The article in english.

Uri Avnery

1.12.07

"Tumultet och skriken dör bort..."

"TUMULTET OCH skriken dör bort, / Kommendörerna och kungarna försvinner..." skrev Rudyard Kipling i sin oförglömliga dikt  "Recessional" med det berömda omkvädet "Lest We Forget" (På det att vi icke må glömma).

Kung George for iväg redan innan tumultet hade avtagit. Hans helikopter förde honom bort mot horisonten, precis som i slutet av en film när cowboyen rider in i solnedgången på sin pålitlige springare. I det ögonblicket pågick fortfarande mötet för fullt i konferenssalen.

Detta summerade hela konferensen. I slutdokumentet sades det att USA skall övervaka förhandlingarna och dess genomförande och på det hela taget tjänstgöra som domare. Allting beror på henne. Om hon vill - kommer mycket att hända. Om hon inte vill - kommer ingenting att hända.

Det bådar inte gott. Det finns inga tecken på att George Bush verkligen kommer att ingripa för att uppnå någonting, bortsett från trevliga fotografier. En del tror att hela spektaklet sattes igång för att få Condoleezza Rice att må bra, efter att alla hennes ansträngningar som utrikesminister blivit till ingenting.

även om Bush skulle vilja, kan han göra någonting? är han kapabel att sätta tryck på Israel inför den kraftfulla oppositionen från den proisraeliska lobbyn, och då särskilt från den kristna evangeliska rörelsen som han själv tillhör?

En vän berättade för mig att han sett den pågående konferensen på TV med ljudet avstängt för att observera deltagarnas kroppsspråk. På det sättet observerade han en intressant detalj. Bush och Olmert rörde vid varandra många gånger, men mellan Bush och Mahmoud Abbas skedde nästan ingen fysisk kontakt. Och under de gemensamma tilldragelserna var avståndet mellan Bush och Olmert mindre än avståndet mellan Bush och Abbas. Flera gånger gick Bush och Olmert före tillsammans, med Abbas på släp bakom.

Det är hela historien.

SHERLOCK HOLMES sa under ett av sina fall att lösningen kunde sökas i “den egendomliga händelsen med hundarna på natten.” När man för honom påpekade att hundarna de gjorde ingenting, förklarade han: “Det var det som var det egendomliga.”

Den som vill förstå vad som har (eller inte har) hänt i Annapolis kan finna svaret i detta faktum: hundarna skällde inte. Bosättarna och deras vänner höll tyst, fick inte panik och delade inte ut flygblad med Olmert i SS-uniform (som de gjorde med Rabin efter Oslo). Allt som allt nöjde de sig med den obligatoriska bönen vid västra muren och en liten demonstration nära premiärministerns bostad.

Det betyder att de inte var oroliga. De visste att det inte skulle bli någonting av det, att det inte skulle bli någon överenskommelse om att avveckla ens en enda ynka liten utpost. Vad det gäller underrättelser om sådana saker kan man lita på bosättarnas ledare. Om det hade varit det minsta fara att denna konferens skulle resultera i fred skulle de ha mobiliserat sina anhängare i massor.

HAMAS DÄREMOT organiserade massdemonstrationer i Gaza och i städerna på Västbanken. Hamas ledare var verkligen oroade.

Inte för att de var rädda för att det skulle slutas fred på mötet. De var ängsliga för en annan sak, att det enda skälet för mötet var att förbereda marken för en israelisk invasion av Gazaremsan.

Ami Ayalon, en tidigare amiral som en gång framställde sig som en fredens man, och nuförtiden är medlem i regeringen för Labor, framträdde under konferensen på israelisk TV och sa helt öppet att han var för konferensen eftersom den legitimerade en sådan operation.

Tanken är denna: För att fullgöra sin skyldighet enligt Vägkartan (the Road Map) måste Abbas “tillintetgöra terrorns infrastruktur” på Västbanken och Gazaremsan. “Terror” betyder Hamas. Eftersom Abbas är oförmögen att själv erövra Gazaremsan kommer Israels armé att göra det åt honom.

Det kan komma att bli kostsamt. Under de senaste månaderna har mycket vapen strömmat in i Gaza genom tunnlarna under gränsen till Egypten. Många människor på båda sidor kan komma att förlora sina liv. Men “Vad skall man göra? Det finns inget annat alternativ.”

Vid en kommande tillbakablick på konferensen i Annapolis kan erövringen av Gazaremsan för att “stärka Abbas” komma att framstå som dess enda resultat.

I vilket fall som helst är Hamas oroade, och inte utan anledning.

Som förberedelse för en sådan konfrontation har Hamas ledare blivit än hårdare i sin opposition mot mötet, till vilket de inte var inbjudna. De stämplade Abbas som samarbetsman och förrädare, och upprepade gång på gång att Hamas skulle aldrig erkänna Israel och inte heller acceptera ett fredsavtal med Israel.

JAG KAN i mitt stilla sinne föreställa mig en konferens med motståndarna till den föreslagna fredsprocessen, ett slags anti-Annapolis. Inte ett vanligt möte som Mahmoud Ahmadinejad planerar i Tehran, till vilket endast muslimer kommer att inbjudas, utan ett gemensamt möte med alla extremister på båda sidor. Khalid Mashal och Ismail Hanieh sittande mitt emot Avigdor Liberman, Effi Eytam och Benny Elon, och tillsammans överväga hur man skall omintetgöra “Tvåstatslösningen”.                                                                  

Om jag vore inbjuden att leda denna konferens skulle jag inleda den på detta vis: Mina herrar (damer skulle naturligtvis inte vara närvarande), låt oss börja med att summera de punkter vilka alla kan instämma i och efteråt ta upp de punkter som ni är oeniga om.                    

Alltså, ni alla är överens om att landet mellan Medelhavet och Jordanfloden skall bli en stat (allmänt samtycke). Ni, palestinska gentlemän, håller med om att judarna kommer att åtnjuta full jämlikhet (instämmande på den palestinska sidan av bordet). Och ni israeler håller med om att araberna kommer att åtnjuta full jämlikhet (instämmande på den israeliska sidan av bordet). Och, naturligtvis, ni är överens om att det kommer att vara full religionsfrihet för alla (allmänt instämmande).

Om detta är situationen mina herrar, då är den enda återstående meningsskiljaktigheten namnet - huruvida staten skall kallas Palestina eller Israel. är det värt att gräla och spilla blod på det? Låt oss komma överens om ett neutralt namn, någonting som Isrestina eller Palael.

TILLBAKA TILL Vita huset: om de tre ledarna kom överens under hemliga förhandlingar om att den israeliska armén skall invadera Gazaremsan, så är det mycket dåliga nyheter.

Det skulle ha varit bättre om man hade fått Hamas med - om inte direkt så indirekt. Hamas frånvaro lämnade en avgrundsdjup klyfta i konferensen. Vad är meningen med att 40 representanter från hela världen kommer samman och lämnar mer än hälften av det palestinska folket utan representation?

Desto angelägnare sedan bojkotten av Hamas har pressat organisationen in i ett hörn och drivit den att motsätta sig mötet än kraftigare, och att hetsa den palestinska allmänheten emot det.

Hamas är inte bara det beväpnade Hamas som nu härskar över Gazaremsan. Den är först och främst den politiska rörelse som vann en majoritet av det palestinska folkets röster i demokratiska val - inte bara på Gazaremsan utan också på Västbanken. Det kommer inte att förändras om Israel erövrar Gazaremsan i morgon. Snarare tvärtom, ett sådant steg kan komma att brännmärka Abbas som en samarbetsman i ett krig mot sitt eget folk och istället stärka Hamas rötter hos det palestinska folket.

Olmert sa att först av allt måste “terrororinfrastrukturen” undanröjas, först efter det kan det bli en utveckling mot fred. Detta förvränger fullständigt betydelsen av “terrorinfrastruktur" - beklagligtvis från en person vars far (liksom Tzipi Livnis far) var en Irgun “terrorist”. Det visar också att fred inte står överst på listan av hans eftersträvanden - eftersom det uttalandet utgör en dödlig landmina på väg mot en överenskommelse. Det är att spänna vagnen framför hästen.

