Uri Avnery
29.9.07
Vad skall ske med Iran?
EN RESPEKTERAD amerikansk tidning kom ut med ett scoop denna vecka: Vicepresident Dick Cheney, hökarnas hök, har tänkt ut en machiavellisk plan för en attack mot Iran. Huvudtanken är att Israel skall börja med att bomba en iransk kärnanläggning. Iran kommer att svara med att avfyra missiler mot Israel, och detta kommer att tjäna som förevändning för en amerikansk attack mot Iran.
Långsökt? Inte helt. Det är ganska likt vad som hände 1956. Då planerade i hemlighet Frankrike, Israel och Storbritannien att attackera Egypten för att få bort Gamal Abd-al-Nasser (“regimskifte”, med dagens språkbruk). Det var överenskommet att israeliska fallskärmstrupper skulle landsättas nära Suezkanalen, och att konflikten som då uppstod skulle tjäna som anledning till att fransmännen och britterna skulle ockupera kanalzonen för att “säkra” vattenvägen. Denna plan sattes i verket (och misslyckades).
Vad skulle hända med oss om vi gick med på Cheneys plan? Våra piloter skulle riskera sina liv med att bomba de tungt försvarade iranska installationerna. Sedan skulle iranska missiler regna ner över våra städer, hundratals, kanske tusentals, skulle dödas. Allt detta för att förse amerikanarna med en anledning till att starta krig.
Skulle förevändningen ha stått pall? Med andra ord, är USA skyldigt att gå in i ett krig på vår sida, även om kriget har orsakats av oss? I teorin är svaret ja. De nuvarande överenskommelserna mellan USA och Israel innebär att USA måste komma till Israels hjälp i varje krig - vem som än startade det.
Finns det någon substans i denna läcka? Svårt att veta. Men den stärker misstanken att en attack på Iran är mer hotande än vad folk föreställer sig.
AVSER BUSH och Cheney & Co verkligen att attackera Iran?
Jag vet inte, men min misstanke att de kan tänkas göra det växer.
Varför? George Bushs presidentperiod är nära sitt slut. Om den slutar så som det ser ut nu kommer han att bli ihågkommen som en mycket dålig - kanske den sämste - presidenten i republikens historia. Hans period började med katastrofen med Tvillingtornen, vilket visade på brister i underrättelsetjänsten, och skulle komma att sluta med det sorgliga fiaskot i Irak.
Det är bara ett år kvar att göra någonting imponerande och rädda hans namn i historieböckerna. I sådana situationer tenderar ledare att se sig om efter militära äventyr. Tar man i beaktande mannens uppvisade karaktärsdrag så verkar plötsligt krigsmöjligheten mycket skrämmande.
Men amerikanska armén har kört fast i Irak och Afghanistan och även folk som Bush och Cheney skulle inte just nu drömma om att invadera ett land fyra gånger större än Irak, med tre gånger så stor befolkning.
Men det är mycket möjligt att krigsmånglarna viskar i Bushs öra. Varför bekymrar du dig? Det behövs ingen invasion. Det är tillräckligt att bomba Iran så som vi bombade Serbien och Afghanistan. Vi skall använda de smartaste bomberna och de mest sofistikerade missilerna mot de två tusen eller så, målen, för att förstöra inte bara de iranska kärnanläggningarna, men även deras militära installationer och regeringsbyggnader. “Vi skall bomba dem tillbaka till stenåldern", som en amerikansk general en gång sa om Vietnam, eller “vrida deras klocka tillbaka 20 år", som den israeliske flygvapengeneralen Dan Halutz sa om Libanon.
Det är en frestande idé. USA kommer bara att använda sitt starka Flygvapen, missiler av alla slag och de kraftfulla hangarfartygen som redan är placerade i Persiska viken. Allt detta kan sättas igång med kort varsel. För en misslyckad president vars presidenttid närmar sig sitt slut måste tanken på ett lätt och kort krig ha stor dragningskraft. Denne president har redan visat hur svårt det är för honom att motstå sådana frestelser.
SKULLE DETTA verkligen bli ett så enkelt ingrepp, “a piece of cake”, som amerikanerna säger?
Det betvivlar jag.
Även “smarta” bomber dödar människor. Iranierna är ett stolt, beslutsamt och högt motiverat folk. De påpekar att under tvåtusen år har de inte attackerat ett annat land. Under Iran-Irak krigets åtta år visade de sin beslutsamhet att försvara sig om de blir anfallna.
Deras första reaktion på en amerikansk attack skulle bli att stänga Hormuzsundet, öppningen till Persiska viken. Det skulle kväva en stor del av världens oljetillgångar och förorsaka en oförutsägbar världsomfattande ekonomisk kris. För att öppna sundet (om det alls är möjligt) skulle USA:s armé var tvungen att erövra och hålla stora iranska landområden.
Det korta och lätta kriget skulle bli ett långt och hårt krig. Vad skulle det betyda för oss i Israel?
Det kan inte råda mycket tvivel om att ifall Iran attackerades så skulle det ske som förutsagts, vi skulle bli beskjutna med de raketer som gjorts i ordning för just detta ändamål. Det kommer inte att äventyra Israels existens, men det kommer inte att bli angenämt.
