Uri Avnery biografi på svenska
The article in english.
20.1.07
En åktur för frihet.
MAHATMA GANDHI skulle ha älskat det. Nelson Mandela skulle ha hurrat. Martin Luther King skulle ha varit begeistrad – det skulle ha erinrat honom om gamla dagar.
I går(19 jan) skulle ett påbud från chefen för kommandot av den Centrala sektorn, general Yair Naveh, ha trätt i kraft. Det förbjöd israeliska fordonsförare att ta palestinska passagerare i sina fordon i de ockuperade territorierna. Den kippabärande generalen, en vän till bosättarna, motiverade detta som en viktig säkerhetsåtgärd. Tidigare har invånare från Västbanken ibland nått israeliskt område i israeliska bilar.
Israeliska fredsaktivister beslutade att man måste protestera mot denna order. Flera organisationer planerade för en protestaktion samma dag som förbudet skulle träda i kraft. De organiserade en “åktur för frihet” med israeliska bilägare som skulle köra in i Västbanken (i sig en kriminell handling) och ta med på en åktur palestinier som deltog i protesten.
En imponerande händelse. Israeliska förare och palestinska passagerare som öppet bryter mot lagen och riskerar att bli arresterade och förda inför militärdomstol.
I sista stund återkallade generalen ordern och la den på is. Demonstrationen avslutades.
ORDERN SOM drogs tillbaka (men inte officiellt återkallad) hade en omisskännlig stank av apartheid. Den kan läggas till ett stort antal av ockupationsmaktens gärningar som erinrar om rasistregimen i Sydafrika, som det välplanerade byggandet av vägar i Västbanken vilka enbart är för israeler och som är förbjudna för palestinier att färdas på. Den “tillfälliga” lagen som förbjuder palestinier i de ockuperade territorierna som har gift sig med israeliska medborgare, att leva med sin maka i Israel. Och, viktigast, Muren, som officiellt kallas “separationshindret”. På afrikaans betyder “apartheid” separation.
Ariel Sharon och Ehud Olmerts “vison” sträcker sig till etablerandet av en “palestinsk stat” som inte skulle bli mer än en rad palestinska öar i ett israeliskt hav. Det är lätt att se likheten mellan de planerade enklaverna och de “Bantustan” som den vita regimen i Sydafrika upprättade – så kallade “hemländer” där man menade att de svarta skulle åtnjuta “självstyre”, men som i verkligheten var rasistiska koncentrationsläger.
På grund av detta har vi rätt när vi använder begreppet “apartheid” i vår dagliga kamp mot ockupationen. Vi talar om “apartheidmuren” och om “apartheidmetoder”. General Naveh’s order har praktiskt taget gett officiellt stöd för att använda detta begrepp. även institutioner som är långt ifrån den radikala fredsrörelsen relaterar till apartheidsystemet.
Därför är titeln på förre presidenten Jimmy Carters nya bok fullt berättigad – “Palestina – Fred inte apartheid”. Mer än bokens innehåll orsakade titeln raseri hos “Israels vänner”. Hur vågar han? Jämföra Israel med en avskyvärd rasistregim! Att påstå att Israels regering är motiverad av rasism när allt dess agerande enbart är föranlett av nödvändigheten att försvara sina medborgare mot arabiska terrorister? (På bokens omslag är ett fotografi av en demonstration mot Muren som var arrangerad av Gush Shalom och Ta’ayush. Carter är där vänd mot en av våra affischer med texten: “Muren – Fängelse för palestinier, getto för israeler.”)
Det verkar som Carter själv inte var helt tillfreds med att detta ord användes i titeln. Han har antytt att den sattes på begäran av utgivaren som tänkte att en provokativ titel skulle ge mer publicitet. I så fall var det ett lyckat drag. Den berömda judiska lobbyn mobiliserades totalt. Carter brännmärktes som antisemit och lögnare. Stormen kring bokens titel förtog varje debatt om de fakta som boken förmedlade, vilka inte har blivit seriöst ifrågasatta. Boken har ännu inte utkommit på hebreiska.
MEN NäR vi använder begreppet “apartheid” för att beskriva situationen måste vi vara medvetna om att likheten mellan den israeliska ockupationen och den vita regimen i Sydafrika gäller endast metoderna, inte innehållet. Detta måste göras helt klart, för att förhindra allvarliga fel i analysen av situationen och i de slutsatser som dras.
Det är alltid farligt att göra analogier med andra länder och andra tider. Två länder och två situationer är inte exakt desamma. Varje konflikt har sina egna specifika historiska rötter. även när symptomen är lika kan sjukdomen vara en helt annan.
Dessa reservationer är alla tillämpliga på jämförelser mellan Israel – Palestina konflikten och den historiska konflikten mellan de vita och de svarta i Sydafrika. Det kan räcka att peka ut några grundläggande skillnader:
(a) I Sydafrika fanns en konflikt mellan svarta och vita men båda var överens om att den sydafrikanska staten skulle bibehållas intakt – frågan var bara vem som skulle styra den. Nästan ingen föreslog att dela landet mellan de svarta och de vita.
Vår konflikt är mellan två olika nationer med olika nationella identiteter och som båda ser en egen nationalstat som det högsta av värden.
(b) I Sydafrika var idén om “separation” ett instrument för den vita minoriteten att förtrycka den svarta majoriteten, den svarta befolkningen motsatte sig detta enhälligt. Här vill en mycket stor majoritet av palestinierna avskiljas från Israel för att bilda en egen stat. En mycket stor majoritet av israelerna vill separeras från palestinierna. Separation är vad en majoritet på båda sidor strävar efter, och den egentliga frågan är var gränsen mellan dem skall dras. På den israeliska sidan är det endast bosättarna och deras allierade som kräver att man skall ha landets hela historiska område och motsätter sig delning, för att plundra palestinierna på deras land och utöka bosättningarna. På den palestinska sidan anser islamska fundamentalister att hela landet är en “waqf” (muslimskt område) som tillhör Allah och därför inte får uppdelas.
