Kissekatt.

KAN EN tigrinna förvandlas till en kissekatt? Omöjligt, skulle zoologen säga, men förra veckan såg vi med egna ögon det hända.

Condoleezza Rice kom hit för att en gång för alla lära Ehud Olmert vem som är boss. USA:s president vill skapa ordning i Mellersta östern och Israels regering måste falla in i ledet.

Två dagar senare återstod ingenting av hotet. Olmert vägrade åter. Och vad hände? Ingenting hände. Den farliga tigrinnan försvann hem med svansen mellan benen.

Muammar al-Gaddafi, diktator och komiker i unik kombination, berömde den "mörkhyade afrikanska kvinnan" och avslöjade att han gillar henne. Han sa att hon behöver bara lyfta ett finger så kommer alla arabvärldens säkerhetschefer, som är sina länders verkliga härskare, springande. Men inte ens Gaddafi påstod att hon fick Israel att lyda.

JULIUS CESAR rapporterade som bekant till romerska senaten: "Jag kom. Jag såg. Jag segrade." Condoleezza kunde till USA:s senat rapportera: "Jag kom. Jag såg. Jag kapitulerade." Till vem? Till en svag israelisk premiärminister vars popularitetssiffror närmar sig noll och som praktiskt taget ingen förväntar sig skall överleva till årets slut.

I den pågående debatten om vem som viftar med vad - hunden sin svans eller svansen sin hund - har svansens förespråkare vunnit för dagen. I den just avslutade ronden har Israel vunnit mot USA.

Denna kamp startade med att president Bush bestämde, så tycks det, att rensa däcket för batalj. USA förbereder för krig mot Iran. För det syftet måste USA få ett slut på röran i Irak, ena de proamerikanska arabiska regimerna och finna en lösning på det palestinska problemet.

I början såg allting ut att fungera utmärkt. Alla ledarna för arabländerna (utom Gaddafi, den ständige skolkaren) samlades för toppmöte i Riyadh. Kungen av Saudiarabien försonades med Bashar al-Assad. Mahmoud Abbas tog med sig Ismail Hanieh. Libanons president Emile Lahoud, Syriens skyddsling, tog plats vid det runda bordet.

Den förenade arabvärlden blåste nytt liv i kung Abdullahs fredsplan, som erbjuder Israel erkännande, fred och normala relationer med hela arabvärlden, mot ett tillbakadragande till gränserna av den 4 juni 1967. Planen talar om en "rättvis lösning" av flyktingproblemet (och hur skulle det kunna undvikas), men säger otvetydigt att varje lösning är avhängigt vad som avtalas med Israel.

Om arabvärlden hade erbjudit oss detta den 4 juni 1967 så skulle vi ha lyft våra ögon mot himlen, tänt ljus och uttalat den gamla judiska välsignelsen: "Välsignad är du, Herre, vår Gud, världens konung som har hållit oss levande, hjälpt oss och gjort det möjligt för oss att nå denna dag."

Men denna vecka tände ingen ljus och ingen välsignade "världarnas härskare" för det arabiska fredserbjudandet. Tvärtom, Olmert & Co gnuggade geniknölarna för att finna en väg ut ur denna fälla. Eftersom de inte kunde komma på ett mer övertygande skäl påstod de att det var omöjligt att acceptera ett erbjudande som nämner FN-resolutionen om flyktingarna. De flesta media, under Olmerts talesmäns taktpinne, höll tyst om det tydliga beroendet av överenskommelse med Israel.

I korthet: Nyet!

NU VAR det dags för den stora amerikanska ångvälten att rulla igång. Vitala amerikanska intressen stod på spel.

Alla de arabiska härskare som är beroende av USA klagar över att de kan inte utlova stöd så som begärs så länge som varet fortfarande flyter ut från ockupationens tumör. Hur skall kungen av Saudiarbien och Egyptens president kunna samla sina massor för ett krig mot Iran när de och deras undersåtar morgon, middag och kväll utsättes för Aljazeeras fruktansvärda bilder av den israeliska arméns attackhund som låter sina tänder sjunka in i köttet på en gammal palestinsk kvinna och sluter sina käkar?

Condoleezza arrangerade en uppgörelse med Olmert och var redo att lägga fram ett ultimatum. Men det tycks som att det i sista stund kom nya instruktioner från Vita huset: Låt det vara och kom hem.

Det verkar som om president Bush är ännu svagare än Olmert. I senaten och i representanthuset har han lidit smärtsamt nederlag om Irak. Den amerikanska allmänheten vill inte ha fler krig, denna gång mot ett land som är mycket mer enat och bestämt än Irak. I denna politiska situation är det sista han önskar en frontalkrock med den proisraeliska lobbyn, med sina judiska och kristna grenar.

De två professorerna Stephen Walt och John Mearsheimer vann ronden. I denna sammandrabbning mellan USA:s nationella intressen och Israels regering med sina amerikanska supporters, vann den israeliska sidan.

ångvälten rullade inte. Condoleezza kom till Olmert och satt med honom i tre timmar. Hennes slutliga uttalande lät mer som en tamkatts jamande än som ett rovdjurs morrande.

OCH DEN israeliska allmänheten? Såg den ännu ett historiskt tillfälle flyga förbi?

Utan tvivel skulle en stor majoritet ha stött Olmert om han hade tillkännagett att han accepterade det arabiska erbjudandet. Men bara en liten minoritet är redo för uppror mot Olmert ifall han gör det motsatta.

Den tysta majoriteten inkluderar offren för kommande krig, deras föräldrar och deras barn. Kan det vara så att de inte bryr sig? Att det inte angår dem?

Allmänheten blir inte upprörd, klagar inte, höjer inte sin röst och demonstrerar inte.

Denna vecka kallade Peace Now rörelsen till demonstration för att kräva att Olmert svarade positivt på det arabiska mötets initiativ. Demonstrationen skedde nära premiärministerns residens i Jerusalem. Arrangörerna hade tagit med flaggor från alla arabstaterna inklusive Palestinas. Det var en uppmuntrande syn för dem som minns hur för 20 år sedan en aktivist blev bortdriven från en Peace Now demonstration för att han bar en liten palestinsk flagga.

Hur många kom? En rörelse som en gång samlade 400 tusen demonstranter efter massakern i Sabra och Shatila, samlade denna gång, visserligen arbetsdag, 250 människor. Varken Haaretz eller någon annan tidning nämnde den färgstarka demonstrationen med ett ord och ingen TV kanal visade en endaste bild, utom Aljazeera.

Vad är skälet till denna likgiltighet? Fatalism? Trötthet? Tidigare besvikelser?  Misstro mot regeringen och/eller araberna?

Utan tvivel behövs någonting dramatiskt för att få denna allmänhet att göra någonting. En kommentator föreslog att den saudiske kungen skulle följa Anwar Sadats exempel och komma till Jerusalem, tala i Knesset och rikta sig direkt till den israeliska allmänheten. Men Sadat gjorde sitt historiska besök först sedan Moshe Dayan hade, vid hemliga möten i Marocko, lovat att Menachem Begin var beredd på att ge tillbaka hela Sinaihalvön. Olmert lovar ingenting.

SVARADE OLMERT? Det gjorde han, trots allt var det omöjligt att helt ignorera förslaget.

Han sa att han var redo att möta den saudiske kungen. Naiva människor skulle kunna bli fördelaktigt imponerade. Israels premiärminister var redo att möta arabstaters ledare. Bra, verkligen mycket bra.

Detta är ett gammalt knep från Ben-Gurions dagar av Israels regering.  Ett möte med ledaren för en av de mest betydande arabiska staterna skulle kunna tydas som en normalisering, och normalisering är det främsta av Israels anspråk. Vilket betyder att Israel uppnår sitt främsta mål utan att ge någonting tillbaka. Naturligtvis faller ingen arabisk ledare i den fällan.

Omedelbart efteråt deklarerade Olmert att inte en endaste bosättning skulle avvecklas förrän palestinierna “bekämpar terrorism”. Detta har också en historisk bakgrund. När president Bush gick med på att erkänna israeliska “befolkningscenter” - de stora bosättningarna på andra sidan Gröna linjen fullständigt i strid mot internationell lag och tidigare amerikanska krav - satte Ariel Sharon igång att avveckla att bosättningar som upprättats efter att han kom till makten tidigt 2001. även enligt israelisk lag är dessa bosättningar (“utposter”) illegala.

Detta åtagande ingår också i den stackars gamla Vägkartan (the Road map). Enligt den var Israel förpliktigat att i den första fasen avveckla dessa bosättningar och samtidigt måste palestinierna avväpna sina organisationer.

Amir Peretz, som försvarsminister ansvarig för denna del, deklarerade igen och igen att, vilken minut som helst, skulle han avveckla dessa utposter. I praktiken blev inte en enda avvecklad. Nu deklarerar Olmert att först av allt måste palestinierna “bekämpa terrorism”, först efter det skall regeringen besluta vad den skall göra med bosättningarna.

Med andra ord, inga utposter kommer att avvecklas.

FÖRE PASSOVER (judisk högtid) har Olmert sänt ut sina tankar, så som de är, i alla media.

Israels största dagstidning slog upp en sensationell rubrik på sin förstasida: “Olmert: Inom fem år kan vi uppnå fred!”

Vad? Fem år? 1993 undertecknade vi Osloavtalet som förutsåg den slutliga fredsuppgörelsen mellan israel och det palestinska folket inom fem år. Sedan dess har 13 år gått och ännu har inte ens förhandlingar börjat.

Det verkar som dessa “fem år” tillhör samma värld av illusioner som Condoleezzas “politiska horisont”, alltefter som man går framåt drar den sig undan.

Uri Avnery