The article in english.

Uri Avnery

10.11.07

Den sista tillflykten.

ISRAEL ÄR en ö i det globala havet. Vi lever i en glasbubbla. Denna vecka blev jag skarpt påmind om detta.

Jag var på hemväg från Tyskland. Före flygresan såg jag att alla TV-kanaler, från CNN och BBC till de tyska kanalerna, rapporterade om händelserna i Pakistan.  Ombord öppnade jag Israels största tabloid, Yedioth Aharonoth, för att läsa om kaoset i Pakistan. Jag såg ingenting om det på första sidan och ingenting på andra sidan. På sidan 27 fann jag ett litet stycke om det. De första sidorna ägnades åt något mycket viktigare: protestropen från fotbollshuliganer när de uppmanades att resa sig till minne av Yitzhak Rabin.

Nästa dag hade Yedioth funnit en israelisk vinkel som gjorde det möjligt att trots allt sätta Pakistan på förstasidan: fruktan att den pakistanska atombomben skulle kunna komma i händerna på Osama bin Laden som skulle kunna rikta den mot Israel. Halleluja, det finns åter någonting att vara rädd för.

Men kuppen av Pervez Musharaf är en allvarlig sak. Den kan mycket väl få långtgående följder för världen i allmänhet och för Israel i synnerhet.

DET FRÄMSTA offret - utöver de hundratals politiska aktivister som har kastats i fängelse - är George W. Bush.

Machiavelli sa att för fursten är det att föredra att vara fruktad än att vara älskad. På samma sätt kan man säga att det för en president är att föredra att vara hatad än att bli hånad.

Och hån är vad George W. ådrar sig. Han har tidigare försäkrat att hans huvudsakliga uppdrag var att bringa demokrati till den muslimska världen, och han har försäkrat oss att uppfyllandet av detta mål är på god väg. Det är ett skrattretande anspråk.

Vad är det som sker?

– I Irak har en tyrann störtats och dussintals små lokala tyranner har tagit över. Landet blöder och håller på att falla samman. Regeringen som kom till makten efter de "demokratiska valen" kan inte ens behärska den Gröna zonen inne i Bagdad, vilken måste säkras av amerikanska soldater.

– I Afghanistan styr en "vald" president nätt och jämt huvudstaden Kabul. I övriga delar av landet styr lokala ledare. Och talibanerna håller sakta men säkert på att återerövra landet.

– I Iran har demokratiska val gett makten till en obehärskad politiker med stor trut och små resultat, vars favoritsysselsättning är att förbanna de amerikanska korsriddarna och den "sionistiska enheten".

– I Syrien finns en stabil diktatur som kan fortsätta främst för att syrierna tror att alla alternativ skulle bli värre.

– Turkiet styrs av ett religiös islamsk regering, med en president vars hustru bär slöja. Mer än 10 miljoner kurdiska medborgare blir förtryckta och diskriminerade. Inte så få av dem slåss i ett gerillakrig. I fälttåget mot kurderna är den turkiska armén på väg att invadera grannen Irak, glada att få en möjlighet att krossa den praktiskt taget oberoende kurdiska regimen där.

– Libanon är så långt från demokrati som någonsin. Riktiga demokratiska val där varje medborgare kan rösta direkt till parlamentet utan sekteristisk inblandning är helt uteslutet. En ny president måste väljas, men det är nära nog omöjligt, klyftan mellan sekterna är så bred. Denna vecka genomförde Hizbollah en storskalig manöver nära Israels gräns, även den israeliska armén imponerades. 

– I Egypten, Jordanien  och Saudarabien, de tre "moderata" (läs: diktatoriska och proamerikanska) länderna, finns det en mycket originell typ av demokrati. Politisk opposition försmäktar i fängelse.

- I Palestina hölls oklanderliga val under strikt internationell övervakning, de enda verkligt demokratiska valen i arabvärlden. George Bush skulle ha varit stolt över dem om de tyvärr inte hade vunnits av "fel" människor - Hamas. Nu förutspår Israels armés säkerhetstjänst att president Mahmoud Abbas, Bushs favorit, kommer att falla omedelbart efter konferensen i Annapolis, om, vilket man antar, den misslyckas.      

– Och nu Pakistan. Det verkade som att Bush åtminstone där skördade framgångar. Han hade bringat Benazir Bhutto, en av sina favoriter, tillbaka, och allting såg bra ut: en demokratisk regim var på väg att installeras, presidenten var på väg att hänga upp sin uniform och bilda en koalition med Bhutto. Men då exploderade en bomb bredvid hennes bil och tiotals dödades. Presidentgeneralen, som bara väntade på ett sådant tillfälle, satte igång en statskupp mot sig själv, och istället för hans moderata diktatur upprättade han en mycket strängare regim, en pakistansk version av Saddam Husseins.

Som i en Hollywoodkomedi, George Bush står där med en tårta kastad i ansiktet. Han ser löjlig ut.

INGEN PRESIDENT tycker om att vara löjlig. Skrämmande - OK. Ond -OK. Dum - OK. Men löjlig - aldrig!

Detta kan ha en direkt inverkan på en fråga som oroar hela världen, inklusive mig: Kommer han att attackera Iran?

Frestelsen är nästan överväldigande. Om drygt ett år kommer hans period i Vita huset att vara till ända. Efter åtta år har han ingenting att visa upp - utom en lång rad av misslyckanden. Men en man som (påstår han) håller dagliga samtal med Gud kan inte lämna historiens scen på det viset.

