The article in english.

Uri Avnery

24.11.07

Göra ägg av en omelett.

JAG VAKNADE ur en djup sömn av skrän och oväsen från gatan. Det blev allt högre och högre. Jag hörde upphetsade människor skrika i utbrott av glädje.

Jag gläntade på dörren till mitt hotellrum i Haifa, stack ut huvudet och upprymda människor upplyste mig om att FN:s generalförsamling just hade beslutat om delning av landet.

Jag drog mig tillbaka och stängde dörren. Jag hade ingen önskan om att delta i firandet.

Den 29 november 1947 - en dag som för alltid förändrade våra liv.

Vid detta historiska ögonblick, hur kunde jag känna mig ensam, utanför och mest av allt - ledsen?

Jag var ledsen eftersom jag älskar hela detta land - Nablus och Hebron lika mycket som Tel-Aviv och Rosh-Pina.

Jag var ledsen eftersom jag visste att blod, mycket blod, skulle flyta.

Men det var huvudsakligen en fråga om min politiska inställning.

Jag var 24 år gammal. Två år tidigare hade jag och några vänner startat en politisk-ideologisk grupp som hade väckt mycket vrede inom Yishuv (den hebreiska befolkningen i Palestina). Våra idéer, som hade framkallat mycket starka reaktioner, betraktades som farligt kätteri.

Den "Unga palestinska kretsen" (Eretz-Yisrael Hatz'ira" på hebreiska) publicerade då och då ett magasin kallat "ba-Ma'avak" ("Under kampen") och var därför allmänt kända som "ba-Ma'avakgruppen" som förespråkade en revolutionerande ny ideologi vars främsta punkter var:

- Vi, den unga generationen som har vuxit upp i detta land, är en ny nation.

- Vårt språk och vår kultur innebär att vi bör kallas den hebreiska nationen.

- Sionismen födde denna nation, och har därmed fullgjort sin uppgift.

- Från och med nu har sionismen inte mer någon uppgift att fylla. Den är ett hinder för den fria utvecklingen av den nya nationen, och bör demonteras, likt en byggnadsställning efter att husets byggts.

- Den nya hebreiska nationen är en del av det judiska folket - liksom t.ex. den nya australiensiska nationen är en del av det anglosaxiska folket - men har en särskild identitet, sina egna intressen och en ny kultur.

- Den hebreiska nationen tillhör landet och är en naturlig bundsförvant till den arabiska nationella rörelsen. Båda de nationella rörelserna har sina rötter i landet och i dess historia, från den forntida semitiska civilisationen till idag.

- Den nya hebreiska nationen tillhör inte Europa och "väst", den tillhör det uppvaknande Asien och den semitiska regionen - en term vi uppfann för att distansera oss från den europeiska koloniala benämningen "Mellanöstern".

- Den nya hebreiska nationen måste integreras i regionen som en fullständig och likvärdig partner. Tillsammans med den semitiska regionens alla nationer strävar den efter regionens befrielse från de koloniala imperierna.

MED DENNA syn på världen var vi naturligtvis emot en delning av landet.

Två månader innan FN:s delningsresolution, i september 1947, publicerade jag ett häfte kallat "Krig eller fred i den semitiska regionen", i vilket jag föreslog en fullständigt annorlunda plan. Att den hebreiska och den Palestina-arabiska nationella rörelsen samverkar i en enda nationell rörelse och etablerar en gemensam stat i hela Palestina, baserat på kärlek till landet (patriotism i dess verkliga betydelse).

Detta var långt ifrån den "binationella" idén som hade många betydande anhängare vid den tiden. Jag trodde aldrig på detta. Två olika nationer som var och en håller fast vid sin egen nationella vision kan inte leva tillsammans i en stat. Vår vision var grundad på skapandet av en ny gemensam nation med en hebreisk och en arabisk komponent.

I all hast översatte vi det viktigaste i pamfletten till engelska och arabiska och jag for för att lämna den till redaktionerna för de arabiska tidningarna i Jaffa. Det var inte längre den stad som jag hade lärt känna på den tiden då jag var kontorist på en advokatfirma och ofta besökte regeringskontoren där. Atmosfären var dyster och olycksbådande.

MED DEN förväntade FN-resolutionen i tankarna beslöt vi att publicera ett specialnummer helt tillägnad den. En student vid Haifas tekniska universitet hade lovat att göra en teckning för framsidan, det var därför jag vid det ödesdigra ögonblicket befann mig i det lilla hotellet i Haifa.

Jag kunde inte somna igen. Jag steg upp, och i ögonblickets upprördhet skrev jag ett poem som publicerades i detta speciella nummer. Den första versen löd såhär:

"Jag svär inför dig, modersland, / På denna bittra dag av förödmjukelse, / Stor och enad / Skall du resa dig ur askan. / Det blodiga såret / Skall brinna i hjärtat hos dina söner / Tills dina fanor / Kommer att vaja från havet till öknen."

En i vår grupp skrev en melodi och vi sjöng den under de följande dagarna, medan vi tog farväl av våra drömmar.

I DET ÖGONBLICK FN-resolutionen antogs stod det klart att vår värld fullständigt hade förändrats, att en era hade kommit till sitt slut och att en ny hade inletts, både livet i landet och livet för var och en av oss.