Den logiska ordningen är den motsatta. Först av allt måste vi nå ett fredsavtal som är godtagbart för majoriteten av palestinierna. Det betyder (a) att lägga grunden för en palestinsk stat vars gränser följer den Gröna linjen (med begränsat utbyte av land) och vars huvudstad skall vara östra Jerusalem, (b) att det palestinska folket godkänner detta avtal genom en folkomröstning, och (c) uppmana den militära grenen av Hamas att lägga ner sina vapen eller låta sig uppgå i de reguljära styrkorna för den nya staten, i likhet med vad som gjordes i Israel, och infoga sig i den nya statens politiska system.

Om det fanns en försäkran om att detta är det sätt på vilket man skall gå framåt så finns det ännu en rimlig möjlighet att övertyga Hamas om att inte hindra processen och att tillåta Abbas att styra den - vilket Hamas tidigare gjort.

Varför? Eftersom Hamas, likt varje annan politisk rörelse, är beroende av folkligt stöd. Vid denna tid, då ockupationen blir värre och värre från dag till dag och alla vägar till fred tycks blockerade, är de palestinska massorna övertygade om att väpnat motstånd, som det praktiseras av Hamas, är det enda som nu erbjuder dem något hopp. Om folket blir övertygade om att Abbas politiska väg bär frukt och leder till ett slut på ockupationen, kommer också Hamas att tvingas ändra kurs.

Tyvärr gjorde konferensen i Annapolis ingenting för att uppmuntra sådana förhoppningar. Den palestinska allmänheten, liksom den israeliska, såg på den med en blandning av misstroende och förakt. Den liknade en dålig föreställning ledd av en till handling oförmögen amerikansk president vars enda återstående nöje är att bli fotograferad som världens ledare. Och om Bush får den FN resolution som han vill gömma sig bakom - ännu en resolution som ingen kommer att ta på allvar - kommer det inte att förändra någonting.

Särskilt inte om det är sant som rapporterats i israelisk press, att Israels regering planerar en mycket stor expansion av bosättningarna, och om armécheferna startar ännu ett blodigt krig, denna gång i Gaza.

HADE DÅ inte detta spektakel någon positiv sida? Kommer den att vara glömd i morgon så som dussintals andra möten tidigare har glömts, och endast minnas av personer med utomordentligt gott minne?

Jag är inte säker på att det är så.

Sant är att det endast var ett vattenfall av ord. Men i nationernas liv har också ord sitt värde.

Nästan hela mänskligheten var representerad vid denna konferens. Kina. Indien. Ryssland. Europa. Nästan alla de arabiska regeringarna gav den sitt stöd. Och i detta sällskap hade man allvarligt föresatt sig att fred måste etableras mellan Israel och en oberoende och livsduglig palestinsk stat. Sant är att orden uttalades inte, med de svävade över konferensen. Alla deltagarna visste att de fanns där

De flesta representanterna för Israel anslöt sig - åtminstone formellt - till denna samstämmighet. Kanske gjorde de det hycklande, kanske bara som ett spel, kanske som ett bedrägeri. Men som våra visa män för längesedan sa: den som accepterar Torah inte av eget sinne, kommer till slut att själv acceptera den. Detta betyder att om någon accepterar en idé av taktisk beräkning kommer han att tvingas försvara den, och till slut kommer han att övertyga sig själv. även Ehud Olmert har redan på väg hem tillkännagett: "Utan Tvåstatslösningen är staten Israel slut."   

I samband med detta har redan en tävling mellan regeringsmedlemmar startat, och det är ett gott tecken. Tzipi Livni har upprättat mer än ett dussin expertkommittéer, var och en ålagd att handha en särskild fråga angående fred, från uppdelningen av vatten till fördelningen av TV-kanaler. (För dem med gott minne: detta händer 50 år efter att jag föreslog upprättandet av exakt en sådan apparat, som jag kallade den "Vita generalstaben", i motsats till "Khaki-generalstaben").

Visst var konferensen i Annapolis inte mer än ett litet steg, taget under tvång. Men det var ett litet steg i rätt riktning.

Medvetandet hos en stor mängd av människor förändras endast under en långsam process, i nästan geologisk takt. Detta kan inte uppfattas med bara ögat. Men, som Galileo Galilei mumlade för sig själv: "Och likväl rör den sig!" 

Uri Avnery

(övers. fr. eng. Sven Börtz)