Han längtar efter någon slags framgång i Annapolis. Som bäst kommer det att bli en tom deklaration undertecknad av ledarna för Israel och Palestinska myndigheten. Där kommer att bli några goda möjligheter för fotografering, men det kommer inte att tillfredställa lejonen. Någonting mycket större behövs, någonting som kan lämna avtryck i historien.

Vad kan vara bättre än att rädda mänskligheten från den iranska atombomben?

På tyska finns ett uttryck "Flucht nach vorne" - fly framåt. Om du inte vet vad du skall göra, attackera din närmsta granne. Således invaderade Napoleon Ryssland, senare följd av Hitler. Bush kan komma att attackera Iran av liknande skäl.

Jag misstänker att beslutet redan har tagits och att förberedelserna håller på. Det finns inga bevis på det, men Bush beter sig som om han hade beslutat om krig.

Washingtons enorma propagandamaskin arbetar för fullt för att bereda marken. Den som opponerar sig körs över. Enligt opinionsundersökningarna ökar amerikanska allmänhetens stöd för kriget dag för dag. Den nye franske presidenten, som uppträder som en hyperaktiv skolpojke, har redan hoppat på vagnen och har avlöst Tony Blair som Bushs pudel.

ISRAEL FÖRVÄNTAS spela en central roll i denna pjäs.

Också här är en enorm hjärntvättningsmaskin i arbete. Utrikesdepartementet har anslutit sig till ansträngningarna och har startat en världsomspännande kampanj för att smutsa ner Mohammed al-Baradei, den högt respekterade chefen för Internationella atomenergiorganet, IAEA. Varje dag publicerar media lydigt rapporter från korrespondenter och kommentatorer som bara är vagt maskerade talesmän för armén och regeringen. De berättar för oss att inom ett och ett och halvt år kommer Iran att ha kärnvapen, och att detta kommer att bli slutet för Israel och världen. Som det hebreiska talesättet säger, botemedlet måste komma innan sjukdomen. Därför: Bomba! Bomba! Bomba!

Ett av möjliga scenarier: Israel bombar först. Iranierna svarar med att avfyra missiler mot Israel. USA går in "för att rädda Israel". Vilken amerikansk politiker vågar invända? Vem? Hillary Clinton??

åter drömmer Bush om ett krig utan amerikanska förluster. Ett "kirurgiskt" flyganfall. Ett regn av "smarta" bomber regnar ner över tusentals iranska mål - nukleära- regerings- militära och civila anläggningar. Vilken vacker dröm: Iran kapitulerar snart. Ayatollornas regim kollapsar. Sonen till den förre Shahen tar plats på sin faders tron, som själv en gång återfick makten med amerikanska bajonetter.  

Som jag tidigare har sagt, jag är inte övertygad om detta scenario. Det som faktiskt kommer att hända är att Iran kommer att stänga Hormuzsundet. Genom detta sund, som fått namn efter en forntida persisk gud, flyter 20 % av världens olja. Det är 270 km långt och som smalast endast 35 km brett. Några missiler och minor är tillräckligt för att stänga det. Det skulle gå an om kriget varade några dagar. Men om det pågår i veckor och månader kommer det att orsaka en djup världsomfattande kris.

Och kriget kommer verkligen att fortsätta. USA kommer inte kunna undvika att sätta in mycket stora markstyrkor för att erövra först regionen vid sundet och sedan hela det stora landet. USA har inte kvar några tillgängliga marktrupper - även innan de amerikanska styrkorna i Irak blir utsatta för missilattacker från Iran och gerillaaktioner från shiiterna, som utgör majoriteten i Irak.

Detta kommer inte att bli något snabbt och lätt krig. Iran är annorlunda än Irak med sina olika folk och sekter; Iran är jämförelsevis homogent. Detta krig kommer att bli ett Irakkrig multiplicerat med 10, kanske med 100.

OCH VI? Hur skall vi klara detta krig?

Eftersom Israels regering och dess amerikanska allierade pressar på för en attack med all den politiska makt den är mäktig, kommer Israel inte att kunna undvika att bidra till striden, om amerikanarna begär det. Först kommer vårt flygvapen att utnyttjas, sedan kommer marktrupper att begäras.

Men Israel självt kommer också att bli ett slagfält. Saddam Husseins patetiska missiler orsakade på sin tid panik i Tel-Aviv. Vad kommer de iranska missilerna att göra?

De arabiska regeringarna kommer att tvingas stödja USA, åtminstone med sina tungor. Men de arabiska folkens hjärtan och själar, från Marocko till Irak, kommer att vara med iranierna som försvarar sig själva mot amerikaner och israeler. Särskilt om mötet i Annapolis slutar, som förväntas, utan att ge räddning till det palestinska folket.

Det finns bara ett sätt att komma ut ur denna pjäs - att från början inte gå in i den. Men, efter alla de dystra misslyckanden han har fått utstå i Irak, i Afghanistan och nu i Pakistan - vad kan övertyga Bush att motstå frestelsen? Och hur övertygas Ehud Olmert, som längtar efter en väg ut ur det träsk som han har fastnat i?

Det har sagts att "Patriotism är en skurks sista tillflykt". För en misslyckad politiker är den sista tillflykten krig.

 Uri Avnery                                                                                                    upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)