The article in english.

Uri Avnery

Palestiniernas Nelson Mandela.

UPPDELNINGEN AV de palestinska territorierna i ett ”Hamastan” på Gazaremsan och ett ”Fatahland” på Västbanken är en katastrof.

En katastrof för palestinierna, en katastrof för fred och därför också en katastrof för israelerna.

De israeliska politiska och militära ledarna är glada för splittringen enligt doktrinen ”Det som är dåligt för Palestina är bra för Israel”. Denna doktrin har väglett sionistisk politik från begynnelsen. Haim Arlosoroff, sionistledaren som mördades av okända på Tel-Avivs strand 1933, fördömde denna doktrin i sitt sista tal: ”Inte allting som är dåligt för araberna är bra för judarna, och inte allting som är bra för araberna är dåligt för judarna.”

KOMMER PALESTINIERNA att övervinna denna splittring?

Det verkar som om möjligheterna för det blir mindre för varje dag. Klyftan mellan de två parterna blir allt djupare.

Fatahfolket på Västbanken, ledda av president Mahmoud Abbas, fördömer Hamas som ett gäng fanatiker som imiterar Iran och leds av Iran, och likt ayatollorna leder sitt folk mot katastrof.

Hamasfolket anklagar Abbas för att vara en palestinsk Marshal Petain som har en uppgörelse med ockupationsmakten och allt mer samarbetar med den.

Propagandan på båda sidor är full av bitterhet och det ömsesidiga våldet blir värre och värre.

Det ser ut som en återvändsgata. Många palestinier misströstar om att finna en väg ut, andra söker finna kreativa lösningar. T.ex. Afif Safieh, PLO:s sändebud i Washington, förslår att upprätta en palestinsk regering sammansatt endast av neutrala exporter som varken är medlemmar I Fatah eller Hamas. Möjligheterna för det är sannerligen små.

Men vid enskilda samtal I Ramallah kommer allt oftare ett namn upp: Marwan Barghouti.

De säger att “han har nycklarna i sin hand, både för Fatah-Hamas och för Israel-Palestina konflikten.”

EN DEL SER Marwan Barghouti som den palestinske Nelson Mandela.

De är till synes mycket olika, både fysiskt och i temperament. Men de har mycket gemensamt.

Båda blev nationella hjältar bakom fängelsegaller. Båda var dömda för terrorism. Båda stödde användandet av våld i kampen. Mandela stödde 1961 African National Congress beslut att börja en beväpnad kamp mot rasistregeringen (men inte mot civila vita). Han var i fängelse i 28 år och vägrade köpa sin frihet mot att underteckna ett avståndstagande från ”terrorism”. Marwan stödde Fatahs Tanzims väpnade kamp och har blivit dömd till livstids fängelse.

Men båda var för fred och försoning, även innan de sattes i fängelse. Jag träffade Barghouti för första gången 1997 när han deltog i en demonstration med Gush Shalom mot bosättningen Modiin-Illit i Harbata, ett samhälle intill Bil’in, som då började byggas. Under hans rättegång fem år senare demonstrerade vi i domstolen under parollen ”Barghouti till förhandlingsbordet, inte till fängelse!”

FÖRRA VECKAN besökte vi Marwans familj I Ramallah.

Jag träffade Fadwa Barghouti för första gången vid Yasser Arafats begravning. Hennes ansikte var blött av tårar. Vi stod i trängseln och ljudet av många sörjande och det var svårt att prata, vi växlade endast några ord.

Denna gången var hon lugn och samlad. Hon skrattade bara när hon hörde att Teddy Katz, en aktivist i Gush som var med vid samtalet, hade offrat en tånagel för Marwan. Under vår protest i domstolen blev vi våldsamt attackerade av vakter och en av dem stampade med sin kraftiga känga på Teddys sandalklädda fot.

Fadwa Barghouti är till yrket advokat, mor till fyra barn. Kassem, den äldste, har redan varit i fängelse ett halvt år utan rättegång. Hon är mörkblond (”Alla i familjen utom Marwan är blonda,” förklarade hon med ett leende, ”kanske på grund av korsfararna.”)

Barghouti är en stor Hamula (utvidgad familj) som bor i sex samhällen nära Bir Zeit. Dr. Mustapha Barghouti, läkaren som är välkänd för sin kamp för mänskliga rättigheter, är en avlägsen släkting. Marwan och Fadwa, också hon en Barghouti, föddes i Kobar.

Marwan Barghoutis familj bor i en trevlig lägenhet i ett kollektivhus. På min väg dit noterade jag en omfattande byggnadsverksamhet i Ramallah, nya hus byggs överallt, även stora affärs- och kontorsfastigheter.

Vid dörren till lägenheten finns en broderad text: “Welcome to my home”. Inne i lägenheten finns många bilder på Marwan Barghouti och en stor teckning inspirerad av det välkända fotot då han höjer sina med handklovar försedda armar likt en segrande boxare. När säkerhetstjänsten sökte efter honom tog de lägenheten i besittning under tre dagar och hissade en stor israelisk flagga på balkongen.

Fadwa Barghouti är en av få personer som tillåts besöka honom. Inte som advokat, men som nära anhörig - en definition som inbegriper föräldrar, makar, syskon och barn under 16 år.

För närvarande finns omkring 11 000 palestinska fångar i israeliska fängelser. Antag att varje fånge har 5 nära anhöriga, det gör 55 000 möjliga besökare. Dessa skall ha tillstånd för varje besök, många ges avslag på grund av ”säkerhetsskäl”. Tillståndet innebär att Fadwa vid varje besök endast kan gå direkt till fängelset och inte stanna någonstans i Israel. De tre sönerna är inte tillåtna att besöka sin far då de är över 16 år, endast den yngre dottern får besöka honom.

DET FINNS knappast någon som är så omtyckt hos den palestinska allmänheten som Marwan Barghouti. Också i detta liknar han Nelson Mandela när denne var i fängelse.

Det är svårt att förklara källan till denna auktoritet. Den härstammar inte ur hans höga position inom Fatah eftersom rörelsen är vagt organiserad och det inte finns någon tydlig hierarki. Från tiden när han var endast en aktivist på sin ort höjde han sig inom organisationen i kraft av sin personlighet. Det är det mystiska som kallas karisma. Han utstrålar en tyst auktoritet som inte beror på några synliga tecken.

Fientligheterna mellan Fatah och Hamas berör inte honom. Hamas är noga med att inte angripa honom. Tvärtom, när de gjorde upp en lista på fångar för utväxling mot den tillfångatagne soldaten Gilad Shalit stod Marwan Barghouti först på listan, trots att han är en ledare inom Fatah.

Det var han som tillsammans med de andra organisationernas ledare sammanställde det kända ”fångarnas dokument” som uppmanade till nationell enighet. Alla palestinska fraktioner accepterade det. Så föddes ”överenskommelsen i Mecka” som skapade den kortlivade samlingsregeringen, regeringen för nationell enighet. Innan den undertecknades av partierna sändes ilbud till Marwan för att få hans bekräftelse. Först då detta gavs skeddes undertecknandet.

JAG TOG tillfället i akt att under mitt besök i Ramallah försöka få veta något om Barghoutis anhängares åsikter. De försökte att inte svepas med i det ömsesidiga hat som nu styr ledarna på båda sidor.

Några av dem vänder sig häftigt mot Hamas agerande i Gaza, men försöker förstå de underliggande orsakerna. Enligt dem har medlemmarna i Hamas, till skillnad från dem inom Fatah, aldrig varit i Väst och har inte gått på några utländska universitet. Deras mentala värld har formats av det religiösa skolväsendet. Deras horisont är snäv. Den komplicerade internationella situation i vilken den palestinska nationella rörelsen tvingas deltaga i är främmande för dem.

I de senaste valen, förklarade mina sagesmän, hoppades Hamas få 30 - 40 % av rösterna och på så sätt vinna legitimitet för sin rörelse. De blev fullständigt överraskade när de fick majoritet. De visste inte vad de skulle göra med den. De hade inga färdiga planer. Det var ett misstag av dem att bilda en regering enbart bestående av medlemmar ur Hamas, istället för att bilda en gemensam regering. De missbedömde den internationella och den israeliska reaktionen.

