Uri Avnery
13.10.07
Alla svepskäls moder.
NÄR JAG hör "Civilisationernas krig" nämnas vet jag inte om jag skall skratta eller gråta.
Skratta, eftersom det är ett så enfaldigt begrepp.
Gråta, eftersom det är ägnat att orsaka omätliga skador.
Att gråta än mer eftersom våra ledare utnyttjar denna slogan som en förevändning för att sabotera varje möjlighet till israelisk-palestinsk försoning. Den är ännu en i en lång rad av svepskäl.
VARFÖR VAR den sionistiska rörelsen i behov av ursäkter för att rättfärdiga det sätt på vilket de behandlade det palestinska folket?
Vid sin födelse var det en idealistisk rörelse. Den la stor vikt vid sin moraliska grund. Inte bara för att övertyga världen, men framför allt för att själv ha ett rent samvete.
Från tidig barndom hörde vi om pionjärerna, många av dem söner och döttrar till välbärgade och välutbildade familjer, som lämnade bakom sig ett bekvämt liv i Europa för att börja ett nytt liv i ett avlägset och - med den tidens standard - primitivt land. Här, i ett grymt klimat som de inte var vana vid, ofta hungriga och sjuka, bedrev de hårt fysiskt arbete under en brutal sol.
Därför behövde de en absolut tro på det rätta i deras sak. De trodde inte bara på nödvändigheten att rädda Europas judar från förföljelse och pogromer, men också att skapa ett samhälle som aldrig förr hade funnits, ett jämlikt samhälle som skulle bli modell för hela världen. Leo Tolstoy var inte mindre viktig för dem än Theodor Herzl. Kibbutzen och moshav-kollektivet var symboler för hela projektet.
Men denna idealistiska rörelse hade som mål att bosätta sig i ett land som beboddes av ett annat folk. Hur skulle man överbrygga motsättningen mellan de storslagna idealen och det faktum att dess förverkligande gjorde det nödvändigt att driva bort landets folk?
Det lättaste sättet var att helt och hållet undertrycka problemet, ignorera existensen av det: landet, sa vi till oss själva, var tomt, det fanns inga människor som levde där. Det var det rättfärdigandet som tjänade som bro över den moraliska avgrunden.
Bara en av grundarna av sioniströrelsen hade tillräckligt kurage för att kalla en spade en spade. Ze’ev Jabotinsky skrev så tidigt som för 80 år sedan att det var omöjligt att föra det palestinska folket (vars existens han erkände) bakom ljuset och att köpa deras medgivande till sionisternas strävanden. Vi är vita bosättare som koloniserar ursprungsbefolkningens land, sa han, och det finns ingen som helst möjlighet att de infödda kommer att frivilligt ge upp sitt land. De kommer att resa våldsamt motstånd liksom alla infödda befolkningar i de europeiska kolonierna gjort. Därför behöver vi en “Järnmur” för att skydda det sionistiska företaget.
När man sa till Jabotinsky att hans inställning var omoralisk svarade han att judarna försökte rädda sig från katastrofen som hotade dem i Europa, och därför övertrumfade deras moral arabernas i Palestina.
De flesta sionister var inte beredda att acceptera denna våldsorienterade inställning. De sökte febrilt efter en moralisk grund som de kunde leva med.
På så sätt började ett långt sökande efter rättfärdigande - med varje svepskäl ersättande det föregående, följande världens skiftande trender av idéer.
DET FÖRSTA rättfärdigandet var precis det som Jabotinsky invände mot: vi kom egentligen för att vara till nytta för araberna. Vi skall befria dem från deras primitiva levnadsförhållanden, från okunnighet och från sjukdom. Vi skall lära dem moderna jordbruksmetoder och ge dem avancerad medicin. Allting - utom arbete, eftersom vi behövde varje arbete för de judar som vi tog hit, vilka vi omvandlade från gettojudar till ett folk av arbetare och jordbrukare.
