Rädda president Abbas.

EHUD OLMERT är motsatsen till Midas, kung av Frygien. Allt som kungen vidrörde förvandlades till guld, enligt den grekiska legenden. Allting Olmert rör vid blir bly. Det är ingen saga.

Nu rör han vid Mahmoud Abbas. Han höjer honom till skyarna. Han lovar att ”stärka” honom. Han skall träffa honom.

Om jag kunde erbjuda ett råd till Abbas så skulle jag varna honom: Spring! Spring om du håller livet kärt! En beröring av Olmerts hand kommer att besegla ditt öde!

KAN ABBAS räddas? Jag vet inte, några av mina palestinska vänner är förtvivlade.

De växte upp inom Fatah och Fatah är deras hem. De är sekulariserade. De är nationalister. De önskar absolut inte en fanatisk islamsk regim i sitt land.

Men i den nuvarande konflikten är deras hjärtan med Hamas. De är splittrade. Och det är inte förvånande.

De hör vad president Bush, Olmert och hela den babblande kören av israeliska politiker och förståsigpåare säger. De drar den oundvikliga slutsatsen. Amerikanerna och israelerna arbetar hårt för att göra Abbas till ombud för ockupationen och Fatahrörelsen till ockupantens militia.   

Varje ord som nu kommer från Washington och Jerusalem bekräftar denna misstanke. Varje ord vidgar gapet mellan den palestinska gatan och den Palestinska Myndigheten på Västbanken. Den nya ”nödregeringen” i Ramallah leds av en person som fick 2 % av rösterna i det senaste valet, när Abbas lista blev grundligt slagen av Hamas, inte bara i Gaza utan även på Västbanken.

Inga “restriktionslättnader” och inga “ekonomiska steg” kommer att hjälpa. Inte återlämnandet av de palestinska skattepengarna som beslagtogs av Israels regering. Inte strömmen av europeisk och amerikansk hjälp. För så länge sedan som 80 år gjorde Vladimir Jabotinsky, den mest extreme sionisten, narr av de sionistledare som försökte köpa det palestinska folket genom att erbjuda ekonomisk kompensation. Ett folk kan inte köpas.

OM ABBAS kan räddas alls, är det bara på ett sätt: genom omedelbar start av snabba och faktiska förhandlingar för att uppnå ett fredsavtal med det deklarerade målet att en palestinsk stat upprättas i alla de ockuperade territorierna, med östra Jerusalem som dess huvudstad. Ingenting mindre.

Men det är exakt vad Israels regering inte är beredd att göra. Inte Olmert. Inte Tzipi Livni.  Inte Ehud Barak.

Om de hade varit redo att göra detta skulle de eller deras föregångare har gjort det för längesedan. Barak kunde har enats med Yasser Arafat om det på Camp David. Ariel Sharon kunde ha kommit överens om det med Abbas efter att Abbas blivit vald till president med stor majoritet. Olmert kunde ha gjort upp det med Abbas efter att Sharon lämnat scenen. Han kunde ha gjort det med samlingsregeringen som upprättades under saudiskt beskydd.

De gjorde inte det. Inte för att de var dårar och inte för att de var svaga. De gjorde det helt enkelt för att deras mål var det rakt motsatta, annektering av en stor del av Västbanken och utvidgning av bosättningarna. Det är därför de gjorde allting för att försvaga Abbas som var utsedd av amerikanarna till att vara ”partner för fred”. I Sharons och hans efterföljares ögon var Abbas farligare än Hamas som av amerikanerna betecknades som ”terroristorganisation”.

DET ÄR omöjligt att förstå den senaste utvecklingen utan att gå tillbaka till “separationsplanen”.

Denna vecka publicerades i Israel några sensationella avslöjanden. De befäster misstankarna vi från början hade, att “separationen” var ingenting annat än ett påhitt, del av ett program med hemlig dagordning.

Sharon hade en plan med tre huvudsakliga delar, (a) göra Gazaremsan till en avskild och isolerad enhet ledd av Hamas, (b) göra Västbanken till en arkipelag av isolerade kantoner ledda av Fatah, och (c) lämna båda territorierna under Israels militära styre.

Detta kan förklara varför Sharon insisterade på ett “ensidigt” tillbakadragande. På ytan verkar det ologiskt. Varför inte i förväg tala med Palestinska myndigheten? Varför inte försäkra sig om en välordnad överföring av makten till Mahmoud Abbas? Varför inte överföra till Myndigheten alla bosättningarna oskadade, med deras byggnader och växthus? Varför inte göra det möjligt för palestinierna att öppna Gazas flygplats och bygga Gazas hamn?

Om målet hade varit att uppnå ett fredsavtal skulle allt detta ha inträffat. Men sedan det rakt motsatta gjordes kan det antas att Sharon önskade att det skulle bli ungefär så som skett. Myndighetens kollaps i Gaza, Hamas övertagande av Gazaremsan och splittringen mellan Gazaremsan och Västbanken.

För att detta skulle ske skar han av Gaza från all kontakt med omvärlden till lands, till sjöss och till luften, höll gränspassagerna stängda nästan kontinuerligt och gjorde Gaza till ”världens största fängelse”. Tillflödet av mat, mediciner, vatten och elektricitet är fullständigt beroende av Israels goda vilja, liksom kontrollen av gränsövergången till Egypten (med hjälp av en europeisk övervakningsenhet kontrollerad av Israels armé), all import och export och även registreringen av invånarna.

