Uri Avnery
2.6.07
Om generaler och amiraler.
"INGENTING HAR sådan framgång som framgång"[1], säger ett typiskt amerikanskt talesätt. Den israeliska versionen: "Ingenting har sådan framgång som misslyckande", är också typisk.
Det verkar som om ingen har någon chans att vinna ett val här förrän de har bevisat, bortom alla rimliga tvivel, att de är fullständigt misslyckade. Det är mycket möjligt det vid nästa allmänna val finns endast två kandidater för jobbet som premiärminister: Benjamin Netanyahu och Ehud Barak.
En återblick: Netanyahu valdes till Premiärminister 1996. Efter att ha gjort knappt hälften av sin period föll han. För att ersätta honom valde en stor majoritet Ehud Barak. Hela landet andades en nästan hörbar suck av lättnad, massor av människor hyllade honom på Rabins torg i Tel-Aviv som mannen som hade befriat Israel från en mardröm. Mindre än två år senare sveptes Barak bort av en än större majoritet.
Alla väntar sig att Kadimapartiet försvinner vid nästa val lika plötsligt som det uppstod för ett och ett halvt år sedan - som ricinbusken i Jona 4:10 "... som kom till på en natt och förgicks efter en natt." Men om, som ett mirakel, Ehud Olmert också blir premiärministerkandidat, kommer vi att kunna välja mellan tre väldokumenterade misslyckanden.
I andra demokratier försvinner sådana politiker efter valen, i England för att odla rosor eller i USA för att hålla föredrag för höga honorar. Här går de från styrka till styrka.
NÅGRA SMARTA public relation hackare har hittat på ett substitut för ordet "misslyckande". Från och med nu säg inte "misslyckande" säg "erfarenhet".
Netanyahu, Barak och Olmert tröttnar aldrig på att upprepa: "Jag har lärt av erfarenhet."
Vad har de lärt? Det är en hemlighet. Hur ömkliga är inte deras rivaler som inte har någon erfarenhet! Vad har de som de kan lära av? Vad erfarenhet har de? Dessa tre har redan varit premiärministrar. De har erfarit kriser. Det är sant, de har verkligen ställt till det var och en av dem. En sen då? Allt var för det bästa. Nästa gång kommer de inte att misslyckas.
De har en förebild att efterlikna. Yitzhak Rabin valdes till premiärminister 1974. Han var det i tre år tills hans regering föll (eftersom en skvadron stridsflygplan som getts till oss av USA anlände till Israel i början av den heliga Shabbat). Hans tid i ämbetet var grå. Den förstördes av hans partikollegors korruptionsaffärer. Rabin misslyckades inte, men ej heller lyckades han.
När han blev premiärminister för andra gången, 14 år senare, skedde en av de största förändringarna i statens historia. Han erkände Palestinska befrielseorganisationen (PLO) och var ansvarig för Osloavtalet. Många anser idag att han är den störste premiärministern i Israels historia.
Men han var undantaget. Regeln definierades av fältmarskalk Marshal Charles Francois Dumouriez när han efter den bourbonska restaurationen sa om de bourbonska kungarna: "De har ingenting glömt och ingenting lärt."
FÖRRA VECKAN skedde primärval inom Labor partiet, som själva kallar sig socialdemokratiskt och gör anspråk på, närhelst det faller sig, att vara "ledare för fredsrörelsen".
Fem kandidater konkurrerade om att leda partiet: 1 tidigare arméchef, 2 generaler, 1 amiral, 2 f.d. chefer för säkerhetstjänsten (1 Mossad, 1 Shin Bet), 1 försvarsminister. (Någon har haft mer än en post.)
Baraks valslogan var: "Bara jag kan leda nästa krig!" Första omgången vann han en klar seger över sin främste rival, Ami Ayalon (36,6 % mot 30,6 %). Nästa vecka möter de varandra i en andra omgång.
Vilken är skillnaden mellan dem? Båda föddes på kibbutz och lämnade dem för längesedan. De har liknande syn på nationella och sociala frågor. är den främsta skillnaden mellan dem att den ene är general och den andre är amiral ( en titel som stammar från arabiskans Amir al-Bakhar, havets prins)?
SOM TUR ÄR måste jag inte rösta i dessa primärval. Jag är inte, och har aldrig varit, medlem i Labor partiet och dess många skepnader.
Men det befriar mig inte från frågan. Jag måste fråga mig själv, om jag var medlem av detta stackars parti, vem av de två skulle jag välja?
Jag skulle inte kunna rösta på Ehud Barak, även om jag önskade det, min hand skulle inte lyda mig.
En gång kallade jag honom för "fredsförbrytare", till skillnad från "krigsförbrytare". En fredsförbrytare är en person som begår brott mot freden. Jag anser att Barak är ansvarig för det största brottet mot israelisk - palestinsk fred som någonsin begåtts, mer graverande än David Ben-Gurions, Golda Meirs, Yitzhak Shamirs eller Ariel Sharons.
2000 övertalade Barak president Bill Clinton att sammankalla en konferens på Camp David, och Clinton pressade Arafat till att delta. Hela initiativet uppfattades av arabvärlden som en blandning av arrogans och okunnighet - två av Baraks tydligaste egenskaper. Ingenting var förberett i förväg, ingen kommitté upprättad för att identifiera vad man var överens om och vilka meningsskiljaktigheterna var, ingen brydde sig ens om att upprätta en dagordning.