När de otacksamma araberna fortsatte att motsätta sig vårt stora projekt, trots alla de förmåner som vi antog att vi bringade dem, fann vi ett marxistiskt svepskäl: Det är inte araberna som är emot oss, utan bara “effendis”. De rika araberna, de stora markägarna, är rädda att det jämlika hebreiska samhällets strålande förebild skall attrahera det exploaterade arabiska proletariatet och få det att resa sig mot sina förtryckare.
Men inte heller det varade länge. Kanske för att araberna såg hur sionisterna köpte land från just dessa “effendis” och drev bort arrendatorerna som i generationer hade brukat marken.
Nazisternas uppgång bringade massor av judar till landet. Det arabiska folket såg hur deras land drogs bort under sina fötter, och började göra uppror mot britterna och judarna 1936. Varför, frågade sig araberna, skulle de betala för européernas förföljelse av judarna? Men den arabiska revolten gav oss ett nytt rättfärdigande: Araberna stöder nazisterna. Ja faktiskt, Jerusalems stormufti, Hajj Amin al-Husseini, blev fotograferad sittande bredvid Hitler. Några “upptäckte” att stormuftin var den verklige anstiftaren till Förintelsen. (Några år senare avslöjades det att Hitler hade avskytt stormuftin, vilken inte hade något som helst inflytande över nazisterna.)
Andra Världskriget tog slut och följdes av 1948 års krig. Hälften av det besegrade palestinska folket blev flyktingar. Det bekymrade inte det sionistiska samvetet eftersom alla visste: De gav sig av av egen fri vilja. Deras ledare sa tll dem att lämna sina hem, för att senare återvända med de segrande arabiska arméerna. Visserligen har man inte någonsin funnit bevis som stöder detta absurda påstående, men det har varit tillräckligt för att lugna vårt samvete intill denna dag.
Man kan fråga: varför tilläts inte flyktingarna att komma tillbaka till sina hem så snart kriget var slut? Det var de som 1947 motsatte sig FN:s delningsplan och startade kriget. Om de på grund av detta förlorade 78 % av sitt land så har de bara sig själva att skylla.
Sedan kom det kalla kriget. Vi var, naturligtvis, på den “fria världens” sida, medan den store arabiske ledaren, Gamal Abd-al-Nasser, fick sina vapen från Sovjetblocket. (Under kriget 1948 var det visserligen så att sovjetiska vapen flödade till oss, men det är utan betydelse.) Det var helt klart: Det är ingen mening att tala med araberna eftersom de stöder kommunistisk tyranni.
Men sovjetblocket kollapsade. “Terroristorganisationen som kallas PLO”, som Menachem Begin brukade kalla den, erkände Israel och skrev under Osloavtalet. Ett nytt svepskäl måste hittas för vår ovillighet att ge tillbaka de ockuperade territorierna till det palestinska folket.
Räddningen kom från Amerika, en professor Samuel Huntington skrev en bok om “Civlisationernas krig”. Och så fann vi alla svepskäls moder.
ÄRKEFIENDEN, enligt denna teori är islam. Den västerländska civilisationen, judisk-kristna, liberala, demokratiska, toleranta, är under attack från det islamska monstret, fanatiskt, terroristiskt, mordiskt.
Islam är till sin natur mordiskt. Faktiskt är “muslim” liktydigt med “terrorist”. Varje muslim är en terrorist, varje terrorist är en muslim.
En skeptiker kan undra: Hur kan det komma sig att den underbara västerländska kulturen födde Inkvisitionen, pogromerna, häxbränning, förintelsen av de infödda amerikanerna, Förintelsen, etnisk rensning och oräkneliga andra grymheter - men det var i det förflutna. Nu är den västerländska kulturen förkroppsligandet av frihet och framsteg
Professor Huntington tänkte inte särskilt på oss. Hans uppgift var att tillfredställa ett särskilt amerikanskt krav. Det amerikanska imperiet behöver alltid en verklig, världsomfattande fiende, en enda fiende som inbegriper alla motståndare till USA runt om i världen. Kommunisterna ställde upp med detta - hela världen var delad mellan de goda (amerikanerna och deras supportrar) och de onda (kommunisterna). Alla som var motståndare till amerikanska intressen var automatiskt en kommunist - Nelson Mandela i Sydafrika, Salvador Allende i Chile, Fidel Castro på Cuba, medan apartheidregimen, Augusto Pinochets dödsskvadroner och Shahen av Irans hemliga polis tillhörde, liksom vi, till den fria världen.
När det kommunistiska imperiet föll samman var USA plötsligt lämnat utan fiende i världen. Detta vakum har nu fyllts av muslim-terroristerna. Inte bara Osama bin Laden, men också de Tjetjenska frihetskämparna, de arga nordafrikanska ungdomarna i Paris förorter, det iranska revolutionsgardet, upprorsmakarna på Flilipinerna.
På så sätt har den amerikanska världssynen möblerats om: en god värld (västerländsk civilisation) och en ond värld (islamsk civilisation). Diplomater är ännu måna om att göra skillnad mellan “radikala islamister” och “moderata muslimer”, men det är bara för syns skull. Mellan oss vet vi naturligtvis att alla är som Osama bin Laden. De är alla likadana.
På detta sätt kastas en stor del av världen, sammansatt av ett mångfald mycket olika länder, en stor religion med många olika och även motstridiga riktningar (som kristendomen, som judendomen) och som har gett världen oöverträffade vetenskapliga och kulturella skatter, i en och samma korg.
DENNA SYN på världen är som gjord för oss. En värld av krigande civilisationer är för oss den bästa möjliga av världar.
Kampen mellan Israel och palestinierna är inte längre en konflikt mellan den sionistiska rörelsen, som kom för att bosätta sig i detta land, och det palestinska folket som bebodde det. Nej, det har från allra första början varit en del av en världsomfattande kamp som inte stammar av vår strävan och våra handlingar. Det terroristiska islams anfall på den västerländska världen började inte på grund av oss. Vårt samvete kan vara fullständigt rent - vi tillhör de goda i denna värld.
Detta är nu det officiella Israels argumentationslinje: palestinierna valde Hamas, en mordisk islamisk rörelse. (Om den inte hade funnits skulle den ha uppfunnits - och många försäkrar att Hamas i sin begynnelse skapades av vår säkerhetstjänst.) Hamas är en terrorgrupp, och det är också Hizbollah. Kanske Mahmoud själv inte är terrorist, men han är svag och Hamas är på väg att ensamt ta kontroll över alla palestinska territorier. Så vi kan inte tala med dem. Vi har ingen samtalspartner. Faktiskt kan vi omöjligen ha någon samtalspartner eftersom vi tillhör den västerländska civilisationen som Islam vill utplåna.
I SIN BOK "Der Judenstaat",1896, förutsade Theodor Herzl, det officiella Israels "Statsprofet", också denna utveckling.
Detta är vad han skrev 1896: "För Europa skall vi utgöra (i Palestina) en del av muren mot Asien, vi skall tjäna som en kulturens förtrupp mot barbarism."
Herzl tänkte sig en metaforisk mur, men under tiden har vi byggt en mycket verklig mur. För många är detta inte bara en separationsmur mellan Israel och Palestina. Den är en del av en världsvid mur mellan Väst och Islam, frontlinjen för civilisationernas krig. På andra sidan muren finns inte män, kvinnor och barn, inte en besegrad och underkuvad palestinsk befolkning, inte strypta städer och samhällen som Abu-Dis, a-Ram, Bil'in och Qalqilia. Nej, bakom muren finns miljarder terrorister, massor av blodtörstiga muslimer som bara har en önskan i livet: att kasta oss i havet, bara för att vi är judar, del av den judisk-kristna civiliationen.
Med en sådan officiell position - vem finns det att tala med? Vad finns det att tala om? Vad är det för mening med ett möte i Annapolis eller någon annanstans?
Och vad finns det kvar för oss att göra - att gråta eller skratta?
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz) upp