Uri Avnery
22.09.07
Skum på ytan.
IDAG ÄR DET Jom Kippur och nästan automatiskt går mina tankar, liksom hos de flesta som var med då, tillbaka 34 år till det Jom Kippur.
Jag var hemma och djupt försjunken i ett samtal med en vän när plötsligt sirenerna började tjuta.
Ljudet av sirener är alltid skrämmande, men sirener på Jom Kippur är som någonting från en annan värld. Trots allt är detta en dag av fullständig tystnad, dagen då inte en enda bil rör sig på Israels gator.
Utanför en oro av ovanlig aktivitet. Militärfordon kör fort förbi, folk i uniform rusar ut med packning på ryggen, flygplan dånar i luften ovanför.
Vi samlades kring radion, som normalt är tyst på Jom Kippur. Den meddelade att ett krig hade börjat.
JAG BLEV inte inkallad, men under de följande dagarna såg jag kriget från flera olika sidor. Jag var vid den tiden ledamot i Knesset och utgivare och chefredaktör för nyhetsmagasinet Haolam Hazeh, men Knesset hade uppehåll (allt inträffade mitt i en valkampanj) och på redaktionen hade nästan alla blivit inkallade. Rami Halperin, en ung fotograf som just hade muckat från sin militärtjänst och börjat arbeta för magasinet väntade inte på att bli inkallad utan skyndade att ansluta sig till enheten han just lämnat, i tid att delta i slaget om ”Kinesiska farmen”, där han blev dödad.
En välkänd tysk TV-producent kom till landet och bad om råd för att filma kriget. Medan vi talade fick han idén att göra en film om mig när jag bevakade kriget.
På så sätt såg jag alla fronterna. Vi letade efter Ariel Sharon i söder och följde honom till Suezkanalen. Några kilometer från kanalen kom vi under tung egyptisk beskjutning. Vi blev fast i en enorm trafikstockning - en hel division med trupptransportfordon, kanoner, stridsvagnar, ambulanser och allt annat som var på väg mot kanalen. På vägen var vi inne i ett mobilt fältsjukhus där militärläkaren Ephraim Sneh opererade, nu en framstående ledamot av Knesset.
Sedan skyndade vi till norra fronten. Vi passerade ett stort antal utbrända stridsvagnar, deras och våra, och nådde en by ett tiotal kilometer från Damaskus. Av någon anledning minns jag ett samtal med en liten pojke om katter.
Däremellan besökte vi ett flyktingläger nära Nablus och gamla stan i Jerusalem. Från varje café smattrade Egyptens president Anwar al‑Sadats röst, förklarande målet med hans krig. Medlemmarna av det tyska teamet var förbluffade. De mindes historier från andra Världskriget och fann det otroligt att en ockuperad befolkning var tillåten att fritt lyssna till fiendens radio.
MEN HÄNDELSEN som är inpräntad i mitt minne - och i minnet av de flesta israeler som levde under den tiden - inträffade inte vid fronten.
Vi satt i en grannes lägenhet när en bild på TV visades: ett tiotal israeliska soldater ihopkrupna på marken, händerna över de böjda huvudena och skräckinjagande syriska soldater omkring dem.
Aldrig förr hade vi sett israeliska soldater på detta vis: smutsiga, orakade, uppenbarligen rädda, miserabla som bara krigsfångar kan vara.
Det blev tyst i rummet. I det ögonblicket dog myten om den israeliske supermannen, den oövervinnelige israeliske soldaten, som i generationer hade dominerat våra liv. Denna myt var det största offret under Jom Kippurkriget.
Visserligen bevisade israeliska armén sin styrka. På tre veckor slet den segern ur nederlagets käftar. Vid början av kriget muttrade försvarsminister Moshe Dayan om ”förstörelsen av det tredje Templet” (staten Israel), till slut hotade armén både Kairo och Damaskus.
