INTE BARA palestinierna kan dra en djup suck av lättnad efter att en palestinsk samlingsregering bildats. Vi israeler har goda skäl att göra detsamma.

Detta är en stor välsignelse inte bara för dem, men också för oss, om vi verkligen är intresserade av en fred som kan sätta punkt för den historiska konflikten.

FÖR PALESTINIERNA är den omedelbara välsignelsen att risken för inbördeskrig upphört.

Det var en mardröm. Det var också absurt. Palestinier som besköt varandra på Gazas gator, till glädje för ockupationsmyndigheten. Som på det gamla Roms arenor, gladiatorer som dödade varandra till åskådarnas förnöjelse. Personer som hade tillbringat år tillsammans i Israels fängelser agerade som dödsfiender.

Det var inte ett inbördeskrig, men de blodiga sammandrabbningarna kunde ha lett till ett. Många palestinier var oroade att om sammanstötningarna inte omedelbart stoppades så skulle ett fullt broderkrig verkligen kunna utbryta. Det var, naturligtvis, Israels regerings stora förhoppning, att Hamas och Fatah skulle utplåna varandra utan att Israel behövde lyfta ett finger. Israels underrättelsetjänst förutspådde just detta. 

Jag var för min del inte oroad. Som jag ser det fanns ett palestinskt inbördeskrig aldrig i korten.

Främst för att de grundläggande förutsättningarna för ett inbördeskrig inte fanns. Det palestinska folket är enat i sin etniska, kulturella och historiska sammansättning. Palestina har ingen likhet med Irak med sina tre etniskt (araber och kurder), religiöst (shiiter och sunniter) och geografiskt (norr, centrum och söder) skilda folk. Det liknar inte Irland där protestanterna, ättlingar till kolonisterna, slogs mot katolikerna, ättlingar till den infödda befolkningen. Det liknar inte afrikanska länder vars gränser bestämdes av koloniala herrar utan hänsyn till stamgränser. Det fanns ingen revolutionär omvälvning liknande dem som orsakade inbördeskrig i England, Frankrike och Ryssland och ej heller skäl som splittrade befolkningen likt slaveriet i USA

De blodiga händelser som utbröt i Gazaremsan var strider mellan partimilis som förvärrades av fejder mellan Hamulahs (utvidgade familjer). Historien har sett sådana strider inom nästan alla frihetsrörelser. Till exempel efter första världskriget när britterna tvingades garantera självstyre (Home Rule) för irländarna utbröt genast en blodig kamp mellan frihetskämparna. Irländska katoliker dödade irländska katoliker.

Vid tiden för kampen för det judiska samhället i Palestina mot den brittiska kolonialregimen ("Mandatet") blev ett inbördeskrig avvärjt endast tack vare en person, Menachem Begin, ledaren för Irgun. Han var bestämd med att på alla sätt förhindra ett krig mellan bröder. David Ben-Gurion ville få ett slut på Irgun som motsatte sig hans ledarskap och underminerade hans politik. Under den så kallade "Säsongen" beordrade han sitt lojala Haganah att kidnappa medlemmarna i Irgun och överlämna dem till den brittiska polisen, som torterade dem och satte dem i fängelse utomlands. Men Begin förbjöd sina män att använda sina vapen för att försvara sig själva mot judar.

En sådan kamp bland palestinierna kommer inte att leda till inbördeskrig eftersom hela den palestinska befolkningen motsätter sig detta. Alla minns att under det arabiska upproret 1936 slaktade den palestinske ledaren stormuftin Hadj Amin al-Husseini sina palestinska rivaler. Under de tre åren av uppror (kallade "the Events" i zionistisk terminologi) dödades  fler palestinier av sina egna än av sina brittiska och judiska motståndare.

Resultatet blev att när det palestinska folket ställdes inför sin största existentiella utmaning, kriget 1948, var de splittrade, saknade ett enat ledarskap och var beroende av godtycket hos arabiska regeringar som sinsemellan kivade och intrigerade. De var oförmögna att stå emot den mycket mindre judiska organisationen som snabbt upprättade en enad och effektiv armé. Resultatet blev “Naqba”, det palestinska folkets fruktansvärda tragedi. Det som hände 1936 präglar fortfarande idag livet för varje palestinier.

Det är svårt att starta ett inbördeskrig om folket är emot det. även provokationer utifrån kan inte sätta igång det, och jag antar att det inte funnits någon brist på sådana.

Därför tvivlade jag inte ett ögonblick på att till slut en samlingsregering verkligen skulle sättas samman, och jag är glad att detta nu har hänt.

VARFÖR ÄR detta bra för Israel? Jag skall säga någonting som kommer att chockera många israeler och deras vänner i världen:

Om Hamas inte hade funnits skulle man ha varit tvungen att skapa ett Hamas.

Om en palestinsk regering hade bildats utan Hamas skulle vi varit tvungna att bojkotta den tills Hamas ingick.

