Uri Avnery biografi på svenska
14.4.07
Blod på våra händer.
I DETTA ögonblick är
förhandlingar om en fånge i full gång. "Förhandlingar" kan man
knappast kalla det, "köpslå" passar bättre. Det kan också ges en fulare
benämning, "driva handel med människor". Den planerade handeln
rör levande människor. De behandlas som vore de varor om vilka myndigheterna på
de två sidorna köpslår om som ett stycke land eller en last med frukt. I sina egna ögon och
för sina hustrur och män, föräldrar och barn, är de inte varor, de är levande
människor. OMEDELBART EFTER
Osloavtalets undertecknande 1993 riktade "Gush Shalom" till premiärminister
Yitzhak Rabin kravet att alla palestinska fångar skulle friges. Logiken var enkel, de
är i realiteten krigsfångar. De gjorde vad de gjorde i sitt folks tjänst, precis
som våra egna soldater. De som sände ut dem var ledarna för Palestinska
Befrielseorganisationen (PLO), med vilka vi just hade undertecknat en omfattande
överenskommelse. Finns det något förnuft i att teckna ett avtal med befälhavarna
medan deras underordnade får fortsätta att försmäkta i våra fängelser? När man sluter fred
förväntas det att krigsfångarna släpps. I vårt fall skulle det inte bara vara
ett tecken på humanitet, men även på klokhet. Dessa fångar kommer från alla
städer och byar, och att sända dem hem skulle utösa stor glädje i alla de
ockuperade palestinska områdena. Det finns knappast någon palestinsk familj som
inte har någon släkting i fängelse. Om avtalet inte skall
vara enbart en bit papper, sa vi, men fyllt av ande och mening, finns det inget
klokare sätt än detta. Olyckligtvis lyssnade
inte Rabin på oss. Han hade många positiva egenskaper men var en ganska sluten
människa med bristande fantasi. Han var fånge i det snäva "säkerhetstänkandet".
För honom var fångarna en vara som man kunde köpslå med. Före grundandet av
Israel hade han själv under en tid hållits fånge av britterna, men likt många
andra var han oförmögen att på palestinierna tillämpa läxan han lärt av sina
egna erfarenheter. Vi ansåg detta vara en
sak av avgörande betydelse för fredsansträngningarna. Tillsammans med den
oförglömlige Faisal Husseini, den beundrade ledaren för östra Jerusalems
palestinska befolkning, arrangerade vi en demonstration mitt emot Jneidfängelset
i Nablus. Det var den största israelisk-palestinska demonstrationen någonsin,
mer än tiotusen människor deltog. Men förgäves, fångarna
blev inte frisläppta. FJORTON ÅR senare,
ingenting har förändrats. Fångar har släppts efter att ha fullgjort sin
strafftid, andra har tagit deras plats. Varje natt tillfångatar israeliska
soldater ett dussin eller så, nya "eftersökta" palestinier. Det finns konstant ca
10 000 palestinska fångar, kvinnor och män, från minderåriga till gamla
människor. Alla våra regeringar
har behandlat dem som varor, och varor ger man inte bort för ingenting. Varor
har ett pris. Flera gånger föreslogs det att man skulle frige ett antal fångar
som en "gest" mot Mahmoud Abbas, i avsikt att stärka honom gentemot Hamas. Alla
dessa förslag avvisades av Ariel Sharon och Ehud Olmert. Nu motsätter sig
säkerhetstjänsten fångutväxling för friandet av soldaten Gilad Shalit, inte för
det mycket höga priset - 1400 för 1. Tvärtom, många israeler ser det som
självklart att en israelisk soldat är värd 1400 "terrorister". Men för
säkerhetstjänsten gäller mycket tyngre argument. Om fångar friges för en
"kidnappad" soldat kommer det att uppmuntra "terroristerna" att tillfångata fler
soldater. Åtminstone några av de
frisläppta fångarna kommer att återvända till sina organisationer och dess
aktiviteter, och det kommer att resultera i mer blodsutgjutelse. Israeliska
soldater kommer att bli tvingade att riskera sina liv för att åter arrestera
dem. Det finns någonting
annat som lurar i bakgrunden. En del av familjerna till israeler dödade i
attacker är organiserade till en mycket högljudd lobby, förbunden med den
extrema högern, kommer att ställa till med mycket oväsen. Hur skall denna
stackars regering, utan något folkligt stöd, kunna motstå ett sådant tryck?
FÖR VART och ett av
dessa argument finns det ett motargument. Att inte frige fångarna
ger "terroristerna" en permanent anledning till att "kidnappa" soldater. Trots
allt tycks ingenting annat övertyga oss om att frige fångar. Under dessa
omständigheter kommer sådana aktioner alltid att vara populära hos den
palestinska allmänheten, vilken inbegriper många tusentals familjer som väntar
på sina anhöriga att återvända. Från militär synpunkt
finns det ett annat starkt argument. "Soldater överges inte på slagfältet".
Detta är en helig maxim, en grundsten i armémoralen. Varje soldat måste veta att
om han eller hon tillfångatas kommer israeliska armén att göra allt, absolut
allt, för att få honom fri. Om denna grund undermineras, kommer då soldater vara
villiga att ta risker i strid? Dessutom visar
erfarenhet att en stor del av de frisläppta palestinska fångarna inte återvänder
till våldet. Efter år av internering är allt de önskar att leva i fred och ägna
sin tid åt barnen. De har en lugnande inverkan på sin omgivning. Beträffande törsten
efter hämnd hos familjerna till för "terroroffren", ve för en regering som ger
efter för sådana känslor, vilka naturligtvis finns på båda sidor. DE POLITISKA argumenten
går åt båda hållen. Det är påtryckningar från "terroroffren", men det är ännu
starkare påtryckningar från familjen till den tillfångatagne soldaten. Inom judendomen finns
det ett budord som kallas "lösen för fångar". Det härrör från verkligheten för
förföljda judar spridda i världen. Varje jude är skyldig att göra varje offer
och betala varje pris för att befria en annan jude från fångenskap. Om turkiska
banditer tillfångatog en jude från England betalade Istanbuls judar lösensumman
för hans frisläppande. I dagens Israel är denna skyldighet fortfarande levande.
