Yuli Tamirs deklarerade avsikt att märka ut den Gröna linjen, den får inte ses som en gräns.

Fred innebär en gräns. En gräns bestämd enligt avtal. Utan en gräns kan det inte finnas någon fred. Och utan fred är det höjden av fräckhet (chutzpa) att kräva någonting från den andra sidan som vi själva fullständigt vägrar att göra.

Uri Avnery