The article in english.

Uri Avnery

17.11.07

Hur kommer man ut ur detta?

KONFERENSEN I ANNAPOLIS är ett skämt. Men det är inte det minsta lustigt.

Likt många politiska initiativ uppstod även detta, av tecknen att döma, mer eller mindre av en tillfällighet. George Bush skulle hålla ett tal. Han sökte efter ett ämne som skulle kunna ge talet ett innehåll. Någonting som skulle kunna avleda uppmärksamhet från hans misslyckanden i Irak och Afghanistan. Någonting enkelt, optimistiskt och lätt att svälja.

På något sätt dök tanken upp att föra fram den israeliska - palestinska "processen". Ett internationellt möte är alltid bra, det gör sig bra i TV, det skapar optimism och många fotomöjligheter. Vi möts, alltså finns vi.

Alltså uttalade Bush idén om ett "möte" för att främja fred mellan Israel och palestinierna.

Utan någon föregående strategisk planering, utan noggranna förberedelser, utan nästan ingenting alls.

Det är därför Bush inte gick in på några detaljer, inget tydligt mål, ingen dagordning, ingen bestämd plats, inget datum, ingen lista på inbjudna. Bara ett möte. Detta faktum i sig bevisar hela företagets brist på seriositet.

Detta kanske chockerar folk som aldrig på nära håll har sett hur politik faktiskt bedrivs. Det är svårt att acceptera den lättsinnighet med vilken beslut ofta görs, ledarnas oansvarighet och det slumpartade sätt på vilket viktiga processer sätts igång.

FRÅN DET ÖGONBLICK denna idé fördes fram kunde den inte återkallas. Presidenten har talat, initiativet sätter igång. Som i talesättet: Om en dåre kastar en sten i vattnet, kan inte ett dussin visa män återkalla den.

När väl "mötet" hade utannonserats blev det ett viktigt initiativ.   

- Bush och Rice önskar en imponerande händelse för att visa att USA anstränger sig för att befordra fred och demokrati, och att de kan lyckas där Henry Kissinger misslyckades. Jimmy Carter lyckades inte vända freden mellan Israel och Egypten till fred mellan Israel och palestinierna. Bill Clinton misslyckades på Camp David. Om Bush lyckas där alla hans lysande föregångare misslyckats, skulle inte det visa vem som är den störste av dem alla?

- Ehud Olmert  är i överhängande behov av en rungande politisk framgång för att sudda ut minnet av hans stora misslyckande i det andra Libanonkriget, och befria honom från de många kriminalundersökningar för korruption som förföljer honom. Hans ambition känner inga gränser, han vill bli fotograferad skakande hand med kungen av Saudiarabien. En bragd som ingen israelisk premiärminister före honom har åstadkommit.

- Mahmoud Abbas vill visa Hamas och de rebelliska fraktionerna i hans eget Fatah att han kan lyckas där den store Yasser Arafat misslyckades - att bli accepterad bland världens ledare som en jämlik partner.

Detta skulle därför kunna bli en stor historisk konferens, om ...

OM ALLA dessa förhoppningar vore någonting mer än fantasier. Inga av dem har någon substans. Av ett enkelt skäl, ingen av dessa tre spelare har något kapital till sitt förfogande

- Bush är bankrutt. För att lyckas i Annapolis skulle han vara tvungen att utöva intensivt tryck på Israel för att tvinga det att ta de nödvändiga stegen: gå med på upprättandet av en palestinsk stat, ge upp östra Jerusalem, återupprätta gränsen längs Gröna linjen (med några mindre utbyten av territorium), finna en överenskommen kompromiss för flyktingfrågan.

Men Bush är helt oförmögen att utöva den minsta påtryckning på Israel, även om han skulle vilja det. I USA har redan valperioden börjat och de två stora partierna bildar bålverk mot varje form av press på Israel. Den judiska och den evangelistiska lobbyn, tillsammans med de neo-konservativa, kommer inte att tillåta att det ostraffat uttalas ett enda kritisk ord om Israel.

- Olmert är i en än svagare position. Hans koalition överlever fortfarande eftersom det inte finns något annat alternativ i Knesset för närvarande. I den ingår element som i varje annat land skulle kallas fascister (Av historiska skäl tycker inte israeler om att använda denna term). Han är förhindrad av sina koalitionsbröder att göra några kompromisser, om än så tunna - även om han skulle vilja nå en överenskommelse.

Denna vecka antog Knesset ett lagförslag som kräver två tredjedels majoritet för varje ändring av gränserna till stor-Jerusalem. Det betyder att Olmert inte ens kan ge upp något av de yttre palestinska samhällena som blev anslutet till Jerusalem 1967. Han är också förhindrad att ens närma sig konfliktens "kärnfrågor".

- Mahmoud Abbas kan inte röra sig bort från villkoren uppsatta av Yasser Arafat (denna vecka hedrades hans minne på tredje årsdagen av hans död). Om han avviker från det raka och smala kommer han att falla. å andra sidan, om han hotar med våld, kommer han att förlora allt han fått, Bushs gunst och samarbetet med de israeliska säkerhetsstyrkorna.