Om en amerikansk attack vänds till ett långt utnötningskrig, om den amerikanska allmänheten kommer att se den som en katastrof (så som nu händer med äventyret i Irak), kommer en del säkerligen att lägga skulden på Israel. Det är ingen hemlighet att den proisraeliska lobbyn och dess allierade - de (mest judar) neo-konservativa och de kristna sionisterna - driver USA mot detta krig, precis som de drev USA in i Irak. För israelisk politik kan de vinster man hoppades på med detta krig vändas till enorm skada - inte bara för Israel, men också för det amerikanska judiska samhället.
OM PRESIDENT Mahmoud Ahmadinejad inte existerade skulle den israeliska regeringen ha varit tvungen att uppfinna honom.
Han har nästan allting som man kan önska av en fiende. Han har en stor mun. Han är en skrävlare. Han njuter av att ställa till med skandaler. Han är förnekare av Förintelsen. Han förutsäger att Israel kommer att “försvinna från kartan” (han sa inte, så som falskeligen rapporterats, att han skulle avlägsna Israel från kartan.)
Denna vecka arrangerade proisraeliska lobbyn stora demonstrationer mot hans besök i New York. De blev enorm succé - för Ahmadinejad. Hans dröm om att bli centrum för världens uppmärksamhet förverkligades. Han fick möjlighet att inför hela världen låta höra sina argument mot Israel - en del av dem kränkande, en del riktiga.
Men Ahmadinejad är inte Iran. Visserligen har han vunnit folkliga val, men Iran är inte som de ortodoxa partierna i Israel, det är inte deras politiker som räknas, det är deras rabbis. Det shiitiska religiösa ledarskapet fattar besluten och kommenderar de väpnade styrkorna. Denna organisation är varken skrytsam eller skränande och skapar inte skandaler. Den iakttar stor försiktighet.
Om Iran verkligen var så angeläget att skaffa sig en atombomb skulle man ha agerat med yttersta tystnad och hållit en så låg profil som möjligt (som Israel gjorde). Ahmadinejads skrävlande skulle ha skadat denna ansträngning mer än någon fiende till Iran skulle ha kunnat.
Det är högst obehagligt att tänka på en atombomb i iranska händer (och sannerligen i någons händer). Jag hoppas det kan undvikas genom övertalning och/eller att införa sanktioner. Men även om det inte lyckas så kommer det inte att bli slutet på världen, inte heller slutet på Israel. Inom detta område, mer än i något annat, är Israels avskräckande styrka enorm. Inte ens Ahmadinejad kommer att riskera ett byte av drottningar - förstörelsen av Iran mot förstörelsen av Israel.
NAPOLEON SA att för att förstå ett lands politik behöver man bara se på kartan.
Om vi gör det så kan vi se att det inte finns något sakligt skäl för krig mellan Israel och Iran. Tvärtom trodde man under långa tider i Jerusalem att de två länderna var naturliga allierade.
David Ben-Gurion förespråkade en “periferins allians”. Han var övertygad om att hela arabvärlden är naturlig fiende till Israel och att därför borde allierade sökas i arabvärldens ytterkanter - Turkiet, Iran, Etiopien, Tchad etc. (Han sökte också efter allierade inne i arabvärlden - samhällen som inte var sunni-arabiska, som maroniterna, kopterna, kurderna, shiiterna och andra.)
Under Shahens tid fanns mycket nära förbindelser mellan Iran och Israel, en del positiva andra negativa, en del fullständigt ödesdigra. Shahen hjälpte att bygga en oljeledning från Eilat till Askelon för att transportera iransk olja till Medelhavet och gå förbi Suezkanalen. Israels interna säkerhetstjänst (Shabak) tränade sin ökända iranska motsvarighet, Savak. Israeler och iranier arbetade tillsammans i irakiska Kurdistan för att hjälpa kurderna mot sina sunni-arbiska förtryckare.
Revolutionen med Khomeini satte i början inte punkt för detta samarbete, den bara drev det under jorden. Under kriget mellan Iran och Irak försåg Israel Iran med vapen, under antagandet att den som slåss mot araber är vår vän. Vid samma tid försåg amerikanerna Saddam Hussein med vapen - ett av de sällsynta exemplen på en klar åtskillnad mellan Washington och Jerusalem. Denna överbryggades vid Iran-Contras affären då amerikanarna hjälpte Israel att sälja vapen till Ayatollorna.
Idag rasar en ideologisk strid mellan de två länderna, men den utkämpas främst på en retorisk och demagogisk nivå. Jag vågar påstå att Ahmadinejad inte ger ett fikon för Israel-Palestina konflikten, han använder den bara för att skaffa sig vänner i arabvärlden. Om jag vore palestinier skulle jag inte lita på honom. Förr eller senare kommer geografin att tala och de israeliska-iranska relationerna kommer att återgå till vad de var - förhoppningsvis på en mycket positivare grund.
EN SAK som jag är redo att med tillförsikt förutsäga är att vem som än driver på för krig mot Iran kommer att ångra det.
En del äventyr är lätta att ge sig in i, men svåra att ta sig ur.
Den senaste att lära detta var Saddam Hussein. Han tänkte att det skulle bli en lätt match - Khomeini hade trots allt dödat de flesta officerarna, särskilt piloterna, i Shahens armé. Han trodde att ett snabbt slag skulle vara tillräckligt för att få Iran att falla samman. Han hade åtta långa år på sig att ångra det.
Både amerikanarna och vi kan snart komma att känna ett den irakiska gyttjan är som vispad grädde jämfört med det iranska träsket.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz)