The article in english.

Uri Avnery

6.10.07

Två riddare och en drake.

DET FINNS böcker som förändrar människors medvetande och förändrar historien. En del berättar en historia, som Hariet Beech Stowes “Onkel Toms stuga”, vilken gav enorm drivkraft åt kampanjen för att avskaffa slaveriet. Andra är utformade som politisk essä, likt Theodor Herzls “Der Judenstaat”, som födde sioniströrelsen. Eller de kan vara en naturvetenskaplig avhandling som Charles Darwins “Om arternas ursprung”, vilken ändrade på mänsklighetens sätt att se på sig själv. Och även en politisk satir som George Orwells “1984” kan skaka världen.

Dessa böckers påverkan förstärktes av att de kom ut vid exakt rätt tidpunkt, när en stor publik var redo att ta till sig dess budskap.

Det kan mycket väl visa sig att boken “The Israel Lobby and US Foreign Policy” av de två professorerna John Mearsheimer och Stephen Walt, är just en sådan bok.

Det är en torr vetenskaplig rapport på 355 sidor och ytterligare 106 sidor med några tusen källhänvisningar.

Det är ingen stridsskrift. Tvärtom är dess stil återhållsam och saklig. Författarna avhåller sig noga från att yttra en enda negativ kommentar om Lobbyns berättigande, och viker sig dubbla av ansträngning för att påpeka sitt stöd för Israels existens och säkerhet. De låter fakta tala för sig själv. Med en skicklighet som hos erfarna murare lägger de systematiskt sten på sten, rad efter rad, och lämnar inga gap i sin argumentation

Denna mur kan inte raseras med några genomtänkta argument. Ingen har försökt och ingen kommer att göra det. Istället har författarna blivit smutskastade och anklagade för att ha ont uppsåt. Om boken hade kunnat ignoreras skulle detta redan ha blivit gjort - så som hänt med andra böcker vilka har bränts levande.

 (För några år sedan utkom i Ryssland en stor lunta av Aleksander Solzjenitsyn, den världsberömde Nobelpristagaren i litteratur, om Ryssland och dess judar. Denna bok, “200 Years Together”, har blivit fullständigt ignorerad. Vad jag vet har den inte blivit översatt till något språk, säkerligen inte till hebreiska. Jag frågade flera av Israels ledande intellektuella, och ingen av dem hade ens hört talas om boken. Ej heller finns den på Amazon.com där författarens alla andra böcker finns förtecknade.)

DE TVÅ professorerna tar tjuren vid hornen. De handskas med ett ämne som är absolut tabu i USA, ett ämne som ingen vid sina sinnens fulla bruk ens skulle nämna: det enorma inflytande som den proisraeliska lobbyn har på amerikansk utrikespolitik.

På ett obarmhärtigt systematiskt sätt analyserar boken Lobbyn, plockar isär den, beskriver dess sätt att arbeta, avslöjar dess finansiella källor och blottlägger dess relationer med Vita huset, kongressen, ledarna för de två stora partierna och ledande mediafolk.

Författarna ifrågasätter inte Lobbyns berättigande. Tvärtom visar de att hundratals andra lobbyorganisationer av detta slag spelar en väsentlig roll i det amerikanska demokratiska systemet. Vapenlobbyn och läkemedelslobbyn är exempel på mycket starka politiska krafter. Men pro-Israel lobbyn har vuxit över alla proportioner. Den har politisk makt utan varje jämförelse. Den kan tysta all kritik av Israel i Kongressen och i media, stjälpa all politisk framtid för den som vågar bryta tabut, hindra varje beslut som inte överensstämmer med Israels regerings vilja.

I andra delen av boken visar man hur Lobbyn i praktiken använder sin enorma makt: hur den har förhindrat utövandet av några som helst påtryckningar på Israel att stifta fred med palestinierna, hur den drev USA till invasionen av Irak, hur den nu driver på för krig med Iran och Syrien, hur den stödde de israeliska ledarna i det senaste Libanonkriget och hur den förhindrade ett eldupphör när den inte önskade se ett sådant.

Vart och ett av dessa påståenden är grundade på så mycket obestridbara bevis och citat från skrivet material (huvudsakligen israeliska källor) att de inte kan avvisas.

DE FLESTA av dessa avslöjanden är ingenting nytt för dem i Israel som sysslar med dessa saker.

Jag skulle själv kunna tillföra ett kapitel från personliga erfarenheter.

Vid slutet av 50-talet besökte jag för första gången USA. En större radiostation i New York inbjöd mig för en intervju. Innan det var dags varnade de mig: “Du får kritisera presidenten (Dwight D. Eisenhower) och utrikesministern (John Foster Dulles) så mycket du vill, men var vänlig att kritisera inte israeliska ledare!” I sista stund blev intervjun inställd och istället blev den irakiske ambassadören inbjuden. Kritik tolererades tydligen om den kom från en arab, men absolut inte från en israel.

1970 blev jag inbjuden av den ansedda amerikanska fredsorganisationen “Fellowship of Reconciliation” att göra en föreläsningsturné till 30 universitet med Hillel Rabbi, en judisk studentorganisation, som värd. När jag anlände till New York informerades jag om att 29 av föredragen blivit annullerade. Den ende rabbi som inte sa nej, Balfour Brickner, visade mig ett hemligt meddelande som förbjöd mina föredrag. Det sa: “även om Knessetledamoten Avnery inte på något sätt kan betraktas som en förrädare skulle hans framträdande vid denna tidpunkt verka djupt splittrande…” Till slut genomfördes alla föredragen under kristna prästers värdskap.

Jag minns särskilt en trist upplevelse i Baltimore. En god jude som frivilligt var min värd var upprörd över att jag nekats hålla mitt fördrag i staden och därför envist insisterade på att jag skulle hålla det. Vi finkammade gatorna i de judiska kvarteren – kilometer efter kilometer av skyltar med judiska namn – men vi kunde inte finna en enda lokal vars innehavare var villig att upplåta den till ett föredrag av en ledamot av Israels Knesset. Till slut höll vi föredraget i källaren i huset där min värd hade sin lägenhet – och funktionärer i den judiska samfälligheten kom för att protestera.

Det året, under Svarta september, höll jag en presskonferens i Washington DC under Kväkarnas värdskap. Det verkade bli en enorm succé. Journalisterna kom direkt från en presskonferens med premiärminister Golda Meir, och överhöljde mig med frågor. Nästan alla betydande media var representerade – TV, radio och de största tidningarna. Efter att den planerade timman var till ända lät de mig inte sluta och höll mig ytterligare en och en halv timma. Men nästa dag fanns inte i något media ett endaste ord. Trettioett år senare, oktober 2001, höll jag en presskonferens på Capitol Hill i Washington, och exakt samma sak inträffade: många journalister var där, de höll mig en timma över tiden – och inte ett ord, inte ett endaste ord, publicerades.

1968 utgav ett mycket väl ansett förlag (Macmillan) min bok “Israel Without Sionists”, vilken senare översattes till åtta andra språk. Boken beskriver den israelisk-arabiska konflikten på ett mycket annorlunda sätt och föreslår upprättandet av en palestinsk stat bredvid Israel – en vid den tiden revolutionerande idé. Inte någonstans stod en recension att finna. Jag letade efter boken i en av de mest betydande bokhandlarna, men kunde inte finna den. När jag frågade en försäljare fann han den begravd under en hög med andra böcker, och han la fram den överst. En halvtimma senare var den åter gömd. 

Boken behandlade lösningen “Två stater för två folk” långt innan den blev en världsomspännande samstämmighet, och med mitt förslag till Israels integration i den “semitiska regionen”. Visserligen är jag israelisk patriot och var vald till Knesset av israeliska väljare. Men jag kritiserade den israeliska regeringen – och det var tillräckligt.

BOKEN AV de två professorerna som kritiserar israeliska regeringen från en annan vinkel, kan inte längre vara nergrävd. Det faktumet talar volymer i sig själv.

Boken är baserad på en essä av de två som publicerades förra året i en brittisk tidning efter att ingen amerikansk publikation hade vågat röra den. Nu har ett respekterat amerikanskt förlag gett ut den – ett tecken på att någonting händer. Situationen har inte förändrats, med det verkar som om det nu åtminstone är möjligt att tala om den.

Allting hänger på att vara ute i rätt tid – och tydligen är tiden nu mogen för en sådan bok, vilken kommer att skaka månget gott folk i USA. Den orsakar nu kalabalik.

De två professorerna anklagas naturligtvis för antisemitism, rasism och Israelhat. Vilket Israel? Det är Lobbyn själv som hatar en stor del av Israel. Under de senaste åren ha den svängt allt mer mot högern (the Right). En del av de ingående grupperna – som de neo-konservativa som drev USA in i Irakkriget – är öppet förbundna med Likud och särskilt med Binyamin Netanyahu. Miljardärerna som finansierar Lobbyn är samma människor som finansierar den extrema israeliska högern, och de flesta av bosättarna.

De små beslutsamma judiska grupperna i USA som stödjer de israeliska fredsrörelserna blir obarmhärtigt förföljda. En del av dem ger upp efter några år. Medlemmar av israeliska fredsgrupper som kommer till USA blir bojkottade och förtalade som "självhatande judar".

De två professorernas politiska åsikter, vilka kortfattat beskrivs i slutet av boken, är identiska med de israeliska fredskrafternas: Tvåstatslösningen, slut på ockupationen, gränser baserade på den Gröna linjen och internationellt stöd för en fredsuppgörelse.

Om detta är antisionism då är vi alla antisionister. Och bara de kristna sionisterna - de som öppet kräver judarnas återkomst till detta land men hemligen profeterar de otrognas förintelse - är de sanna älskarna av Sion.

ÄVEN OM inte ett endaste ont ord om den proisraeliska lobbyn kan yttras i USA är den långt ifrån ett hemligt sällskap. Tvärtom, AIPAC (The American Israel Public Affairs Committee), Antiförtalsförbundet (the Anti-Defamation League), Sionistiska federationen (the Zionist Federation) och andra organisationer skryter högljutt om sina aktioner och tillkännager öppet sina stora framgångar.

Ganska naturligt tävlar de olika delarna av Lobbyn med varandra - Vem har det största inflytandet på Vita huset, Vem skrämmer flest senatorer, Vem kontrollerar flest journalister och kommentatorer. Denna konkurrens skapar en ständig upptrappning - eftersom varje framgång för en grupp sporrar de andra att fördubblas sina ansträngningar.

Detta kan bli mycket farligt. En ballong som blåses upp till monstruös storlek kan en dag brista i ansiktet på Amerikas judar (som, enligt opinionsundersökningar, invänder mot många av Lobbyns ställningstaganden som den hävdar görs i deras namn.)

De flesta av den amerikanska allmänheten är nu emot kriget i Irak och anser att det är en katastrof. Denna majoritet förbinder ännu inte kriget med den proisraeliska lobbyns påverkan. Ingen tidning och ingen politiker vågar antyda ett sådant samband - ännu. Men om detta tabu bryts kan resultatet bli mycket farligt för judarna och för Israel.

Under ytan samlas mycket ilska riktad mot Lobbyn. Presidentkandidaterna som är tvingade att kräla vid AIPAC:s fötter, senatorerna och kongressledamöterna som har blivit Lobbyns slavar, mediafolket som är förbjudna att skriva vad de verkligen tänker - alla dessa avskyr i hemlighet Lobbyn. Om denna ilska exploderar kan den skada också oss.

Denna lobby har blivit en Golem, och likt Golem i legenden kommer den att till slut bringa olycka över sin skapare

OM DET tillåtes vill jag yttra en del kritik:

När den ursprungliga artikeln av de två professorerna kom ut sa jag att "svansen viftar på hunden och hunden viftar på svansen". Svansen är naturligtvis Israel.

De två professorerna bekräftar den första delen av ekvationen, men förnekar bestämt den andra delen. Bokens centrala tes är att Lobbyns påtryckningar förmår USA att agera mot sina egna intressen (och i långa loppet också mot Israels intressen.) De accepterar inte mitt påstående, citerat i boken, att Israel agerade i Libanon som "Amerikas Rottweiler", (Hizbollah som "Irans Doberman")

Jag håller med om att USA handlar mot sina egna intressen - men de amerikanska ledarna ser det inte på det viset. Bush och hans folk tror - även utan Lobbyns påverkan - att det skulle vara en fördel för USA att etablera permanent amerikansk närvaro mitt i denna region med sina enorma oljereserver. Enligt min åsikt var detta kontraproduktiva agerande ett av krigets främsta syfte, bredvid önskan att eliminera en av Israels farligaste fiender. Tyvärr behandlar boken endast mycket kort detta ämne.

Detta förminskar inte på något sätt min djupa beundran för de intellektuella kvalitéerna, integriteten och modet hos Mearsheimer och Walt. Två riddare som, likt Sankt Göran, har gett sig ut för att strida mot den fruktansvärda draken.

Uri Avnery

PS. Boken "200 Years Together" av Aleksander Solzjenitsyn finns översatt till tyska och till franska.

övers. fr. eng. Sven Börtz

översättarens länkar:

Fellowship of Reconciliation

Hillel rabbis