(c) I Sydafrika härskade en vit minoritet (ca. 10 %) över en stor majoritet svarta (78 %), folk av blandat slag (7 %) och asiater (3 %). Här, mellan Medelhavet och Jordanfloden finns nu 5,5 millioner judar - israeler och lika många palestinska araber (inklusive de 1,4 millioner palestinier som är israeliska medborgare).
(d) Sydafrikas ekonomi var baserad på den svarta arbetskraften och kunde knappast ha existerat utan den. Här har den israeliska regeringen lyckats utesluta nästan fullständigt de icke-israeliska palestinierna från den israeliska arbetsmarknaden och ersätta dem med utländska arbetare.
DET äR viktigt att peka på dessa grundläggande skillnader för att förhindra allvarliga misstag med strategin i kampen för ett slut på ockupationen.
Inom och utanför Israel finns det folk som använder denna analogi utan att uppmärksamma de väsentliga skillnaderna mellan de två konflikterna. Deras slutsats: metoderna som var så framgångsrika mot den sydafrikanska regimen kan appliceras på kampen mot ockupationen - mobilisering av världsopinionen, en internationell bojkott och isolering.
Det påminner om den klassiska vanföreställningen som brukar läras vid logikstudier: en eskimå vet vad is är. Is är transparent. Is kan tuggas. När han får ett glas vatten, som också är transparant, tror han att han kan tugga det.
Det är inget tvivel om att det är viktigt att väcka internationell opinion mot ockupationsmyndigheternas kriminella behandling av det palestinska folket. Vi gör det varje dag, precis som Jimmy Carter nu gör. Emellertid måste det stå klart att det är oerhört mycket svårare än den kampanj som ledde till den sydafrikanska regimens fall. En av anledningarna: under 2:a världskriget, de människor som senare blev de styrande i Sydafrika försökte sabotera anti-nazist ansträngningarna, blev satta i fängelse och väckte därför världens avsky. Israel har accepterats av världen som "staten för överlevarna från Holocaust" och har därför en överväldigande sympati.
Det är ett allvarligt fel att tro att den internationella opinionen kan få ett slut på ockupationen. Detta kommer att ske först när israelerna själva blir övertygade om att så måste ske.
Det finns en annan viktig skillnad mellan de två konflikterna och den kan vara farligare än något annat: i Sydafrika skulle ingen vit ha drömt om etnisk rensning. även rasisterna förstod att landet inte kunde existera utan den svarta befolkningen. Men i Israel är ett sådant mål under allvarligt övervägande, såväl öppet som i hemlighet. En av dess främsta förespråkare, Avgidor Lieberman, ingår i regeringen och förra veckan träffade Condoleezza Rice honom officiellt. Apartheid är inte den värsta faran som hänger över palestinierna. De hotas av något oändligt mycket värre: "förflyttning", som innebär fullständig utdrivning.
EN DEL människor i Israel och runtom i världen följer apartheidanalogin till dess logiska slutsats. Lösningen här kan bli densamma som den blev i Sydafrika. Där gav de vita upp och den svarta majoriteten tillrädde makten. Landet förblev enat. Tack vare kloka ledare ledda av Nelson Mandela och Fredrick Willem de Klerk kom detta till stånd utan blodsutgjutelse.
I Israel är detta en vacker dröm. På grund av folken här och deras ängslan skulle det oundvikligen förvandlas till en mardröm. I detta land finns två folk med mycket starkt nationellt medvetande. Efter 125 år av konflikt finns det inte den minsta chans att de skulle kunna leva tillsammans i en stat, dela samma regering, tjäna i samma armé och betala samma skatter. Ekonomiskt, teknologiskt och utbildningsmässigt är gapet mellan de två befolkningarna enormt. I en sådan situation skulle oundvikligen maktrelationer liknande de i apartheidens Sydafrika uppstå.
I Israel lurar den demografiska demonen. Det finns en existentiell ångest bland judarna att den demografiska balansen skall förändras, även innanför den Gröna linjen. Varje morgon räknas de nyfödda - hur många judiska barn föddes under natten och hur många arabiska. I en sammanslagen stat skulle diskrimineringen växa hundrafalt. Driften att driva iväg och driva ut skulle inte veta några gränser, ohejdad bosättarverksamhet skulle florera, tillsammans med ansträngningar att på alla möjliga sätt göra livet ofördelaktigt för araberna. I korthet: Helvetet.
MAN KAN hoppas att denna situation kan förändras inom 50 år. Jag tvivlar inte på att det till slut kan komma till stånd en federation mellan de två staterna, kanske även med Jordanien. Yasser Arafat talade med mig flera gånger om detta. Varken palestinier eller israeler kan utstå ytterligare 50 år av blodsutgjutelse, ockupation och smygande etnisk rensning.
Slutet på ockupationen kan ske inom ramen för fred mellan de två folken, som kan leva i två fria grannstater - Israel och Palestina - med gränsen mellan dem baserad på den Gröna linjen. Jag hoppas det kommer att bli en öppen gräns.
Sedan - inshallah - kan palestinier åka fritt i israeliska bilar och israeler åka fritt i palestinska bilar. När den tiden kommer kommer ingen att minnas general Yair Naveh eller hans chef general Dan Halutz. Amen.
Uri Avnery