Marwans anhängare ryggar inte från självkritik. Enligt deras åsikt är Fatah inte utan skuld till vad som hände i Gaza. Rörelsen agerade oklokt nar de arresterade och förödmjukade ledarna för Hamas. Till exempel arresterade de Mahmoud al-Zahar, utrikesministern i Hamas regering, förödmjukade honom, klippte av honom skägget och kallade honom vid namn av en känd egyptisk dansös. Detta är en av anledningarna till det brinnande hat som al-Zahar och hans kollegor hyser till Fatah.

Jag hörde inga förnekanden av Hamas anklagelse att Muhammad Dahlan, Mahmoud Abbas tidigare förtrogne och säkerhetsrådgivare, konspirerade med amerikanarna för att göra en militärkupp på Gazaremsan. Dahlan, amerikanernas (och israelernas) älskling, trodde, enligt mina sagesmän, att om han försågs med vapen och pengar skulle han kunna ta över Gaza. Det drev Hamas till beslutet att agera först och själva göra ett beväpnat övertagande. Då en majoritet av folket stödde Hamas och avskydde Dahlan som anklagades för att samarbeta med ockupationsmakten, vann Hamas lätt. Dahlan har nu sänts i exil av Abbas.

Hamas centrum är Gazaremsan. Det är ett problem för Kahled Mashals, Hamas ledare som finns i Damaskus. Till skillnad från sina två ställföreträdare har han inga rötter i Gaza. Därför behöver han pengar för att stärka sin ställning där. Han får dem från Iran.

 (Jag skulle här ha velat ge en bild av Hamas synpunkter, men det är helt omöjligt att komma in i Gaza, och våra kontakter med Hamas i östra Jerusalem har alla satts i fängelse.)

HUR SKALL palestinierna komma ut ur denna svåra situation? Hur kan de återupprätta ett nationellt ledarskap som skulle kunna accepteras av alla på Västbanken och på Gazaremsan, kapabelt att leda den nationella kampen och sluta fred med Israel, när det blir möjligt?

Barghoutis anhängare tror att när tiden är inne, när Israel kommer till slutsatsen att det behöver fred, då kommer han att friges och spela en central roll i försoningen - så som när Mandela släpptes ur fängelset i Sydafrika när den vita regimen kom till slutsatsen att apartheidregimen inte längre kunde upprätthållas. För att något sådant skall kunna ske tvivlar jag inte på att den israeliska fredsrörelsen måste sätta igång en stor allmän kampanj för Barghoutis frisläppande.

Vad kommer att hända under tiden?

Det finns knappast någon på den palestinska sedan som tror att Ehud Olmert kommer att avtala om fred och genomföra det. Knappast någon tror att någonting kommer att komma ut av det ”internationella mötet” som är sagt att skall ske i november. Palestinierna tror att det är ett ben som kastats till Condoleezza Rice vars ställning dramatiskt har försvagats.

Och om det inte ger något resultat?

“Det finns inget vacuum,” som en av Fatahs ledare sa till mig, “om president Abbas ansträngningar inte ger resultat kommer det att bli ännu en explosion, som intifadan efter misslyckandet i Camp David.”

Hur är det möjligt efter att aktivisterna inom Fatah har lämnat in sina vapen och avsvurit sig våld? ”En ny generation kommer att resa sig,” säger min kontakt, ”så som hänt tidigare - en generation tröttnar och dess plats tas av nästa. Om ockupationen inte bringas till ett slut och det inte blir fred, en fred som gör det möjligt för denna generation att gå på universitet, ha arbete, skaffa barn och familj, kommer alldeles säkert en ny intifada att komma.”

För att få fred behöver palestinierna nationell enighet, lika mycket som israelerna behöver vara eniga om att ockupationen skall upphöra. Mannen som symboliserar hoppet om enighet bland palestinierna sitter nu i fängelset i Hasharon.

Uri Avnery

upp

(övers. fr. eng. Sven Börtz)