Vi skyndade oss att klistra upp stora affischer som varnade för ett "Semitiskt broderkrig", men kriget hade redan börjat. När de första kulorna avfyrats var möjligheterna att skapa ett enat och gemensamt land förskingrat.

Jag är stolt över min förmåga att snabbt anpassa mig till extrema förändringar. Första gången jag tvingades göra det var när Adolf Hitler kom till makten i Tyskland och mitt liv förändrades plötsligt och fullständig. Jag var då nio år gammal och allting som hade hänt innan dess var för mig dött. Jag började ett nytt liv i Palestina. Den 29 november 1947 hände det igen - för mig och för oss alla.

Som det kända talesättet säger, man kan göra en omelett av ägg, men inte ägg av en omelett. Kanske banalt, men mycket sant.

Det ögonblick det hebreisk-arabiska kriget började hade möjligheten att de två nationerna skulle leva tillsammans i en stat upphört. Krig förändrar verkligheten.

Jag anslöt mig till "Haganah bataljonerna", föregångaren till IDF. Som soldat i den speciella kommandostyrka som senare kallades "Samsons rävar" såg jag kriget såsom det var - bittert, grymt, omänskligt. Först mötte vi de palestinska soldaterna, senare soldaterna från den större arabvärlden. Jag passerade genom många arabiska samhällen, många övergivna när striderna pågick, många andra vars invånare drevs bort efter att ha blivit ockuperade.

Det var ett etniskt krig. Under de första månaderna lämnades inga araber bakom våra linjer, inga judar lämnades bakom de arabiska linjerna. Båda sidor begick många illdåd. I början av kriget såg vi bilder av huvudena till våra kamrater uppsatta på käppar i Jerusalems gamla centrum. Vi såg massakern begången av Irgun och Sterngruppen i Deir Yassin. Vi visste att om vi blev tillfångatagna skulle vi bli slaktade, och de arabiska soldaterna visste att de kunde förvänta sig detsamma.

Ju längre kriget varade desto mer blev jag övertygad om den palestinska nationens existens, med vilken vi måste sluta fred vid krigets slut, en fred grundad på samverkan mellan två folk.

Medan kriget fortfarande pågick uttryckte jag denna synpunkt i en rad av artiklar i Haaretz. Omedelbart efter striderna hade upphört, när jag fortfarande var i uniform under tillfrisknande efter mina skador, började jag träffa två unga araber (båda blev senare invalda till Knesset) för att planera en gemensam väg. Jag kunde inte ha föreställt mig att 60 år senare skulle denna ansträngning för fred fortfarande inte vara till ända.    

NUFÖRTIDEN KOMMER här och var idén upp om att bringa omeletten tillbaka till ägg, avveckla staten Israel och den blivande staten Palestina och etablera en enda stat, som vi en gång sjöng: "från havet till öknen".

Detta presenteras som en helt ny idé, men är egentligen ett försök att vrida hjulet tillbaka och bringa liv i en idé som oåterkalleligen är förbi. I människans historia händer inget sådant. Det som har formats i blod och eld, i krig och intifadas, - staten Israel och den palestinska nationella rörelsen - kommer inte att bara försvinna. Efter ett krig kan stater uppnå fred och samverkan, som Tyskland och Frankrike, men de smälter inte samman till en stat.

Jag är ingen nostalgisk typ. Jag ser tillbaka på idéerna från mina yngre dagar och försöker analysera vad som blivit överspelat och vad som finns kvar.

Gruppen "Ba-Ma'avaks" idéer var verkligen revolutionerande och djärva - men kunde de ha genomförts i verkligheten? När jag ser tillbaka står det klart för mig att idén om den "Gemensamma staten" var orealistisk redan när vi förde fram den. Kanske skulle den ha varit möjlig en eller två generationer tidigare. Vid mitten av 40-talet hade de två folkens situation avgjort förändrats. Det fanns ingen annan utväg än att landet delades.

Jag tror vi hade rätt i vår historiska uppfattning, att vi måste identifiera oss med regionen i vilken vi lever, samarbeta med den arabiska nationella rörelsen och gå in i en samverkan med den palestinska nationen. Så länge vi ser oss som en del av Europa och/eller USA kommer vi inte att få fred. Och definitivt inte om vi anser oss vara soldater i ett korståg mot den islamska civilisationen och de arabiska folken.

Som vi sa då, före delningsresolutionen, det palestinska folket existerar. även efter 60 år, under vilka de har utstått katastrofer som få andra folk någonsin har utstått, klamrar sig det palestinska folket fast vid sitt land med exempellöst mod. Drömmen om att leva tillsammans i en stat är död och kommer inte att bli levande igen. Men jag hyser inget tvivel om att efter att den palestinska staten har upprättats kommer de två staterna att finna vägar för att leva tillsammans i samverkan. Murarna och staketen kommer att rivas, gränsen kommer att öppnas och realiteten att landet är gemensamt kommer att övervinna alla hinder

FN resolutionen av den 29 november 1947 var en av de mest intelligenta i organisationens historia. Som en av dem som energiskt motsatte sig den erkänner jag dess visdom.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)