Men legenden om den oövervinneliga israeliska armén var krossad. Bilden av de hjälplösa och förödmjukade israeliska krigsfångarna vägrar att försvinna ur minnet. Direkt efter kriget utbröt generalernas krig. Deras gräl krossade militärledarnas prestige, vilka till dess hade varit allmänhetens idoler. Den har aldrig helt återfåtts. (Men, i motsats till vad många väntat sig, minskade inte arméns järngrepp över israelisk politik.)
Denna psykologiska spricka följdes av en politisk. Golda Meirs generation lämnade scenen och Yitzhak Rabin tog dess plats. Endast tre och ett halvt år senare hände det otroliga, Menachem Begin, den evige oppositionsledaren kom till makten.
BEGINS FRÄMSTA insats, freden med Egypten, var ett direkt resultat av Jom Kippurkriget, som araberna kallar Ramadankriget. övergången av kanalen och brytandet av Bar‑Lev linjen återupprättade Egyptens stolthet, och det möjliggjorde fred. Jag var en av de första israeler som kom till Kairo efter Sadats besök i Jerusalem, och jag minns levande de hundratals banderollerna som hängde över gatorna: ”Sadat - krigets hjälte, fredens hjälte!”
Också i Israel minns många Begin som en fredens hjälte. Trots allt var han den förste israeliske ledaren som slöt fred med ett arabiskt land - och inte vilket arabiskt land som helst, utan det mest centrala och viktiga. Trots allt som har hänt sedan dess är det en fred som har hållit.
En del kritiserar Bashar al‑Assad och kung Abdallah av Saudiarabien för att inte följa Sadats exempel. Varför vågar inte de komma till Jerusalem?
Detta sätt att resonera är baserat på en feltolkning av fakta. Sadat beslöt inte att bara komma. Det hände inte på det sätt som han många gånger beskrev det (även i ett samtal med mig): att han var på väg tillbaka efter ett besök i Europa och medan de flög över berget Ararat blev han plötsligt inspirerad att göra någonting som inte hade någon like i historien, att besöka fiendens huvudstad medan man ännu var i ett krigstillstånd.
Sanningen är att före besöket hade sändebud för Sadat och för Begin hållit hemliga möten i Marocko. Endast efter att utrikesminister Moshe Dayan å Begins vägnar hade lovat att ge tillbaka allt ockuperat egyptiskt land beslöt Sadat att resa till Jerusalem.
Where is the Israeli leader today who is ready to promise Assad the return of all the Golan, to promise Mahmoud Abbas a withdrawal to the Green Line?
Var är den israeliske ledare idag som är redo att lova Assad att återfå Golan, att lova Mahmoud Abbas att dra sig tillbaka till den Gröna linjen?
HUR KUNDE Begin besluta att ge Egypten “delar av vårt fädernesland”?
Mycket enkelt, för honom fanns det inget “delar av vårt fädernesland”
Begin hade inför sina ögon en tydlig karta over landet Israel. Han hade ärvt den av sin läromästare, Zeev Jabotinsky: kartan över landet vid början av det brittiska mandatet, på båda sidor om Jordans stränder.
Under historiens gång har detta lands gränser ändrats hundratals gånger. Det var det gudomliga löftets gränser, från Nilen till Eufrat. Det var ”Davids kungadömes” (som inte har existerat) gränser, vilka sträckte sig till Hamat i norra Syrien. Det var gränserna till den lilla enklaven runt Jerusalem vid tiden för Ezra och Nemia. Det var gränserna till det romerska Palaestina, vilka förändrades tid efter annan. Det var gränserna för de muslimska erövrarnas Jund (militär zon) Filastin. Och många andra.
Liksom föregående gränser fastställdes det brittiska mandatets av tillfälligheter. I söder var de bestämda före första Världskriget mellan britterna (som härskade i Egypten) och turkarna (som härskade i Palestina). I norr bestämdes de - efter kriget - mellan den franska kolonialregeringen i Syrien och den brittiska kolonialregeringen i Palestina. I Transjordanien sträckte sig en lång arm in i Irak, för att tillförsäkra fritt flöde av olja från Mosul (då under brittisk kontroll) till Haifa vid Medelhavet.
Detta var den tillfälliga karta som heligförklarad av Jabotinsky, som skrev den berömda visan: ”Jordan har två stränder denna tillhör oss, och den andra också.” Den var en del av det underjordiska Irguns emblem och fanns på huvudet till tidningen för Jabotinskys Revisionistparti, föregångare till dagens Likud. Begins slutsats var att Sinaihalvön inte tillhörde landet Israel och därför kunde ges upp utan moraliska skrupler. Målet var att få Egypten ut ur kriget, vilket för Begin endast hade ett mål, besittning av hela landet Israel, vilket andra kallar Palestina.
Begin skulle inte ha haft några problem med att ge upp Golan, vilket enligt denna karta inte heller tillhör landet. Men han lät sig fängslas av Ariel Sharon som lockade honom att invadera Libanon för att utplåna PLO och dölja sitt andra mål: att slå ut Syrien. (Som vi väl vet misslyckades båda målen.)
Under tiden har en ny generation vuxit upp, en som inte känner till Jabotinsky och hans karta. I den israeliska högerns medvetande har en ny karta tagit form: Jordans östra bank har lyfts ut och Golan har satts in. Men i dess centrum ligger som alltid Västbanken.
FÖRE SEXDAGARSKRIGET sa den brittiske korstågshistorikern Steven Runciman till mig att vi lever i en paradox: ”Israel grundades i det land som en gång tillhörde filistéerna, medan palestinierna, som fått sitt namn från filistéerna, lever i landet som en gång tillhörde det forntida kungadömet Israel.” Gränserna mellan Israel, Västbanken och Gaza bestämdes av kriget 1948.
Sedan dess har Israel arbetat hårt med att eliminera denna paradox.
Allting av betydelse som händer idag är del av Israels strävan att ta över Västbanken och göra den till en del av Israel. Allt annat är bara skum på ytan.
De patetiska Condoleezza Rice fortsätter att komma och att gå. Ehud Olmert håller på att skriva ett dokument utan innehåll för att skapa en illusion av framsteg mot skapandet av en palestinsk stat bredvid Israel. Israeliska bombplan bombar ett syriskt område för att eliminera ett hot om ”massförstörelsevapen”. Israel förbereder att bomba eller inte bomba nukleära installationer i Iran. President Bush inbjuder till ett ”internationellt möte” vid ett okänt datum, med okända deltagare för ett okänt ändamål.
Allt detta är påhittad verklighet. Den verkliga verkligheten utspelar sig på marken, varje dag, varje timma: nattliga intrång i Västbankens städer, frenetiskt byggande i bosättningarna, utvidgning av vägnätet ”endast för israeler”, fortsatt utökning av de omkring 600 befintliga vägspärrarna, försämring av levnadsvillkoren i de palestinska gettona på Västbanken och på Gazaremsan görs livet till ett helvete för människorna där.
Detta är det verkliga kriget: kriget för “hela landet Israel” - ett krig som har försvunnit från allmän debatt, som energiskt förs långt ifrån israelernas ögon, men som lever endast 20 minuters bilväg därifrån. Palestinierna slåss med sina torftiga medel men med hårdnackad envishet.
Om en historisk kompromiss mellan de två folken inte nås kommer detta krig att pågå i generationer. En pojke som föds idag kommer att gå in i kriget på sin 18-årsdag, likt pojkarna födda för 18 år sedan, och hans far, likt dem före honom, kommer att begrava honom.
Jom Kippurkriget var bara en liten episod i detta krig. Det kämpades i norr och i söder, mot syrierna och egyptierna. Palestinierna var inte involverade. Men ingen betvivlade för ett ögonblick att det var en del av den israelisk-palestinska konflikten.
Uri Avnery
(övers. fr. eng. Sven Börtz
övers. länkar:
Jom Kippurkriget/ Oktoberkriget
Chinese Farm/ Kinesiska farmen) upp