Yossi Sarid, då minister i Baraks regering, bekräftade denna vecka vad jag vid den tiden hävdade. Barak hade tagit med sig ett erbjudande som han trodde att palestinierna inte skulle kunna motstå. Men det var långt ifrån det minsta som någon palestinsk ledare någonsin skulle kunna acceptera. För att dölja sin skam hittade Barak på förevändningen att hans verkliga mål hela tiden hade varit att demaskera Arafat.
Baraks verkliga brott var inte hans uppförande under konferensen utan vad han gjorde efteråt. När han kom hem spred han ett mantra som bestod av fem meningar: "Jag gav ett oöverträffat generöst erbjudande/ Jag vände på varje sten för att uppnå fred/ Palestinierna sa nej till allting/ Det finns ingen att tala med/ Vi har ingen motpart för fredsförhandlingar."
Detta mantra, upprepat av media tusentals gånger, är lätt att ta till sig och befriar från varje förpliktelse till ansträngningar eller tillmötesgående. Det förstörde i folkets hjärta varje tro på fred och förorsakade fruktansvärd skada för den israeliska fredsrörelsen, som förvandlades till en torr öken med endast några små oaser kvar. Detta har inte förändrats till den dag som är.
Till detta centrala brott kan några mindre tilläggas: det avsiktliga övergivandet av fredsförhandlingarna med Syrien strax innan en slutlig överenskommelse skulle ske; avsaknaden av dialog med Hizbollah och Syrien vid tillbakadragandet från södra Libanon; massakern på arabiska medborgare av polisen i oktober 2000; tillståndet som gavs till Ariel Sharon att besöka Tempelberget - provokationen som satte igång den andra intifadan.
JAG HAR en egen historia som jag nu för första gången berättar. Jag tror den kastar lite ljus över vad slags folk Barak och hans män är.
Efter misslyckandet med Camp David och utbrottet av den nya intifadan blev det allmänna val - Barak mot Sharon. Alla opinionsundersökningar visade på en tydlig förlust för Barak.
På valdagen vid fyratiden på eftermiddagen ringde min telefon. Personen i andra ändan presenterade sig som Tal Silberstein, Baraks chefrådgivare, och sa att han ringde mig på begäran av sin chef. Han sa mig att under de sista timmarna hade en dramatisk förändring till förmån för Barak skett, och han bad mig att använda mitt inflytande för att förmå ledarna för den arabiska samfälligheten att påverka de arabiska medborgarna att gå till valurnorna och rösta på Barak. "Det är allt vi behöver för att vinna", sa han. (Det antogs allmänt att de flesta arabiska medborgarna skulle avstå från att rösta i protest mot Oktobermassakern.)
Jag ringde Knessetledamoten Azim Bishara och berättade om samtalet. "För det första så är det för sent och för det andra tror jag inte det är sant", svarade han. Och han hade rätt, "förändringen" hade inte inträffat. Vid den tiden var redan Baraks överväldigande förlust ett faktum. Baraks man hade sagt mig en flagrant lögn för att försöka göra förlusten lite mindre fullständig.
FRÅGAN ÄR, skall jag nu rösta på Ayalon?
Havets prins har en del poäng. Tillsammans med Sari Nusseibeh publicerade han 2002 en deklaration med principer för israelisk-palestinsk fred. Den var inte så långtgående som det senare Geneveinitiativet (för att inte nämna Gush Shaloms utkast till fredsavtal som föregick det) men absolut ett steg i rätt riktning. Emellertid blev det ingen uppföljning. Det var som om Ayalon hade glömt bort den. Han deltog inte i någon av protestaktionerna mot den fortsatta ockupationen, byggandet av Muren och utökningen av bosättningarna.
Tvärtom, flera gånger har han förklarat att hans hjärta var hos bosättarna, att han förstår dem och respekterar dem, att de är dagens verkliga pionjärer, etc. Visst, det kan finnas en de Gaulleliknande hållning, men vem vet?
Sanningen är att ingen riktigt vet något om hans åsikter och hans planer. Det enda vi vet är att han har tillbringat större delen av sitt liv inom det militära komplexet. Där har hans karaktär och världssyn formats. Det är också svårt att veta ifall han hade framgång eller misslyckades där.
Ayalon har redan visat att hans beslut är mycket oförutsägbara. Han har redan motsagt sig själv flera gånger. Hans motståndare anklagar honom för att vara än hit och än dit. Det enda man kan vara säker på beträffande honom är att ingenting är säkert.
ETT EUROPEISKT talesätt är: "Bättre med den djävul du känner än den du inte känner". En del av de osäkra väljarna kommer att rätta sig efter det.
Som en vän sa till mig, "Barak är förutsägbar. Ayalon är oförutsägbar. Så kanske Barak är bättre."
Det argumentet fungerar åt båda hållen. Det är säkert att ingenting gott kommer att komma ur Barak. Kanske heller ingenting gott kommer att komma ur Ayalon, men när en person är oförutsägbar då vet man inte. Han kan överraska till det bättre. Och nästan varje överraskning skulle vara bättre än den nuvarande situationen.
Som tur är jag inte tvungen att besluta.
Uri Avnery
[1] Sv. "framgång föder framgång"
övers. fr. eng. Sven Börtz)
översättarens länkar: