Uri Avnery
16.6.07
Krokodiltårar.
VAD HÄNDER när en och en halv miljon människor fängslas inom ett mycket litet torftigt landområde, avskurna från sina landsmän och från varje kontakt med omvärlden, hungrande på grund av en ekonomisk blockad och oförmögna att föda sina familjer?
För några månader sedan beskrev jag denna situation som ett sociologiskt experiment upprättat av Israel, USA och EU. Gazaremsans befolkning som försöksdjur.
Denna veckan visade experimentet resultat. Det bevisades att människor reagerar exakt som andra djur. När alltför många trängs samman inom ett litet område under miserabla förhållanden blir de aggressiva och även dödar varandra. De i Jerusalem, Washington, Berlin, Stockholm, Ottawa och andra huvudstäder kan nu gnugga sina händer av tillfredställelse. Experimentets objekt reagerad så som förutsetts. Många av dem dog i vetenskapens intresse.
Men experimentet är ännu inte slut. Vetenskapsmännen vill veta vad som händer om blockaden skruvas åt ännu hårdare.
VAD HAR orsakat den nuvarande explosionen på Gazaremsan?
Tiden för Hamas beslut att ta över Gazaremsan med våld var inte en tillfällighet. Hamas hade många goda skäl för att undvika det. Organisationen är oförmögen att föda befolkningen. Den har inget intresse av att provocera den egyptiska regimen som är sysselsatt med att bekämpa Muslimska Brödraskapet, Hamas moderorganisation. Och organisationen har inget intresse av att förse Israel med en förevändning att förvärra blockaden.
Men ledarna för Hamas fann att de hade inget annat val än att besluta att krossa de beväpnade organisationer som är knutna till Fatah och tar order från president Mahmoud Abbas. USA har gett Israel order om att förse dessa organisationer med stora kvantiteter vapen för att de skulle kunna strida mot Hamas. Israels arméchefer tyckte inte om denna idé av ängslan för att vapnen till slut skulle komma i händerna på Hamas (så som faktiskt nu händer). Men vår regering lydde den amerikanska ordern, som vanligt.
Det amerikanska syftet är tydligt. President Bush har för varje muslimskt land valt en lokal ledare som vill styra det under amerikanskt beskydd och följa amerikanska order. I Irak, i Libanon, i Afghanistan och även i Palestina.
Hamas tror att mannen utsedd för detta jobb i Gaza är Mohammed Dahlan. I flera år har det nu sett ut som om han trimmades in för denna position. Amerikansk och israelisk media har sjungit hans lov och beskrivit honom som en stark och beslutsam ledare, "moderat" (d.v.s. lyhörd för amerikanska order) och "pragmatisk" (d.v.s. hörsammar Israels order).
Och desto mer amerikaner och israeler prisade Dahlan desto mer underminerades hans ställning bland palestinierna. Särskilt som Dahlan var iväg till Kairo och väntade på att hans mäns skulle få de utlovade vapnen.
För Hamas är attacken på Fatahs fästen på Gazaremsan en preventivt krig. Abbas och Dahlans grupper smälte som snö i den palestinska solen. Hamas har lätt tagit över hela Gazaremsan.
Hur kunde de amerikanska och israeliska generalerna missbedöma läget så illa? De är endast förmögna att tänka i strikt militära termer. Så och så många soldater, så och så många maskingevär. Men särskilt vid inbördes strider är kvantitavia beräkningar sekundära. Soldaternas moral och stämningen bland folket är mycket mer betydelsefull. Medlemmarna i Fatahgrupperna vet inte vad de strider för. Gazas befolkning stöder Hamas eftersom de tror att Hamas slåss mot den israeliska ockupationen. Deras motståndare ser ut som ockupationens kollaboratörer. De amerikanska uttalandena om sin avsikt att beväpna dem med israeliska vapen har slutligen fördömt dem.
Detta har inget att göra med islamsk fundamentalism. I detta avseende är alla nationer lika. De hatar utländska ockupanters samarbetsmän, vare sig de är norska (Quisling), franska (Petain) eller palestinska.
I WASHINGTON och Jerusalem begråter politikerna "Mahmoud Abbas svaghet".
De kan nu se att den enda människa som kunde har förhindrat anarki på Gazaremsan och Västbanken var Yasser Arafat. Han hade en naturlig auktoritet. Massorna avgudade honom, även motståndare som Hamas respekterade honom. Han skapade flera säkerhetsorganisationer som konkurrerade med varandra, i avsikt att förhindra kuppförsök av någon grupp. Arafat kunde förhandla, underteckna ett fredsavtal och få sitt folk att acceptera det.
Men Israel lät Arafat schavottera som ett monster, instängd i Mukata'ah och till slut mördad. Det palestinska folket valde Mahmoud Abbas som hans efterföljare och hoppades att han skulle få av amerikanerna och israelerna det de hade vägrat att ge Arafat.
Om ledarna i Washington och Jerusalem verkligen hade varit intresserade av fred skulle de ha skyndat att teckna ett fredsavtal med Abbas, som hade deklarerat att han var beredd att acceptera samma långtgående kompromiss som Arafat. Amerikanerna och israelerna överhöljde honom med alla upptänkliga lovord och avvisade honom vid varje konkret ärende.
De tillät inte Abbas att uppnå ens det minsta och ynkligaste framsteg. Ariel Sharon plockade av honom hans fjädrar och hånade honom sedan som "en fjäderlös kyckling". Efter att det palestinska folket tålmodigt men förgäves hade väntat på Bush att ingripa, röstade det på Hamas i ett desperat hopp om att med våld nå det som Abbas hade varit oförmögen att uppnå med diplomati.
De israeliska ledarna, militära och politiska, blev utom sig av glädje. De var intresserade av att underminera Abbas eftersom han åtnjöt Bushs förtroende och eftersom hans ställning gjorde det svårare att rättfärdiga deras vägran att gå in i verkliga förhandlingar. De gjorde allt för att ödelägga Fatah. För att försäkra sig om detta arresterade de Marwan Barghouti, den enda person kapabel att hålla samman Fatah.
Hamas seger passade deras syften fullständigt. Med Hamas behöver man inte tala, om att erbjuda tillbakadragande från de ockuperade territorierna och om att avveckla bosättningar. Hamas är det nutida monstret, en "terrorist" organisation, och med terrorister finns det ingenting att diskutera,
SÅ VARFÖR var folk i Jerusalem inte nöjda denna vecka? Och varför beslöt de att "inte ingripa"?
Visserligen visade media och politiker, som i åratal har hjälpt till att hetsa de palestinska organisationerna mot varandra, sin tillfredställelse och skrävlade "vad var det vi sa". Ser hur araberna dödar varandra. Ehud Barak hade rätt när han för några år sedan sa att vårt land är "ett hus i djungeln".
Men bakom scenen kunde höras röster av förlägenhet och ängslan.
Gazaremsans förvandling till Hamastan har skapat en situation som våra ledare inte var redo för. Vad gör vi nu? Skära av Gaza fullständigt och låta folket där svälta ihjäl? Etablera kontakt med Hamas? åter ockupera Gaza, nu när det har blivit ett enda stort stridsvagnshinder? Be FN att stationera internationella trupper där – och i så fall, hur många länder skulle vara tillräckligt tokiga för att riskera sina soldater i detta helvete?
Vår regering har jobbat i åratal för att krossa Fatah i avsikt att undvika att behöva förhandla fram en överenskommelse som oundvikligen måste leda till tillbakadragande från de ockuperade territorierna och bosättningarna där. Nu när det ser ut som om detta mål ha uppnåtts har de ingen aning om vad man skall göra med Hamas seger.