Möten och
demonstrationer hålls nu för frisläppandet av Gilad Shalit. Organisatörerna
säger inte öppet att målet är att tvinga regeringen att acceptera
utväxlingsavtalet. Men eftersom det inte finns något annat sätt att få honom
levande tillbaka så är det i praktiken det som är budskapet. Man kan inte avundas
regeringens medlemmar som befinner sig i denna situation. Fångad mellan två
dåliga möjligheter så är den naturliga tendensen hos en politiker som Olmert att
inte alls besluta och skjuta upp allt. Men det är en tredje dålig möjlighet, en
som innebär ett tungt politiskt pris. DET STARKASTE
känslomässiga argumentet som hörs från motståndarna till ett avtal är att
palestinierna kräver frisläppandet av fångar som har "blod på sina händer". I
vårt samhälle är orden "judiskt blod", två ord som älskas av högern,
tillräckligt för att tysta även många till vänster. Det är ett dumt
argument. Det är också lögnaktigt. Med säkerhetstjänstens
terminologi gäller denna definition inte bara på personen som själv tagit del av
en attack i vilken israeler dödades, men också på dem som känt till attacken,
gett ordern, organiserat den och hjälpt till att utföra den, iordningställt
vapnen, lotsat angriparen till platsen, o.s.v. Enligt denna definition
har varje soldat och officer i Israels armé "blod på sina händer", tillsammans
med många politiker. Någon som har dödat
eller skadat israeler, är han olik oss, de nuvarande israeliska soldaterna och
de tidigare? När jag var soldat i 1948 års krig dog eller skadades tiotusentals
civila och soldater på båda sidor. Jag var kulspruteskytt i Samson's Foxes
kommandostyrka och jag sköt tusentals kulor, om inte tiotusentals. Det var
oftast på natten och jag kunde inte se om jag träffade eller inte träffade
någon. Har jag blod på mina händer? Det officiella
argumentet är att fångarna inte är soldater och därför inte är krigsfångar utan
vanliga kriminella, mördare och deras medbrottslingar.
Det är inget originellt argument. Alla
kolonisationsregimer i historien har sagt detsamma. Ingen främmande härskare som
bekämpat ett förtryckt folks uppror har någonsin erkänt sin fiende som legitim
motståndare. Fransmännen erkände inte de algeriska frihetskämparna, amerikanerna
erkänner inte de irakiska och afghanska frihetskrigarna (de är alla terrorister
som kan torteras och hållas i avskyvärda interneringsanläggningar), den
sydafrikanska apartheidregimen behandlade Nelson Mandela och hans kamrater som
kriminella, liksom britterna gjorde med Mahatma Gandhi och med den hebreiska
underjordsrörelsen i Palestina. På Irland hängde man medlemmarna av den
irländska underjordsrörelsen, som lämnade efter sig känslosamma sånger ("Shoot
me like an Irish soldier / Do not hang me like a dog; / For I fought for
Ireland's freedom / On that dark September morn....") Föreställningen att
frihetskämpar är vanliga kriminella är nödvändig för en kolonial regims
legitimitet och gör det lättare för en soldat att skjuta folk. En vanlig
kriminell agerar i sitt eget intresse. En frihetskämpe eller "terrorist", liksom
de flesta soldater, tror att han tjänar sitt folk eller sin sak. EN PARADOX i
situationen är att Israels regering förhandlar med folk som själva har varit i
israeliska fängelser. När våra ledare talar om behovet av att stärka de
"måttliga" palestinska krafterna, menar de huvudsakligen dessa. Detta är ett
kännetecken för den palestinska situationen, som jag betvivlar finns i andra
ockuperade länder. Folk som har tillbringat fem, tio och även tjugo år i
israeliska fängelser och som har alla anledning att hata oss, är öppna för
kontakt med israeler. Eftersom jag känner
några av dem och några som har blivit nära vänner, har jag undrat många gånger
över detta. Vid internationella
konferenser har jag mött irländska aktivister. Efter flera bägare Guinness har
de sagt mig att de känner ingen större glädje i livet än att döda engelsmän. Jag
påmindes om visan av vår poet Nathan Alterman som bad till Gud "Ge mig hat grå
som en säck" (för nazisterna). Efter hundratals år av förtryck var det så de
kände. Naturligtvis hatar mina
palestinska vänner den israeliska ockupationen, men de hatar inte alla israeler
bara för att de är israeler. I fängelse har de flesta av dem lärt sig god
hebreiska och lyssnat på israelisk radio, läst israeliska tidningar och sett på
israelisk TV. De vet att det finns alla sorters israeler, precis som det finns
alla sorters palestinier. Israelisk demokrati, som tillåter Knessets ledamöter
att svartmåla sin premiärminister, har gjort ett djupt intryck på dem. När
Israels regering visade sig redo att förhandla med palestinier så kunde de bästa
förhandlarna sökas bland dessa tidigare fångar. Detta är också sant för
de fångar som nu skall friges. Om Marwan Barghouti blir frisläppt kommer han att
vara en självskriven deltagare vid varje fredsansträngning. Jag kommer att bli
mycket lycklig när både han och Gilad Shalit är fria. Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)