Och om förhandlingar leder till en historisk uppgörelse med det palestinska ledarskapet skulle vi ställa som villkor att också Hamas måste skriva under den.

Låter det tokigt? Men det är den läxa historien lär oss av erfarenheten från andra frihetskrig.

Den palestinska befolkningen i de ockuperade territorierna är nästan lika delade mellan Fatah och Hamas. Det är alls ingen mening med att teckna en överenskommelse med halva folket och fortsätta kriget mot den andra halvan. Trots allt måste vi göra seriösa tillmötesgåenden för fred, som tillbakadragande till mycket snävare gränser och ge tillbaka östra Jerusalem till sina ägare. Skall vi göra det för en överenskommelse som hälften av det palestinska folket inte accepterar och inte vill erkänna? För mig låter det som höjden av dårskap.

Jag skall gå vidare: Hamas och Fatah tillsammans representerar endast den del av det palestinska folket som bor i Västbanken, Gazaremsan och östra Jerusalem. Men millioner palestinska flyktingar (ingen vet säkert hur många) lever utanför Palestina och Israel. 

Om vi verkligen strävar efter ett fullständigt slut på den historiska konflikten måste vi sträva efter en lösning som också inkluderar dem. Därför ifrågasätter jag starkt Tzipi Livni och hennes kollegers vishet som kräver att saudierna från sin fredsplan stryker varje nämnande om flyktingproblemet. Enkelt uttryckt, det är dumt.

Sunt förnuft borde förorda exakt det motsatta, att kräva att det saudiska fredsinitiativet, som har blivit en officiell panarabisk fredsplan, inkluderar flyktingfrågan, så att den slutliga överenskommelsen också kommer att fastställa en lösning på flyktingproblemet.

Det kommer helt klart inte att bli enkelt. Flyktingproblemet har psykologiska rötter som berör den palestinska-zionistiska konfliktens allra innersta, och det angår millioner levande människors öde. Men när den arabiska fredsplanen säger att det måste vara en bestämt avtalad lösning, avtalad med Israel, för man den från de oförsonliga ideologiernas värld till den riktiga världen, förhandlingarnas och kompromissernas värld. Jag har diskuterat detta många gånger med araber och jag är övertygad om att en överenskommelse är möjlig.

DEN NYA palestinska regeringen är baserad på “Mecka överenskommelsen”. Det är troligt att den inte skulle ha kommit till stånd utan energisk medling av kung Abdallah av Saudiarabien.

Den internationella bakgrunden måste tas i beaktande. USA:s president är nu sysselsatt med desperata  ansträngningar att bringa sitt Irakäventyr till en avslutning som inte går till historien som en total katastrof. För detta syfte söker han samla en sunnifront som skulle kunna blockera Iran och hjälpa till att få slut på sunnivåldet i Irak.

Detta är naturligtvis en alltför förenklad idé. Den tar inte hänsyn till vår regions enormt komplicerade verklighet. Bush har rått över upprättandet av en regering i Irak dominerad av shiiter. Han har sökt att isolera det sunnitiska Syrien. Hamas är, naturligtvis, en gudfruktig sunniorgansation.

Men det amerikanska statsskeppet har börjat gira. Då det är ett gigantiskt skepp kan det göra detta endast mycket långsamt. Under amerikansk press har den saudiske kungen gått med på (kanske ovilligt) att ta på sig ledarskapet för arabvärlden, efter att Egypten har misslyckats med uppgiften. Kungen har övertygat Bush om att han måste tala med Syrien. Nu försöker han övertala honom att acceptera Hamas.

I denna bild är Israel ett hinder. För några dagar sedan flög Olmert till USA och sade till den judiska lobbyns konferens, AIPAC, att ett tillbakadragande från Irak skulle vara en katastrof (i motsats till opinionen hos mer än 80 % av de amerikanska judarna som stödjer ett tidigt tillbakadragande.) Denna vecka gav USA:s ambassadör i Tel-Aviv en vink om att från och med nu är Israels regering tillåten att hålla förhandlingar med Syrien, och det kan antas att denna vink kan komma att förvandlas till en order inom kort. Någon förändring av Israels hållning har ännu inte noterats.

TYVÄRR, MEN just i detta ögonblick, med en nyformad palestinsk regering som har en god möjlighet att bli stark och stabil, blir Israels regering mer och mer labil.

Olmerts stöd i opinionsundersökningarna närmar sig noll. Procentantalet kan räknas på ena handens fingrar. Praktiskt taget alla talar om hans avgång inom några veckor, kanske efter att Vinogradkommissionens interimrapport om det andra Libanonkriget publicerats. Men även om Olmert lyckas överleva kommer hans regering att vara handlingsförlamad, oförmögen att starta något nytt och säkerligen inga djärva initiativ i relationen till den nya palestinska regeringen.

Men om Bush stöder oss på ena kanten och den saudiske kungen på den andra, så kanske vi trots allt kommer att ta några steg framåt. Som folk i denna region säger: in sha Allah, om Gud vill.

Uri Avnery