De tröstar sig med tanken att det kan inte hända på Västbanken. Där härskar Fatah. Där har Hamas inget fäste. Där har vår armé redan arresterat de flesta av Hamas politiska ledare. Där har Abbas fortfarande makten.
Så talar generalerna, med generalers logik. Men även på Västbanken fick Hamas majoritet i de senaste valen. även där är det endast en fråga om tid innan befolkningen förlorar tålamodet. Denn ser bosättningarnas expansion, Muren, vår armés intrång, de målbestämda lönnmorden, de nattliga arresteringarna. Den kommer att explodera.
En följd av israeliska regeringar har systematiskt underminerat Fatah, slagit undan benen på Abbas och lagt ut vägen för Hamas. De kan inte låtsas vara förvånade.
VAD SKALL man göra? Fortsätta att bojkotta Abbas eller förse honom med vapen så att han kan slåss för oss mot Hamas? Fortsätt att beröva honom på varje politisk landvinning eller till slut slänga åt honom några ben? Men är inte det för sent?
(Och på den syriska kanten: att fortsätta med läpparnas bekännelse för fred medan man saboterar alla Bashar Assads ansträngningar att börja förhandlingar? Att förhandla i hemlighet, trots amerikanska invändningar? Eller fortsätta att inte göra någonting alls?)
Just nu finns det ingen politik och ingen regering som skulle kunna bestämma en politik.
Så vem kommer att rädda oss? Ehud Barak?
Baraks seger vid Labor partiets ledarval denna vecka har nästan automatiskt gjort honom till näste försvarsminister. Hans starka personlighet och hans erfarenhet som arméchef och som premiärminister försäkrar honom en dominerande position i den omdanade regeringen. Olmert kommer att ta tag i det som han är oöverträffad mästare i – partimanipulationer. Men Barak kommer att ha avgörande inflytande på politiken.
I de två Ehuds regering kommer Ehud Barak att besluta I frågor om krig och fred.
Hittills har praktiskt taget alla hans handlingar fått negativt resultat. Han kom mycket nära en överenskommelse med fadern Assad, men flydde i sista ögonblicket. Han drog bort Israels armé från södra Libanon, men utan att tala med Hizbollah som tog över. Han tvingade Arafat att komma till Camp David, där förolämpade han honom och förklarade att vi har ingen motpart att förhandla om fred med. Detta var ett förödande slag mot chanserna till fred, ett slag som fortfarande paralyserar israelerna. Han har skroderat om att hans verkliga avsikt var att ”demaskera” Arafat. Han var mer en misslyckad Napoleon än en israelisk de Gaulle.
Kan etiopiern skifta sin hud, leoparden sina fläckar? Svårt att tro.
I WILLIAM SHAKESPEARES drama förekommer ofta i allvarliga avsnitt ett komiskt mellanspel. Och inte bara där.
Shimon Peres, mannen som under 55 års politisk aktivitet aldrig har vunnit ett val, gjorde denna vecka det omöjliga, han blev vald till Israels president.
För många år sedan rubricerade jag en artikel om honom “herr Sisyfos” eftersom igen och igen nådde han nästan fram till framgångens tröskel, och framgången undgick honom. Nu måtte han känna för att räcka lång näsa åt gudarna efter att ha nått toppen, men - tyvärr – utan stenblocket. Posten som president saknar innehåll och befogenheter. En ihålig politiker på en ihålig post.
Nu förväntar sig alla en uppsjö av aktivitet I presidentens palats. Där kommer säkerligen att bli fredskonferenser, möten med personligheter, högtravande deklarationer och lysande planer. I korthet – mycket hallå för ingenting.
Det faktiska resultatet är att Olmerts position har stärkts. Han har lyckats installera Peres i presidentens kontor och Barak i försvarsministeriet. På kort sikt är Olmerts ställning säkrad.
Och under tiden fortsätter experimentet på Gazaremsan, Hamas tar över och trion Ehud 1, Ehud 2 och Shimon Peres fäller krokodiltårar.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)