DET MÅSTE stå klart att detta inte är en ny politik. Avskärningen av Gazaremsan från Västbanken har under många år varit ett militärt och politiskt mål för Israels regeringar.

I artikel IV i Osloavtalet 1993 fastslås det otvetydigt: "De två sidorna ser Västbanken och Gazaremsan som en enda territoriell enhet vars integritet skall upprätthållas under interimperioden." Utan detta skulle inte Arafat ha accepterat överenskommelsen.

Senare lanserade Shimon Peres slagordet "Först Gaza". Palestinierna vägrade hårdnackat. Till slut gav Israels regering efter och 1994 skrev man under "Avtal rörande Gazaremsan och Jericoområdet".   Det fotfäste som således gavs Palestinska Myndigheten var för att säkerställa de två territoriernas enhet.

I samma avtal förband sig Israel att öppna en "säker passage" mellan Gazaremsan och Västbanken. Och inte bara en, men fyra, vilka var markerade på kartan som tillägg till avtalet. Omedelbart efteråt sattes det upp vägskyltar med arabisk text "till Gaza" längs vägar på Västbanken.

Men under de 13 år som gått sedan dess har passagen inte varit öppen en enda dag. När Ehud Barak placerade sig i premiärministerstolen fantiserade han om att bygga världens längsta bro mellan Gazaremsan och Västbanken (omkring 40 km). Som så många andra av Baraks brillianta uppslag dog denna innan den fötts och passagen förblev hermetiskt tillsluten.

Israels regering har gång på gång lovat att fullgöra detta åtagande, och nyligen gav Condoleezza Rice personligen ett bestämt och detaljerat löfte. Ingenting hände.

Varför? Varför utsatte sig vår regering för risken med en påtaglig och otvetydig och ständig kränkning av en sådan viktig förpliktelse? Varför gick de så långt som till att spotta i ansiktet på god vän som Condoleezza?

Det finns bara ett möjligt svar. Avskärandet av Gazaremsan från Västbanken är ett väsentligt strategiskt mål för regeringen och armén, ett betydelsefullt steg i den historiska striden att bryta det palestinska motståndet mot ockupation och annektering.

Denna vecka föreföll det som om detta mål hade uppnåtts.

Den officiella åtgärden att "stärka" Abbas är en del av denna plan. I Jerusalem har många känslan av att deras drömmar nu har besannats. Västbanken avskuren från Gazaremsan, uppdelad i flera enklaver avskurna från varandra och från världen, mycket likt Bantustans i gamla Sydafrika. Ramallah som Palestinas huvudstad, planerad för att få palestinierna att glömma Jerusalem. Abbas får vapen och förstärkningar för att krossa Hamas på Västbanken. Israeliska armén behärskar områdena mellan städerna och opererar som den vill även inne i städerna. Bosättningarna utvidgas utan hinder, Jordandalen fullständigt avskuren från resten av Västbanken, Muren fortsätter att förlängas och glufsar i sig mer palestinsk mark, och regeringens löfte om att avveckla bosättningarnas "utposter" kvarstår som ett för längesedan glömt skämt.

President Bush är nöjd med "spridandet av demokrati" i de palestinska områdena och USA:s militära understöd till Israel växer från år till år.

UR OLMERTS synpunkt är detta en idealisk situation. Kommer den att hålla?  

Svaret är ett oförbehållsamt NEJ!

Liksom alla Bushs och Olmerts handlingar, och deras föregångares, är de grundade på förakt för araberna. Detta förakt har många gånger visat sig vara ett recept för katastrof.

Israelisk media, som har gjort sig till propagandaorgan för Mahmoud Abbas och Mohammed Dahlan, beskriver redan muntert hur Gazas hungriga invånare ser med avund på de välfödda och välbärgade invånarna på Västbanken. De kommer att göra uppror mot Hamas så att en Quisling i Israels tjänst kan installeras där. Folket på Västbanken, som växer sig feta på europeiska och amerikanska hjälppengar, kommer att vara glada över att bli av med Gaza och dess bråk. 

Det är rena fantasierna. Det är mycket mer troligt att folkets ilska i Gaza kommer att vändas mot de israeliska fängelsevakterna som svälter dem. Och folket på Västbanken kommer inte att överge sina landsmän som uthärdar i Gaza.

Ingen palestinier kommer att gå med på en separation av Gaza från Västbanken. Det palestinska folket skulle ta avstånd från ett parti som skulle gå med på det och ledare som skulle acceptera en sådan situation skulle bli uteslutna.

Israelisk politik slits mellan två motstridiga önskningar. å ena sidan att förhindra att händelserna på Gazaremsan upprepas på Västbanken där ett övertagande av Hamas skulle bli oerhört mycket farligare. å andra sidan att förhindra Abbas från att lyckas i så hög grad att amerikanerna skulle tvinga Olmert till seriösa förhandlingar med honom. Som vanligt håller regeringen käppen i båda ändarna.

För närvarande är allt vad Olmert gör en fara för Abbas. Hans omfamning är en björns, hans kyss en dödens kyss.

Uri Avnery

 upp