The article in english.

Uri Avnery

15.12.07

Dö med filistéerna?

DE MEST berömda ord som någonsin sagts i Gaza var Samsons sista ord (Domarboken 16:30): "Må jag nu själv dö med filistéerna."

Enligt bibelns historia tog Simson tag i pelarna till det filisteiska templet och drog ner hela byggnaden över de filisteiska hövdingarna, folket i Gaza och sig själv. Historieberättaren summerar: "Och de som han dödade vid sin död voro fler än de som han hade dödat, medan han levde."

En historia om lidande, förstörelse och död. En historia som nu kan upprepas, men med omvända roller. Templet kanske dras ner av palestinierna (som tog sitt namn efter filistéerna) och bland de döda kommer Israels hövdingar att vara.

KOMMER GAZA att bli ett palestiniernas Massada (platsen där ett tusen år senare de judiska försvararna valde massjälvmord hellre än att falla i romarnas händer)?

Folket i Gaza är oroliga. Hamas krigare förbereder för strid. Ledarna för Israels armé är oroade samtidigt som de förbereder för strid.

I månader har nu Israels politiska och militära ledare diskuterat den "stora operationen", en massiv invasion av Gazaremsan för att få ett slut på raketbeskjutningen in i Israel.

Armécheferna som vanligtvis är otåliga att ge sig in i strid är den här gången inte ivriga. Inte alls. De vill till nästan varje pris undvika det. Men de är fatalistiska. Allting beror nu på ren slump. Om det till exempel i morgon skjuts en Qassamraket på ett hus i Sderot och dödar en hel familj, kommer det att bli ett sådant ramaskri i Israel att regeringen kan komma att känna sig tvingad att ge ordern, även emot bättre vetande.

För varje israelisk militär- eller politisk planerare är Gazaremsan en mardröm. Den är ca 40 km lång och ca 10 km bred. På dess 360 kvadratkilometer, knappt två gånger Washingtons yta, av förbränd öken, trängs 1,5 miljoner människor, nästan alla utblottade, som inget har att förlora, ledda av en militant religiös rörelse. (Det kan erinras att vid kriget 1948 uppgick det judiska samhället i Palestina till mindre än 650 tusen personer.)

I månader har nu Hamas ledare i Gaza samlat vapen, vilka smugglats in genom de många tunnlarna under gränsen till Egypten (så som vi smugglade in vapen före kriget 1948). Visserligen har de inget artilleri eller stridsvagnar, men de har nu mycket effektiva anti-stridsvagnsvapen.

Enligt uppskattning av vår militär kan en invasion av Gazaremsan kosta hundratals israeliska soldater och tusentals civila och icke-civila palestinier livet. Israeliska armén kommer att använda stridsvagnar och bepansrade bulldozer, och världen kommer att få se fruktansvärda bilder - samma slags bilder som vår armé försökte hemlighålla och som orsakade protester från hela världen mot "Jeninmassakern" vid "Försvarssköldoperationen" 2002.

Ingen vet hur en sådan operation kan utveckla sig. Kanske kommer det palestinska motståndet att bryta samman och förutsägelserna om många israeliska offer kan visa sig felaktiga. Men det är också möjligt att Gaza kommer att bli ett palestinskt Massada, ett slags mini-Stalingrad. Denna vecka under en av "rutininbrytningarna" av Israels armé, trängde en RPG (raket-propeller-granat) genom en av de berömda israelisktbyggda Merkava Mark-3 stridsvagnarna, och det var ett mirakel att inte de fyra i besättningen dödades. Vid en stor blodig strid kan man inte räkna med sådana mirakel.

Mardrömmen slutar inte vid det. Utan tvivel kommer Israels armé att övervinna motståndet, vad än priset på båda sidor kan bli, kanske genom att jämna med marken hela bostadsområden och våldsamma blodbad. Men sedan?

Om armén lämnar Gazaremsan fort kommer situationen att återgå till hur den var tidigare och skjutandet av Qassamraketer kommer att återupptas (om det alls hade upphört). Det skulle betyda att hela operationen hade varit meningslös. Om armén stannar kvar där - vilka alternativ skulle den ha? - den skulle vara tvungen att ta fullt ansvar som ockupationsmakt, föda befolkningen, sköta den sociala servicen, skapa säkerhet. Allt i en situation av pågående gerillakrig, vilket kommer att göra livet för såväl ockupant som ockuperad till ett helvete.

För en ockupant har Gaza alltid varit ett problem. Israels armé har redan lämnat det tre gånger och varje gång har glädjen varit stor. "Gaza farväl - skönt att komma härifrån!" var alltid en populär slogan. När Israel slöt fred med egyptierna vägrade de orubbligt att få Gaza tillbaka.

Det är ingen tillfällighet att båda intifadorna startade i Gaza. (Den första, för exakt 20 år sedan denna vecka, utbröt sedan en israelisk lastbil kolliderat med en bil full med palestinska arbetare, vilket palestinierna tog för att vara en avsiktlig israelisk vedergällning. Den andra utbröt efter Ariel Sharons provokativa besök på Tempelberget när israeliska poliser sköt och dödade kränkta muslimer som protesterade.)

Hamas, som idag firar sin 20:e årsdag, föddes - också det ingen tillfällighet - i Gaza.

Inte undra på att våra arméchefer ryggar tillbaka från att återerövra Gazaremsan. De gillar inte tanken på att spela rollen som de filisteiska hövdingarna i en historia om den palestinske Samson.

PROBLEMET ÄR att ingen vet hur man skall lösa denna Gordiska knut som Ariel Sharon lämnat bakom sig, denne mästervävare av sådana knutar.

Sharon initierade "Seperationsplanen" - en av de värsta dåraktigheterna i denna stats historia, som är så rik på dåraktigheter.

Det kan erinras om att Sharon avvecklade bosättningarna och evakuerade Gazaremsan utan dialog med palestinierna och utan att överlämna området till den Palestinska myndigheten. Han gav inte invånarna någon möjlighet att ordna ett normalt liv, utan gjorde området till ett gigantiskt fängelse. All förbindelse med världen utanför skars av - Israels flotta stängde sjövägen, gränsen till Egypten blev effektivt stängd, flyghamnen förblev obrukbar, byggandet av en hamn förhindrades med våld. Den utlovade "säkra passagen" med Västbanken förblev hermetiskt stängd, alla in- och utvägar till Gazaremsan kvarstod under israelisk kontroll, för att godtyckligt öppnas och stängas. De tiotusentals som arbetade i Israel, på vilkas utkomst nästan hela Gazaremsan var beroende, förlorade sina arbeten.

Nästa kapitel var oundvikligt. Hamas tog militär kontroll över Gazaremsan utan att de hjälplösa politikerna i Ramallah var i stånd att ingripa. Från Gazaremsan avfyrades Qassamraketer och granater mot närliggande israeliska städer och samhällen, utan att israeliska armén var i stånd att förhindra det. En de starkaste arméerna i världen, med de mest sofistikerade vapen, är oförmögen att bemöta ett av de mest primitiva vapen på jorden.

Så uppstod en ond cirkel. Israelerna kvävde folket på Gazaremsan, Gazas motståndsmän bombarderade den israeliska staden Sderot, israeliska armén reagerar med att döda palestinska motståndsmän och civila, folket från Gaza skjuter granater på kibbutzer, armén gör inbrytningar och dödar palestinska motståndsmän dag och natt, Hamas tar in effektiva anti-stridsvagnsvapen - och inget slut är i sikte.

EN VANLIG israel har ingen aning om vad som händer på Gazaremsan. Den är totalt avskuren. Ingen israel kan komma in där, och nästan ingen palestinier kan komma ut.