De tre pokerspelarna skall tillsammans sätta sig vid bordet förebärande att börja spela, men ingen av dem har ett öre att satsa.

DET MAJESTÄTISKA berget ser ut att bli mindre och mindre för varje minut. Det är emot naturens lagar, desto närmare vi kommer desto mindre ser det ut. Vad som för många först såg ut som ett riktigt Mount Everest blev strax ett vanligt berg, sedan en kulle och nu ser det knappt ut som en myrstack, som även den krymper.

Först skulle deltagarna behandla "kärnfrågorna". Sedan blev det meddelat att en tung avsiktsdeklaration skulle antas. Sedan föreslogs blott en samling tomma fraser. Nu är också det i tvivelsmål.     

Ingen av de tre ledarna drömmer fortfarande om att uppnå något. Allt de nu hoppas är att minimera skadan - men hur kommer man ut ur en sådan här situation?

Som vanligt är vår sida den mest kreativa för denna uppgift. Trots allt så är vi experter på att bygga vägspärrar, murar och staket. Denna vecka uppenbarades ett hinder större än kinesiska muren.

Ehud Olmert krävde att före några förhandlingar skulle palestinierna "erkänna Israel som en judisk stat". Han följdes av sin koalitionspartner, ultra-högerns Avigdor Liberman, som föreslog att helt och hållet stanna borta från Annapolis om palestinierna inte i förväg uppfyllde detta krav.

Låt oss för ett ögonblick undersöka detta villkor:

Palestinierna är inte tvungna att erkänna staten Israel. De har redan gjort det i Osloavtalet - trots det faktum att Israel har ännu inte erkänt palestiniernas rätt till en stat med gränser baserade på Gröna linjen.

 Nej, Israels regering kräver mycket mer: palestinierna måste nu erkänna Israel som en "judisk stat".

Kräver USA att bli erkänt som en "kristen" eller "anglosaxisk stat"? Krävde Stalin att USA skulle erkänna Sovjetunionen som en "kommunistisk stat"? Kräver Polen att bli erkänd som en "katolsk stat", eller Pakistan som en "islamsk stat"? Finns det något fall där en stat krävt erkännande av sitt inrikes styrelsesätt?

Kravet är uppenbart löjligt. Det kan lätt visas genom en analys ad absurdum.  

Vad är en "judisk stat"? Det har ännu inte sagts. är det en stat med en majoritet av judiska medborgare? är det "det judiska folkets stat" - i betydelsen judar från Brooklyn, Paris och Moskva? är det "en stat tillhörande den judiska religionen" - och i så fall, tillhör den även sekulariserade judar? Eller tillhör den kanske bara judar under lagen om återvändande - d.v.s. de med en judisk moder och som inte har konverterat till en annan religion?

Dessa frågor har ännu inget svar. Krävs det av palestinierna att de erkänner någonting som står under debatt i Israel?

Enligt den officiella doktrinen är Israel en "judisk och demokratisk stat". Vad skulle palestinierna göra om, enligt demokratiska principer, en dag min åsikt blir rådande och Israel blir en "israelisk stat" som tillhör alla dess invånare - och enbart för dem? (Trots allt, USA tillhör alla sina invånare, inklusive hispanoamerikaner, afroamerikaner, för att inte nämna "infödda amerikaner".)

Problemet är naturligtvis att detta är fullständigt oacceptabelt för palestinierna eftersom det skulle skada de en och en halv millioner palestinier som är israeliska medborgare. Definitionen "judisk stat" gör dem automatiskt till - som bäst - andra klassens medborgare. Om Mahmoud Abbas och hans kollegor skulle instämma i detta krav, skulle de sticka en kniv i ryggen på sina egna släktingar.

Olmert & Co vet naturligtvis detta. De framställer inte detta krav för att det skall accepteras. De framför det för att det inte kommer att accepteras. Genom detta påhitt hoppas de undvika varje skyldighet att starta meningsfulla förhandlingar.

För övrigt, enligt den avlidna Vägkartan (Road Map), vilken alla parter säger sig acceptera, måste Israel avveckla alla bosättningar upprättade efter mars 2000, och frysa alla de andra. Olmert är fullständigt oförmögen att göra det. Samtidigt måste Mahmoud Abbas eliminera "terrorinfrastrukturen". Abbas kan inte göra det - så länge det inte finns en oberoende palestinsk stat med en vald regering.

Jag föreställer mig Bush vända och vrida sig i sin säng förbannande talskrivaren som satte in denna olyckliga mening i hans mun. Hans förbannelser blandar sig på väg till himlen med Olmerts och Abbas.

NÄR LEDARNA för det judiska samhället i Palestina skulle underteckna själständighetsdeklarationen den 14 maj 1948 var inte dokumentet klart. Sittande framför kamerorna och historien var de tvungna att underteckna ett tomt papper. Jag är rädd att någonting likt det kommer att hända i Annapolis.

Sedan kommer de alla att resa tillbaka till sina respektive hem och dra en djup suck av lättnad.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)