Hoppet lever.  

DAGEN EFTER självständighetsdagen rapporterade en tidning att ett arabiskt barn hade vägrat att stå upp när nationalhymnen sjöngs. Tidningen var rasande. Det var inte jag. Istället bringade det ur djupet av mitt minne till liv en erfarenhet från min barndom.

Det var i Hannover, Tyskland, några månader efter att Adolf Hitler hade kommit till makten. Jag var elev i första klass i högstadiet i en skola med namn efter den sista tyska kejsarinnan, Auguste Victoria.

Nazisternas maktövertagande orsakade i allmänhet inga omedelbara eller dramatiska förändringar. Livet fortsatte som vanligt. Men i skolan skedde en märkbar förändring, nästan varje vecka arrangerades en minneshögtid för en eller annan av de många militära segrar som den tyska historien är rik på. Sådana dagar samlades eleverna i den stora aulan, där rektorn höll ett tal fyllt av patos och eleverna sjöng patriotiska sånger.

Vid ett av dessa tillfällen, jag tror det var firandet av befrielsen av Belgrad från turkarna av prins Eugen 1717, samlades vi åter i aulan och vid slutet av högtidsstunden sjöngs två hymner, nationalsången "Deutschland über alles" och nazisthymnen, "Horst Wessel". De hundratals eleverna reste sig, lyfte sin högra arm till nazisthälsningen och sjöng hängivet.

Jag var 9 år gammal, elev i första klass och den yngste i min klass, jag var också den ende juden i skolan. Jag hade inte tid att tänka. Jag reste mig upp, men jag höjde inte min arm och sjöng inte, en liten pojke i ett hav av uppsträckta armar. Jag darrade av upphetsning.

Ingenting hemskt inträffade, men efteråt hotade några klasskamrater mig att om jag gjorde så igen så skulle de knäcka mina ben. Men jag blev räddad från det provet. Några veckor senare flydde min familj från Tyskland till Palestina, mina drömmars land.

HUNDRATUSENTALS ARABISKA barn är nu utsatta för ett liknande prov. De förväntas sjunga en hymn som ignorerar deras existens och erinrar dem om deras folks nederlag. I veckan föreslog utgivaren av Haaretz, Amos Schoken, son till en invandrare från Tyskland, att hymnen ändrades.

"Hatikva" ("Hoppet") skrevs för mer än hundra år sedan. Vid den tiden fanns redan ett litet zionistsamhälle i detta land, men sången reflekterar Diasporans syn. "Så länge som i hjärtats djup / en judisk ande längtar / till österns rand / ögat riktas mot Zion..." (Ingen erkänd översättning)

Sedan dess har situationen för judarna och för detta land grundligen förändrats. Idag finns det ett stor och starkt hebreiskt samhälle. Varför skall vi sjunga om "österns rand", när vi nu lever i Zion?

Det faktum att en hymn har blivit ålderdomlig och kanske löjlig, gör inte att den inte passar att vara en nationalhymn. Den franska nationalhymnen kallar fosterlandets söner att stå upp mot de blodiga tyrannerna (menande tyskarna och andra) och dränka jorden med deras orena blod. Den holländska nationalhymnen sjunger om de orättfärdigheter som Spanien begick för 400 år sedan. Den brittiska hymnen ber till Gud att omintetgöra kungens fienders lömska tricks. Så vi israeler kanske kan tillåtas att inte förlora vårt hopp om att vara "ett fritt folk i vårt land", som om vi vore ockuperade. (Av vilka? Judar? Britter? Turkar?) I den ursprungliga texten som senare ändrades, var hoppet "Att återvända till våra fäders land / Staden där David slog läger."

Nej, problemet med Hatikva är inte sångens text, inte heller melodin som hämtades från östra Europa. Problemet är att den utesluter de arabiska medborgarna som nu uppgår till mer än 20 % av Israels befolkning.

Jag vill inte starta ännu en diskussion om huruvida Israel är eller inte är en "judisk stat" (Vad menas med det? Att den tillhör den judiska religionen? Att majoriteten är judar?) Också den som vill att den skall vara det måste fråga sig: är det klokt att göra så att varje arabisk medborgare känner att han eller hon inte tillhör Israel? Att det är en främmande och fientlig stat?

Hatikva kan mycket väl fortsätta att vara zioniströrelsens hymn, judar kan sjunga den såväl i Los Angeles som i Kiryiat Malachy (båda är "änglarnas städer"). Men den skall inte vara statens hymn.

Under andra Världskriget beslöt Stalin att nationalhymnen, Internationalen, inte längre tjänade hans syften. Han ville uppväcka patriotism och han behövde samarbetet med sina kapitalistiska allierade. Han tillkännagav en tävling att skapa en ny nationalhymn. En känsloväckande hymn valdes och som slog an så djupa strängar att även efter Sovjetunionens fall ryssarna föredrog den framför den gamla hymnen från Tsarens tid (känd för oss från Tchaikovskys "1812").

Tiden har kommit för att diskutera en ändring av vår nationalhymn, inte bara på grund av de arabiska medborgarna, men också för vår egen skull att ha en nationalhymn som reflekterar vår verklighet. För 38 år sedan la jag i Knesset fram en motion i denna anda, den blev ljudligen nerröstad. Nu har tiden kommit för att återuppliva denna idé.

DETTA ÄR sant också beträffande flaggan.

Den blå-vita flaggan är den zionistiska rörelsens baner. Man tog den judiska bönesjalen, tallit, la till en Davidsstjärna (en gammal judisk symbol som också finns inom andra kulturer) och så hade man skapat en ny nationsflagga. Den har ett uppenbart fel, det blå och det vita står inte fram mot den blå himlen, de vita molnen och de gråbyggnaderna som bakgrund. Det är tillräckligt att jämföra den med den glada amerikanska Stars and Stripes, den högtidliga brittiska Union Jack och den estetiskt tilltalande franska Trikoloren.

Men det främsta felet med flaggan ligger i det faktum att den exkluderar det arabiska samhället från staten. En arab som hälsar flaggan ljuger för sig själv när han försöker identifiera sig med symboler som tallit och Davidsstjärnan, vilka utesluter honom och inte talar till honom eller henne.