Det är så här de flesta israeler ser på saken: Vi lämnade Gaza. Vi avvecklade alla bosättningarna där, trots att detta orsakade oss en djupgående nationell kris. Och vad händer? Palestinierna bara fortsätter att skjuta på oss inifrån remsan och gör livet i Sderot till ett helvete. Vi har inget alternativ annat än att göra också deras liv till ett helvete, för att få dem att sluta.

Denna vecka hörde jag en rapport från en av de mest trovärdiga personerna i Gaza, dr Eyad Sarraj, välkänd psykiatriker, freds- och människorättsaktivist. Här är en del av vad han sa inför en liten grupp av israeliska fredsaktivister.

Israel blockerar all import till Gazaremsan utom en kort lista över omkring sex basartiklar. 900 lastbilar brukade användas för att utföra daglig import och export, nu har deras antal minskat till 15. Till exempel är tvål inte tillåtet att införas.

Lokalt vatten är odrickbart. Israel släpper inte in buteljerat vatten. Inte heller tillåter Israel att vattenpumpar importeras. Priset på vattenfilter har ökat från 40 till 250 dollar, det finns inga reservdelar till filter. Endast välbärgade har ännu råd med dem. Emellertid släpps klor in.

Cement får inte importeras. När det blir hål i ett tak kan det inte repareras. Byggarbetsplatsen för ett barnsjukhus står stilla. Det finns inga reservdelar av något slag. Ett mediciniskt instrument som slutar fungera kan inte repareras. Inte ens kuvöser för spädbarn eller dialysutrustning.

De svårt sjuka kan inte komma till sjukhus, varken till Israel eller till Egypten eller Jordanien. De få tillstånd som utfärdas ges ofta efter ett dödligt dröjsmål. I många fall är patienter dömda att dö.

Studenter kan inte komma till sina universitet utomlands. Utländska medborgare som besöker Gaza kan inte komma ut ifall de har ett palestinskt ID. Palestinier som har kontrakt på arbete utomlands tillåtes inte att resa. Några palestinier tilläts passera Israel på väg till Egypten, men tilläts inte av egyptiska myndigheter att komma in och var tvungna att återvända till Gaza.

Praktiskt taget alla företag har stängts och deras arbetare ställts på gatan av brist på råvaror. Till exempel har Coca Cola fabriken stängts. Efter 60 års ockupation - först av egyptierna och sedan israelerna - produceras nästan ingenting på Gazaremsan, förutom apelsiner, körsbär, tomater och liknande.

Priserna på Gazaremsan har stigit skyhögt, femfaldigt och tiofaldigt. Det är dyrare att leva i Gaza än i Tel-Aviv. Svarta marknaden blomstrar.

Hur överlever folk? Medlemmarna av de utvidgade familjerna hjälper varandra. Välbärgade stödjer sina släktingar. UNRWA kommer in med basmat och fördelar den till flyktingarna, som är huvuddelen av invånarna.

FINNS DET någon annan väg ut än en stor invasion? Naturligtvis finns det. Men det kräver fantasi, djärvhet och att vara beredd att agera i motsats till etablerade mönster.

Omedelbar vapenvila kan utfärdas. Enligt alla tecken är också Hamas redo för det, förutsatt att den är allmän, att båda sidor upphöra med alla militära operationer, inbegripet "målbestämda avrättningar" och avskjutning av Qassamraketer och granater. Gränsövergångarna måste öppnas för fri transport av gods i båda riktningarna. Passagen mellan Gazaremsan och Västbanken måste öppnas, liksom gränsen till Egypten.

Detta skulle lugna ner situationen och kunna uppmuntra de två konkurrerande palestinska regeringarna, Fatah på Västbanken och Hamas på Gazaremsan att öppna en ny dialog med stöd av Egypten och Saudiarabien, för att hela klyftan och upprätta en enad palestinsk ledning som har bemyndigande att skriva under fredsavtal.

Låt oss ersätta ropet " Må jag nu själv dö med filistéerna", med Dylan Thomas ord "Och döden skall inte längre råda."

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)