Uri Avnery biografi på svenska
Uri Avnery
26.5.07
"... till Tripolis stränder" DE BLODIGA strider som
har utbrutit kring flyktinglägret Nahr al-Bared nära Tripoli i Libanon påminner
oss om att flyktingproblemet inte har försvunnit. Tvärtom, 60 år efter "Nakba",
den palestinska katastrofen 1948, är det åter centrum för världens
uppmärksamhet. Det är ett öppet sår.
Den som tror att en lösning på Israel- arab konflikten är möjlig utan att hela
detta sår bedrar sig själv. Från Tripoli till
Sderot, från Riyadh till Jerusalem, fortsätter det palestinska flyktingproblemet
att kasta sin skugga över hela regionen. Denna vecka var media åter fyllt av
bilder på israeliska och palestinska flyktingar som flydde sina hem och av
mödrar som sörjde sina döda älskade, på hebreiska och på arabiska - som om
ingenting hade förändrats sedan 1948. DEN VANLIGE israelen
skakar på axlarna när han konfronteras med de palestinska flyktingarnas lidande
och avfärdar det med orden. "Det är deras eget fel." Lärda professorer och
torghandlare upprepar att palestinierna förorsakade sin egen katastrof när de
1947 avvisade FN:s delningsplan och började ett krig för att utplåna det judiska
samhället i landet. Detta är en djupt rotad
myt, en av de grundläggande myterna i israeliskt medvetande. Men den återspeglar
långtifrån vad som verkligen hände. Först och främst för
att det vid den tiden inte fanns något palestinskt nationellt ledarskap som
kunde ta ett beslut. Under Arabrevolten 1935
till 1939 (“bekymren” i israeliskt språkbruk) lät stormuftin Hajj Amin
al-Husseini, ledare för de palestinska araberna, döda de flesta av de betydande
palestinier som inte accepterade hans auktoritet. Han flydde sedan landet och de
återstående palestinska ledarna landsförvisades av britterna till en avlägsen ö. När ödets timma slog
och FN antog resolutionen om delning fanns det inga palestinska ledare som var
kapabla att besluta vare sig det ena eller det andra. Istället beslöt de
omgivande arabstaterna att skicka in sina arméer i landet så snart som det
brittiska mandatet hade avslutats. Sant är att massan av
det palestinska folket motsatte sig delningsplanen. De ansåg att hela Palestina
var deras fädernesland och att judarna, vilka nästan alla nyligen hade anlänt,
inte hade någon rätt till det. Desto mer så då FN-planen gav judarna, då endast
en tredjedel av befolkningen, 55 % av landet. även inom detta område utgjorde
araberna 40 % av invånarna. (I rättvisans namn
skall nämnas att området tilldelat judarna inbegrep Negev – en stor öken som då
var öde och i stort sett fortfarande är öde.) Den judiska sidan
accepterade FN-beslutet – men endast till synes. Under hemliga möten dolde inte
David Ben-Gurion sin avsikt att ta första tillfälle att utöka territoriet som
tilldelats den judiska staten och försäkra sig om en överväldigande judisk
majoritet inom det. Kriget 1948, som startades av den arabiska sidan, skapade en
möjlighet att förverkliga båda målsättningarna: Israel växte från 55 % till 78 %
av landet, och detta område tömdes på de flesta av sina arabiska invånare. Många
av dem flydde krigets terror, många drevs ut av oss. Nästan inga tilläts
återvända efter kriget. Under krigets lopp blev
ca. 750 000 palestinier flyktingar. Naturlig ökning fördubblar deras antal vart
18:e år så att de nu är upp emot fem millioner. Detta är en oerhörd
mänsklig tragedi, ett humanitärt och politisk problem. Under långa tider tycktes
det som problemet skulle med tiden försvinna av sig själv, men gång på gång har
det återkommit. MÅNGA HAR utnyttjat
problemet för sina egna syften. Olika arabregimer har då och då sökt åka
snålskjuts på det. Flyktingarnas öden
varierar från land till land. Jordan har gett dem medborgarskap, men håller
trots det många av dem i eländiga flyktingläger. Libaneserna har inte gett
flyktingarna några som helst medborgerliga rättigheter, och har begått
åtskilliga massakrer. Nästan alla palestinska ledare kräver att FN resolution
194, som antogs för 59 år sedan och som förutskickar att flyktingarna kan
återvända till sina hem som fredliga medborgare, förverkligas. Inte så många har
noterat att rätten att återvända har för alla israeliska regeringar tjänat som
en förevändning att motsätta sig alla fredsinitiativ. Fem millioner återvändande
flyktingar skulle innebära slutet på Israel som en stat med solid judisk
majoritet och vända den till en binationell stat – något som uppväcker orubblig
opposition hos minst 99,99 % av den judiska befolkningen. Detta måste man inse om
man skall kunna förstå hur israeler ser på fred. En vanlig israel, även en
hygglig person som uppriktigt önskar fred, säger till sig själv: araberna kommer
aldrig att ge upp rätten att återvända, därför finns det inga möjligheter till
fred och därför är det inte ens värt att göra någonting för fred. PARADOXALT HAR på så
sätt flyktingproblemet vänts till ett instrument för dem som är emot varje fred
baserad på eftergifter. De hänvisar till det faktum att nästan ingen arabisk
ledare skulle våga öppet ge upp rätten att återvända. Vid privata samtal
erkänner många arabiska ledare att återvändandet är omöjligt, men det vågar de
inte säga öppet. Att göra det skulle betyda politiskt självmord – precis som för
en israelisk politiker det skulle vara att tillkännage villighet att låta
flyktingarna komma tillbaka.
NU HAR en revolutionerande utveckling skett. Arabförbundet har erbjudit Israel en fredsplan: alla de 22 arabiska staterna skulle erkänna Israel och etablera diplomatiska och ekonomiska relationer med Israel mot att Israel drar sig tillbaka från de ockuperade territorierna och en palestinsk stat etableras.
Erbjudandet ignorerar inte flyktingproblemet. Det nämner FN resolutionen 194 men gör ett tillägg av grundläggande betydelse: att en lösning skall uppnås “genom överenskommelse” mellan de två parterna. Med andra ord: Israel skulle ha rätten att säga nej till att flyktingar återvänder till israeliskt territorium.
Detta satte Israels regering i en svår situation. Om den israeliska allmänheten hade förstått att hela arabvärlden erbjöd ett omfattande fredsavtal utan ett faktiskt förverkligande av rätten att återvända skulle den kanske med glädje acceptera det. Därför gjordes allt för att dölja de avgörande orden. Ledande (och missledande) israelisk media betonade planens nämnande av resolution 194 och spelade bort talet om “en avtalad” lösning.
Regeringen behandlade det arabiska erbjudandet med ringaktning, men försökte trots det att plocka fördelar ur det. Ehud Olmert annonserade sin villighet att tala med en arabisk delegation – förutsatt att den inte enbart bestod av Egypten och Jordanien. På detta sätt hoppades Olmert och Tzipi Livni att uppnå ett viktigt politiskt mål utan att betala för det: att tvinga Saudiarabien och andra stater att ingå i normala relationer med Israel. Eftersom “inga gratisluncher” finns vägrade araberna. Det blev inget resultat av hela denna sak.
OM NÅGON hade erbjudit Israel denna Arabförbundets fredsplan den 4 juni 1967, en dag före Sexdagarskriget, skulle vi ha trott att Messias hade kommit. Nu betraktar vår regering det mest som ett smart trick: araberna är redo att avstå från flyktingarnas återvändande, men vill tvinga oss att ge upp de ockuperade territorierna och att avveckla bosättningarna.
Sett ur ett historiskt perspektiv korrigerar Arabförbundet ett misstag det begick för 40 år sedan, vilket fick långtgående konsekvenser. Strax efter Sexdagarskriget, den 1 september 1967, samlades ledarna för arabstaterna i Khartoum och beslöt om de “tre nej-en” – nej till fred med Israel, nej till erkännande av Israel, nej till förhandlingar med Israel.
Man kan förstå varför en sådan vilseledande resolution antogs. De arabiska länderna hade just lidit ett förödmjukande militärt nederlag. De ville bevisa för sina folk och för världen att de inte hade fallit på knä. De ville upprätthålla sin nationella värdighet. Men för Israels regering var det en skänk från ovan.
Resolutionen befriade den från varje tvång att ingå förhandlingar vilka kanske skulle ha tvingat den att lämna tillbaka territorierna som den just hade erövrat. Det gav grönt ljus för grundandet av bosättningar, en verksamhet som fortsätter oförhindrat den dag som är och tar landet ifrån palestinierna. Och, naturligtvis, den sopade flyktingproblemet under mattan.
Det nya förslaget från Arabförbundet skulle kunna reparera skadan som åsamkades den palestinska saken i Khartoum. Hela arabvärlden har nu antagit en realistisk resolution. Hädanefter är uppgiften att få den israeliska allmänheten att förstå den fulla vidden av detta förslag och speciellt dess betydelse för flyktingarnas återvändande. Denna uppgift vilar på skuldrorna hos Israels fredskrafter, men också hos de arabiska ledarna.
FÖR ATT UPPNÅ detta mål måste flyktingproblemet föras in i verklighetens värld. Det måste undergå en avmystifieringsprocess.
För närvarande ser en Israel enbart en mardröm: fem millioner flyktingar väntar på att översvämma Israel. De kommer att kräva återlämnandet av sitt land på vilket nu israeliska städer och samhällen finns, och sina hem som för längesedan har förstörts eller i vilka nu israeler lever. Israel som en stat med hebreisk majoritet kommer att försvinna.
Denna fruktan måste neutraliseras och detta sår måste läkas. På en psykologisk nivå måste vi erkänna vår ansvarighet för den delen av problemet som faktiskt orsakades av oss. En “Kommitté för sanning och försoning” skulle kanske kunna bestämma dimensionerna av denna del. För detta måste vi uppriktigt be om ursäkt, liksom andra nationer har bett om ursäkt för orättvisor som begåtts av dem.
På det praktiska planet måste det verkliga problemet med fem millioner flyktingar lösas. De måste alla ges rätt till generös kompensation som skulle kunna göra det möjligt för dem att starta ett nytt liv på ett sätt som de önskar. De som önskar stanna där de är, med tillstånd av den lokala regeringen, skall ges möjligheten att återuppbygga sin familjs liv. De som vill leva i den framtida staten Palestina, kanske i områden befriade från bosättningar, måste erhålla nödvändig internationell hjälp. Personligen tror jag att det hade varit bra för oss att få tillbaka till Israel ett överenskommet antal flyktingar, som ett symboliskt bidrag till ett slut på tragedin.
Det är varken en dröm eller en mardröm. Vi har redan bemästrat svårare uppgifter. Det skulle vara mycket lättare och billigare än att fortsätta ett krig som inte har någon militär lösning och inte har något slut.
För sextio är sedan öppnades ett djupt sår. Sedan dess har det inte läkts. Det infekterar våra liv och riskerar vår framtid. Det är hög tid att hela det. Det är lärdomen av Tripoli i norr och av Sderot i söder.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)
översättarens länkar:
(1) FN resolution 194 11 dec 1948